”Man måste skita ner händerna”
Johan Nylander är bosatt i Hongkong sedan flera år och jobbar bland annat åt DI. 2014 blev en av få svenska Asienkorrespondenter mördade i Afghanistan. Nils Horners död tog Johan Nylander hårt. –Det händer saker i det här jobbet som du inte kan förbereda dig på.
– – –
För ett år sedan var det stora demokratidemonstrationer i Hongkong. Johan Nylander berättar att protesterna fick hundratusentals människor att ockupera gatorna i tre månader.
– Det var oftast fredligt och lugnt. Det enda demonstranterna krävde var att få behålla de friheter de har och kunna genomföra det demokratiska val de varit lovade.
Successivt blev polisen allt mer aggressiv och Johan Nylander fann sig flera gånger mitt i sammandrabbningar med batonger och tårgas. Många oskyldiga drabbades.
– Jag skrev över 20 artiklar till DI under de veckorna. Folkets engagemang var otroligt, liksom politikernas flathet.
– – –
Johan Nylander jobbar alltid.
– Överallt träffar jag människor med spännande livsöden och berättelser, och jag försöker alltid behålla kontakten. Många vill berätta sin historia.
– – –
Att Johan Nylander överhuvudtaget blev journalist var något av en slump. Han tog en magisterexamen i ekonomi på Handelshögskolan i Göteborg innan han bytte spår. Hans första skrivjobb var att recensera film för Stockholms Filmfestival, och han blev successivt allt mer intresserad av journalistik. Han sökte och kom in på Poppius.
– Jag sög i mig allt. Det var så otroligt bra utbildning. Jag tror att det är bättre att först lära sig något ämne; statskunskap eller ekonomi, och sen bygga på med journalistik.
– – –
Vid ett tillfälle bevakade han, som ensam västerländsk journalist, ett unikt cykellopp i Nordkorea.
Trots att han var lovad att han kunde ta bilder av i stort sett vad han ville, konfiskerade en gränsvakt hans kamera och raderade mängder av bilder. Hemma i Hongkong lyckades han dock återskapa bilderna, och skrev en artikel i jag-form för CNN om ”Bilderna Nordkorea inte vill att du ska se”. Texten fick ett enormt genomslag. På två dagar hade över tio miljoner människor läst den.
– Då känner man verkligen att man skriver för världen. Det var en ovanligt svår text eftersom jag sällan skriver i jag-form. Nu ringde reportrar från hela världen och ville intervjua mig. Men jag ställde bara upp för SVT.se och Voice of Americas sändning från Seoul. Jag är inte van vid att det är så stort fokus på mig.
– – –
– Det journalistiska uppdraget känns i dag ännu viktigare. Jag har en personlig insyn i vad som händer när det inte finns pressfrihet eller fungerande rättssystem. Jag hör ofta talas om journalistkolleger som stoppas och trakasseras av polisen i Kina. Visst kan man uppfattas som dumdristig och naiv som fortsätter åka dit, men ibland måste man vara det.
– Bra journalistik skapas inte bakom en dataskärm. Man måste ut och skita ner händerna.
Hela Profilen finns att läsa i nummer 14 av Journalisten.
