Karin Thunberg:Intresserad på riktigt

För många år sedan gjorde Svenska Dagbladets reporter Karin Thunberg en intervju med Den Store Skådespelaren Georg Rydeberg.

– Han tittade på mig en lång stund: ”Flickor ska inte ha hellugg. Det är fult.” När jag talade om Dramaten rättade han mig: ”Det heter Kungliga Dramatiska Teatern. Varför har de skickat en volontär till Mig?”

Sådant kan hända när man har med folk att göra.

– Människor är det intressantaste som finns. Relationer, varför vi gör som vi gör, vart vi går. Där börjar världen, säger Karin Thunberg, som i december fick Publicistklubbens Guldpenna ”för sin förmåga att i stilen förena det personliga, det privata och det politiska”.

Hon höjde på ögonbrynen när hon hörde det där om det privata i prismotiveringen.

– Jag har själv dragit en gräns vid det privata, som jag behåller för mig själv, och det personliga, som jag kan delge andra. Men kanske börjar man i det privata för att sedan gå via det personliga till det allmänna.

Hur som helst har hon funderat över integritet, egen och andras, var gränserna går för vilka erfarenheter som tål ljus och vilka som barmhärtigt bör lämnas kvar i skonsamt dunkel.

Närhet både bra och dåligt

Närhet kan vara både bra och dålig i journalistiska genrer som personporträtt och krönikor, genrer som Karin ofta skriver i.

– Jag använder mig själv i intervjuerna, i frågorna – det är frågor jag själv har. Men man måste vara medveten om intervjusituationen och passa sig så att man inte ramlar i trevlighetsfällan och blir bästis med den man intervjuar.

– Lågmält frågande ger svar även på svåra frågor. Man kan bli förvånad.

Men man får aldrig lura otränade intervjupersoner med falsk förtrolighet. Det är en av de moraliska regler som Karin satt upp för sig själv som intervjuare.

Och man måste vara intresserad på riktigt. Den som låtsas blir snart genomskådad.

Ibland handlar det inte bara om att locka fram förtroenden och reaktioner, utan också om att våga ta emot respons.

– I svåra intervjuer kan det handla om ifall man klarar av att höra vad folk säger. Jag har både varit med om att de har blivit irriterade och börjat gråta.

– Det som sägs ska kunna publiceras. Men människor som inte är medievana måste man ta större hänsyn till när de talar om känsliga saker. Däremot måste man kunna citera vad makthavare säger eller vad personer säger i yrkesrollen.

Privata gränser

I december förra året berörde Karin likartade frågor i en Söndagsintervju med skådespelaren Sven Wollter. Även i hans yrke är personligheten ett arbetsredskap, och frågor om integritet och roller ständigt aktuella. Wollter, som så länge levt i rampljuset, beskriver hur han än i dag kan reagera när han överskridit sin privata gräns:

”När jag sen ser dem (orden) i tryck mår jag skitdåligt, känner jag mig infantiliserad, förminskad, krympt.”

Den rutinerade Sven Wollter klarar ändå av att både öppna sig och tala om kärlek, sorg och saknad – och att sätta gränser, markera sitt revir.

– Många gånger är frågorna lika intressanta som svaren, säger Karin. Man kan behålla en fråga i texten även om den intervjuade inte vill svara. Det kan säga lika mycket som ett svar.

Karin Thunberg är född på Tjurkö, en liten ö som saknade broförbindelse med fastlandet. Närmsta stad var Karlskrona.

Hon minns övärlden som ett tryggt, men begränsat och isolerat universum, varifrån hon kunde betrakta Karlskronas skyline och drömma om den stora världen.

Mamman, som var lärardotter och hade tagit studenten, gifte sig med en murare från samma ö och blev hemmafru. Hon hade trott och hoppats att livet skulle bli annorlunda och fann sig aldrig tillrätta med livet som hemmafru.

När föräldrarna bråkade fick Karins mamma användning för sitt bildningsövertag och skällde ut sin man på franska.

– Det fanns något olyckligt hos mamma som det tog mig lång tid att nå fram till.

Av modern lärde sig Karin vikten av kvinnokamp och att inte bli ekonomiskt beroende av en man.

