Sigrid Flensburg: Nu blir det tystare i Norrbotten

Göteborgsvinter, suckar Sigrid ”Sigge” Flensburg över regnet som duggar från en järngrå himmel när hon hämtar mig på Kallax flygplats i Luleå.

Ute är det plus 3 grader. Hon har precis fått en inbjudan till skidtävlingen Dundret runt med uppmaningen ”Börja träna nu”.

På älven nedanför hennes röda trähus i Karlsvik, en mil utanför Luleå, har regnet spolat isen så generöst att långfärdsskridskorna också får hänga kvar i förrådet. Först några dagar senare, när fotografen kommer på besök, kan Sigrid spänna på sig skridskorna och ge sig ut på en spegelblank is.

Men den här dagen är det dystert i Luleå, både ute och inne. Sveriges Radio måste spara och ledningen vill inte längre betala för Sigrid Flensburgs tjänst som samhällsreporter för riksradions P1. I 20 år har hon jobbat för bland annat Ekot, Studio Ett, P1 Morgon och Tendens från ett Norrbottensperspektiv men vid årsskiftet är det slut.

– Jag har kvar min tjänst på Radio Norrbotten så sparka mig kan de ju inte. Jag får väl hanka mig fram och försöka sälja in jobb till olika redaktioner på Sveriges Radio för att få ihop till min lön.

bryt

Det enda hon vet i dag är att hon ska göra åtta Samtal pågår. Då får hon betalt för 24 dagar. Sen får hon se. Hon vill inte tillbaka till lokalnyheterna. Där har hon inte jobbat sedan 1976.

– Jag fixar inte tempot. Mina kolleger sliter som slavar fastkedjade vid sina datorer för att fylla sändningarna. De gör ett hästjobb. Jag tycker också att det är för mycket myndighetsnyheter. Jag vill hellre prata med människor som representerar sig själva och ingen annan.

Hon är angelägen om att det här inte ska bli något snyftreportage – för det är inte henne det är synd om. Istället är det lyssnarna hon värnar om.

– Sveriges Radio är ingen kommersiell radio. Om det ska vara en radio i allmänhetens tjänst så borde ju alla människor kunna känna igen sig. Också i P1. De flesta svenskar i dag bor utanför städerna Göteborg, Malmö och Stockholm.

bryt

Sigrid Flensburg vill ge lyssnarna färg från Norrbotten, lyfta fram berättelser från människor som aldrig hörs och som befinner sig i periferin, eller ska man säga, sitt eget centrum. Hon säger att hon vill göra Sverige rundare istället för mer avlångt.

– Norrbotten är en fjärdedel av Sveriges yta och jag tycker att människorna som bor här ska få höras och värderas lika som stockholmarna. Det behövs ögon som ser på Sverige från ställen långt ifrån makten.

Men radioledningen i Stockholm verkar ha ett ensidigt centralperspektiv, säger hon med en suck.

– Ska man skildra en region måste man bo här och veta hur människor pratar och tänker. Det blir inte bra om det dimper ner en reporter på blixtvisit från Stockholm när det händer något stort. Norrbottens röster kommer att tystna i P1-radion.

bryt

Hon tycker att klyftorna mellan stad och landsbygd blev särskilt tydliga under diskussionerna kring EMU-valet.

– Under en EMU-debatt i radio lät man stockholmspolitikerna sitta i studion medan de nordliga debattörerna fick vara med på en knastrig telefonlinje. Då märktes det vilka som räknas som viktiga.

Ett annat exempel hon nämner är skatteutjämningsdebatten.

– I de diskussionerna är hetsen mot de utanför Stockholm otäck.

För en före detta göteborgare är havet viktigt. Utanför fönstret i Sigrid Flensburgs rum på Radio Norrbotten sitter tre backspeglar monterade. De gör att hon kan se vattnet från sitt skrivbord.

– Luleborna kallar Bottenviken för havet. Men det gör inte jag som är uppvuxen med det salta vattnet i Göteborgs skärgård.

Bakom hennes hus i Karlsvik, i en skogsremsa som vätter ner mot Luleälven, har hon huggit upp en siktgata så hon kan stå i köket och se vattnet.

– Man kan leva ett mycket gott liv i Norrbotten. Här finns mycket kultur och natur. Men det förutsätter att man har ett jobb, konstaterar hon.

Hur hamnade du i Norrbotten?

– När mina första vikariat efter journalisthögskolan, på Bergslagsposten och Nerikes Allehanda, var slut började jag högst upp i norr när jag ringde runt och sökte nya jobb. Jag hade hunnit ner till Sundsvalls Tidning när Norrländska Socialdemokraten ringde och sa att redaktionen behövde en reporter i Gällivare.

Som ung, nyutexaminerad journalist var det en märklig upplevelse att komma till Gällivare. Det var strax efter gruvstrejken och stämningen var politiskt infekterad i samhället.

– En gång ringde de från centralredaktionen och förbjöd mig att stå utanför Systembolaget och sälja vänstertidningar. Men jag hade inte sålt några tidningar, någon hade förväxlat mig med en läkare med göteborgsdialekt.

Vid ett annat tillfälle tog kommunalrådet med Sigrid Flensburg på en biltur till Porjus för att försöka övertala henne att gå med i socialdemokratiska partiet för det var brukligt att lokalredaktören var partiansluten. Han lyckades inte.

– Men det värsta var en gång när jag var hemma hos en änka, vars man dött av silikos, och intervjuade henne. Det var en laddad stund med mycket känslor. Plötsligt ringde telefonen. Det var kommunalrådet som hade tagit reda på att jag var där. Han stod i mitt rum på redaktionen och rotade efter en artikel han ville läsa och godkänna. I dag kan jag inte fatta att jag inte bad honom fara åt helvete.

bryt

Efter tiden i Gällivare gav sig Sigrid Flensburg ut på en lång resa. Hon bodde i Japan ett år och sedan fortsatte hon hem via Nepal och Etiopien. När hon var tillbaka i Norrbotten arbetade hon på Nordnytt och sedan som rikskorrespondent på Ekot och radions samhällsredaktion. Ett par år också som reporter på TV2s Norra Magasinet. På senare år har det blivit program för bland annat Studio Ett och fram till nu på Tendens.

– Att jobba med radio är fritt. Och roligt. Man kommer människor nära när man arbetar med radio. En röst förmedlar mer än bara ord.

På Tendens har hon fått möjlighet att lyfta fram norrbottningarna och låta dem berätta sina historier.

Hon nämner ett reportage från Sveriges minsta riktnummerområde, Lakaträsk med 127 abonnenter. Ett annat reportage hon inte glömmer handlade om renskötaren som gick ner sig i en jokk en decembernatt och låg ensam i ett par veckor innan någon började leta efter honom. Eller reportaget om två kvinnor i varsin by i Norrbotten som ringde varandra dagligen och läste dikter de skrivit. Så mådde de psykiskt lite bättre.

– Det handlar om att låta människor som aldrig hörts förut berätta sina historier.

bryt

Sigrid Flensburg strävar efter att hitta mikroljud som får lyssnaren att bygga sina egna bilder av berättelsen. I ett reportage om isskulptörerna i Jukkasjärvi kan det räcka med att lyssnaren får höra en enda mejsels karvande i isen.

För ett tag sedan gick hon en kurs med John Sawatsky.

– Jag lärde mig formulera frågor på ett nytt sätt. Om jag lyckats med mina reportage tidigare beror det nog mer på människorna jag träffat än på mig. Att göra ett bra reportage handlar om att lyssna och att ställa öppna frågor. Man får bättre svar än en skjutjärnsjournalist.

bryt

Just nu håller hon på med ett reportage om människor som kommit tillbaka till jobbet efter en längre sjukskrivning. Något hon själv har erfarenhet av. 1997 gick hon ”in i väggen” och var borta från radion i ett år.

– En hård men nyttig erfarenhet.

I dag jobbar hon 75 procent och försöker undvika att stressa.

Sedan hon fick veta att hennes tjänst ska bort har hon sökt ett längre vikariat på radion i Göteborg. Men hon fick inte jobbet, med motiveringen att hon inte vill jobba heltid.

– Jag har gärna Norrbotten som bas men kan tänka mig att jobba på västkusten för att kunna besöka morsan oftare.

Visst finns det de som protesterat mot att hennes tjänst ska försvinna. Journalister på Radio Norrbotten och samhällsredaktionen i Stockholm har, liksom privatpersoner, skrivit till P1s programchef Hanna Stjärne. Det har också Sigrid Flensburg gjort.

– Men jag har inte fått något bra svar till varför Norrbottens röster ska tystna i P1.

QIA RINDEVALL

qr@journalisten.se