Gå direkt till textinnehållet

Zak och Alex vs bödeln i Bagdad

”Ju längre krigsutbrottet dröjer, desto mer sådan ”inför kriget”-journalistik blir det, för att hålla testosteronhalten uppe.”

Har sjölejonen synts till i svensk press än? Frågan kommer från en kollega på danska Journalisten, sedan BT haft en artikel om USAs nya ”hemliga” militära vapen: sjölejonen Zachary och Alex, som ska simma bredvid militärfartygen och varna för attacker från grodmän genom att fästa en liten flytboj vid de annalkande simmande fienderna och sedan skicka en varningssignal.

Nej, svarade jag, men de dyker nog snart upp. Och mycket riktigt: redan dagen därpå hade Aftonbladet en artikel, med AP som källa, om ”USAs nya Irak-vapen”. En bild uppgavs visa hur Zachary och hans tränare, löjtnant Josh Frey, övade i Bahrain.

Zachary, eller ”Zak”, som han kallas i en flitigt återpublicerad artikel från Reuters, är 19 år gammal, 190 kilo tung och en erfaren marinsoldat, från Kalifornien. En charmknutte, som gör sig bra på bild. Särskilt en bild sticker ut: på en garvande, möjligen gäspande, Zak i förgrunden och fyra amerikanska krigsfartyg i bakgrunden. Bilden av kriget, i amerikansk PR-tappning.

Gulliga blötdjur i militära miljöer är inte något nytt; det har förekommit i decennier. De har också varit föremål för många mediemyter och vandringshistorier: minns uppståndelsen kring ”kamikaze-delfinerna”, som skulle angripa fiendefartyg med minor fästa vid kroppen. Flipper som självmordsbombare. Fast den gången var de ryska, exporterade till Iran och därmed mer grymma än gulliga.

Som alla andra exotiska nyhetsberättelser i ett krigsförberedelseskede fungerar berättelsen om Zak och Alex som en avledande manöver för det alla krig handlar om: vanliga människor som får sina liv förstörda. Barn som dödas. Flyktingkaos. Massförstörelse.

Om detta antas vi inte vilja läsa. Därför får vi kriget i populärvetenskaplig tappning och som dokusåpa, med söta sjölejon och alla smaskiga detaljer om ”bödeln i Bagdad”, som vore det uppladdningen inför en TV-sänd wrestling-gala. Svartvit konfrontationsretorik i spalterna, i ett läge där behovet är som störst för precis det motsatta.

Och ju längre krigsutbrottet dröjer, desto mer sådan ”inför kriget”-journalistik blir det, för att hålla testosteronhalten uppe. Minns bara den närmast hysteriska CNN-rapporteringen när det amerikanska anfallet i Kuwait-kriget drog ut på tiden. Mediemotorerna rusades, trots att händelseförloppet stod på tomgång.

Samtidigt offentliggörs Pentagons riktlinjer för den kommande medierapporteringen från fronten. Den här gången ska journalister och fotografer få följa med stridande enheter, istället för att bara behöva förlita sig på presskonferenser på behörigt avstånd.

Men tro inte att det är någon total öppenhet som präglar denna nya policy. Det framgår om man läser det finstilta i riktlinjerna: ”Information om pågående insatser kommer inte att släppas utan förhandsgodkännande från befälhavaren på plats”, fastslås det där. Militären förbehåller sig också rätten ”att fördröja ivägskickandet av text eller bilder”.

Så länge de inte handlar om Zak och Alex, förstås. Då blir det grönt ljus.

Chefredaktör

P.S. Stod i kö på Onoff i timmar i helgen, för att köpa en digitalbox så att jag inte skulle missa premiären på 24 i veckan, men de begärliga apparaterna tog slut innan jag hann fram, i hysterin kring SVTs digitala storsatsning.

Nä, sorry, det där var ljug. Den digitala boomen låter vänta på sig ett tag till, trots att 24an lovar att direktsända från rättegången mot Joachim Berner på fredag (Gudrun Schyman-löpet) och trots Claes Elfsbergs försäkran i Aftonbladet om att han, på frågan om han hade skaffat en digitalbox,”blev förvånad över hur lätt det var att koppla in den”.

Fler avsnitt
Fler videos