Ett livsval att skaffa utblidning och yrke

– Jag skulle kämpa för att nå det mamma inte kunde få. För mig var mammas budskap att man ska ta sig på allvar, skaffa sig en utbildning och ett yrke. Det blev ett livsval. Jag födde mitt första och enda barn när jag var 35 år.

Föräldrarna hade hoppats att Karin skulle bli lärare. Hon kom också in på seminarium. Men när hon fått beskedet gick hon ut i skogen, satte sig på en sten och funderade.

– Nej! Jag beslöt att satsa på min dröm.

Inget lätt beslut att ta.

– Journalist var inte ett yrke i mina föräldrars ögon. För dem var det mest män som satt på krogen och söp, vilket väl inte var alldeles fel uppfattning om journalisterna på den tiden.

När hon väljer aktuella personer till Söndagsintervjun är det viktigt för henne att det är någon hon själv är nyfiken på.

Och det kan vara alla sorters människor. Spännvidden är stor. För att ta några exempel har hon de senaste månaderna porträtterat en bostadslös kvinna, en ung cirkusdirektör, en skådespelare och Riksrevisionsverkets generaldirektör.

På ett plan är de helt olika, men i botten har många en hel del gemensamt: tankar, känslor och rädslor.

Därmed inte sagt att alla är lika enkla att fånga.

– Det är klart att det är lättare att intervjua folk som kan uttrycka sig. Äldre har erfarenhet, har funderat mer och har större mod att prata om sig själva. Likt ryska dockor bär vi alla åldrar inom oss. Längst inne i mig finns den lilla flickan.

För några veckor sedan fick Karin mejl från en studentska i Lund som tyckte att hennes språk var undermåligt.

Det var strax innan Karin fick Guldpennan.

Hon funderar över att unga kan vara åsiktspoliser, strängare och mera tvärsäkra i sina omdömen än de som med åren fårats av tvivel och tvingats öva sig i tolerans.

“Rytmen är viktig”

– Det är en envis kamp för att vi ska få vara människor tills vi dör.

Något berörd blev hon nog ändå av att bli angripen för sitt språk, det som hon lever på. Hon liknar språket vid musik.

– Rytmen är viktig. En text är som ett musikstycke, som kan vara av olika slag: som visa, jazz, blues, rock eller klassisk musik. Man måste göra sin egen rytm tydlig.

– Min närvaro i en text ska inte bara vara intellektuell. Jag vill växla mellan olika nivåer. Men jag kan inte säga att det är en medveten strategi just när jag skriver.

Ofta blir det bra intervjuer trots att förhållandena som de gjorts under har varit svåra eller obehagliga. Kanske är det nyttigt med ett visst motstånd, en friktion. Man får lov att skärpa sig.

Det svåra kan också vara det smärtsamma.

– Det som för mig är det starkaste jag skrivit och – av reaktionerna att döma även för andra – var när jag satt hos min pappa när han dog. Det var sommaren 1999 och jag skulle vara chef på Idag. Måndagen då jag skulle börja dog pappa.

Hon hade inget att fylla sidan med. Då kopplade hon på sin professionalism och skrev liksom utifrån.

– Jag skrev om när jag satt hos honom, om nedräkningen vid respiratorn. I år har han varit död i tre år och jag tycker fortfarande att det är sorgligt. När man inte har någon förälder kvar i livet och ingen kan kalla en sin lilla tös, först då blir man stor.

Oftast är det inga svårigheter med att få folk att ställa upp på intervjuer. Karin tror att de flesta faktiskt tycker om att få uppmärksamhet.

– Personen blir totalt sedd i ett par timmar av någon som är intresserad och frågar. Många, även de mest berömda och medievana, är nervösa. Det är aldrig som man tror. De som är mest styva i korken kan vara rädda.

Det tog många år innan hon själv vågade öppna sig och skriva mer självutlämnande. Men ibland tror folk att det utlämnandet är större än det är.

– Jag väljer ju vad jag lämnar ut. Folk känner mig inte så bra som de kanske tror.

Håkan Lindqvist

hl@sjf.se