Avdramatisera litteraturen

23 december, 2010 |

När jag var liten ville jag bli astronaut

3 december, 2010 | Lena Scherman blev TV-reporter när hon var 36 år gammal. Det var jobbigt att vara ny inom ett yrke men ändå äldre än många kollegor. I dag är hon programledare på Korrespondenterna, och ser sin långa och krokiga väg till journalistiken som något positivt. (Foto: Tomas Ohlsson)

Redan som ung var Lena Scherman fascinerad av andra länder och kulturer. Hon växte upp i Uppsala, som enligt henne själv var en mycket internationell plats på den tiden, med gäststudenter från hela världen. Hon uppfattade det som något fint och märkvärdigt med att komma från ett annat land, eftersom det var de intelligenta och rika som kom till staden för att studera. Det var först på gymnasiet som hon förstod att det fanns de som inte tycker om människor som kommer från andra länder. Hon säger att det kan tyckas vara naivt, men så var det, och det var en chockartad upplevelse. Men intresset för andra kulturer fortsatte att vara starkt. Och det som var mest spännande var det som låg allra längst bort.

– När jag var liten ville jag bli astronaut och åka till månen och ut i rymden. När jag blev gammal nog att förstå att det kanske var orealistiskt ville jag bli pilot, tills jag fick glasögon när jag var 13 år och den drömmen också sprack. Nu tycker jag i och för sig att mitt nuvarande jobb slår båda de drömjobben.

Efter att ha rest jorden runt slog sig Lena Scherman ner i Lund för att studera drama, teater och film. Hon beskriver studietiden som en enda stor fest eftersom man umgicks med sina bästa vänner dygnet runt. Utbildningen resulterade inte i något jobb som Lena Scherman kände för. När hon var 34 år gammal bestämde hon sig för att gå en riktig yrkesutbildning i stället. Hon skrev högskoleprovet och resultatet räckte för att komma in på JMK vid Stockholms universitet.

– Jag har alltid velat skriva, resa och fotografera för att berätta historier. När jag var liten gjorde jag tidningar. Jag ritade bilder och skrev om nyheter och händelser. Men det var först på JMK som jag förstod att det här kan jag, och kanske får jag göra. Sent och märkligt kan tyckas, men så var det.

Att ofta vara på resande fot och behöva spendera många nätter på hotell är inget som stör Lena Scherman. Trots att det är jobbigt att vara borta från barnen så känner hon inte att hon har offrat något för yrket. Det har snarare berikat livet. Det har gjort henne tuffare, hon vågar mer och litar mer på sig själv.

– Ja du vet, det är allt sådant som egentligen kommer med åldern. Det är en oändlig rikedom att bli äldre och kunna ha en lång och brokig bakgrund att ständigt hämta ur. Det här yrket har gett mig så många upplevelser. Det har gett mig en styrka och vänner jag aldrig annars hade fått.

Läs hela intervjun med Lena Scherman i pappersutgåvan av Journalisten.

Terese Cristiansson FOTO: Tomas Ohlsson

Jag vill bli berörd och beröra

1 oktober, 2010 | Det finns journalister som väljer att åka till konfliktområden för att det ger dem en adrenalinkick. Terese Cristiansson har en helt annan förklaring till varför hon återvänder till Afghanistan. Det rör sig om empati.

Hon vill skriva om hur människor lever och överlever i ett land som befunnit sig i krig sedan årtionden tillbaka.

– Jag vill befinna mig i miljöer där det finns starka historier att berätta. Jag vill bli berörd och beröra, säger Terese Cristiansson.

En annan viktig anledning till att hon återvänder till Afghanistan är att hon vill befinna sig på en plats där historia skrivs.

För några veckor sedan reste hon, efter några veckors semester i Sverige, tillbaka till sin bostad i Kabul, som hon delar med åtta andra västerlänningar. Det första alla frågor henne då hon är hemma är hur hon hanterar säkerheten, hur hon skyddar sig för att inte bli utsatt för våld eller kidnappad.

– Jag tänker på säkerheten hela tiden, framför allt vill jag inte utsätta de afghaner jag intervjuar för fara. Jag känner ett ansvar för att de inte ska utsättas för repressalier. Jag kan åka hem, men de blir kvar.

Den egna säkerheten menar hon är lättare att hantera. Hon bär inte skyddsväst och åker inte omkring i pansarbil med inhyrda säkerhetsvakter som de stora amerikanska och brittiska medieföretagen. Hon håller en låg profil, har alltid på sig den heltäckande burkan som även döljer ansiktet då hon på sina reportageresor i landet rör sig i osäkra områden. På så sätt kan hon smälta in i miljöer utan att dra uppmärksamhet till sig. En afghansk man skulle aldrig tilltala en kvinna han inte känner.

Att vara kvinnlig reporter i Afghanistan har sina fördelar, trots kvinnornas begränsade möjlighet att röra sig fritt i den offentliga miljön. Terese Cristiansson har tillgång till hela den afghanska befolkningen och släpps in bakom portar som är stängda för män.

Läs hela intervjun med Terese Cristiansson i pappersutgåvan av Journalisten.

Sidor

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Senaste numret

Prenumerera

Journalisten-podden

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies