Talar flytande esperanto
Sydsvenskans reporter Kalle Kniivilä tillhör den lilla skara som talar esperanto. Kunskaper i språket har underlättat då han jobbar i Ryssland och har lett till konakter som annars varit svåra att få. Han kom i dagarna ut med sin andra bok: Krim tillhör oss.
Det började med att Kalle Kniivilä hittade en bok om Nalle Puh på esperanto i det skolbibliotek i Texas där han var utbytesstudent. Tillbaka i Joensuu, norra Karelen, hittade han en bok om esperanto med adress till finska esperantoföreningen.
Efter gymnasiet fick han ett stipendium från finska esperantoföreningen för att åka till Polen och blev då intervjuad av radiostationen.
– Det är få som talar esperanto, vilket gör att det är som att vara medlem i en liten hemlig klubb. Jag har haft nytta av att kunna språket, framför allt då jag jobbat i Ryssland. Men all specialkunskap kan man ha nytta av. Det kan exempelvis vara schack, för det är alltid bra att ha något gemensamt som gör att man kan knyta kontakter. Det är viktigt att mötas som människor, inte bara pumpa personer på fakta. Det ska vara ett utbyte, även meningsfullt för dem man intervjuar, säger Kalle Kniivilä.
Under sovjettiden var esperanto ett sätt för ryssar att få kontakt med västerlänningar och en möjlighet att få besöka väst.
– Språket är en inkörsport till deras kultur. Jag är intresserad av rysk kultur, lyssnar på rysk musik och läser rysk litteratur.
///
I sina böcker får vanliga ryssar komma till tals och berätta vad de tycker om händelseutvecklingen i landet. De får förklara varför de stödjer Vladimir Putin, varför de inte kallar Rysslands annektering av Krim för just en annektering, utan en återförening till moderlandet.
När han jobbar med viktiga intervjuer, som exempelvis till en bok, använder han diktafon, för han vill att citaten ska vara exakta. Han tycker att det stör om den som intervjuar sitter böjd över ett anteckningsblock, det blir inte ett möte två människor emellan. Med en bandspelare blir det ett samtal.
– Om man låter bandspelaren vara ifred glömmer man att den ligger där på bordet, vilket gör att samtalet flyter på.
Han går igenom inspelningarna och skriver ner ordagrant vad som sagts på ryska. Manuset till den första boken, Putins folk, skrev han på fyra veckor, och den andra, Krim tillhör oss, tog något längre tid, sex veckor. Då ingick även tiden att skriva ner intervjuerna på ryska.
– Man måste sätta upp ett mål: så många tecken ska boken innehålla och så mycket tid får det ta. Man måste ha all fakta och strukturen klar innan man börjar skriva.
Han skriver sina böcker först på svenska, sedan översätter han dem till finska och sedan till esperanto. Är det något han är osäker på går han tillbaka till originalspråket ryska.
Läs hela profilen i vårt magasin. Prenumerera här
