Josefine Holgersson: Hon gör allting själv

Skriv att SVT är på glid, säger en av bilisterna som försöker hjälpa oss upp ur snödrivan och påpekar lite skämtsamt att man borde sätta broddar på alla skåningar: underförstått att det bara är norrlänningar som kan köra bil på vintervägar.

Josefine Holgersson, som kommer från Lund, misstänker att efter denna lilla fadäs kommer hela Klimpfjäll att känna till att Västerbottensnytts lokalreporter från Vilhelmina kört i diket.

När Josefine tar av mot Klimpfjälls turistanläggning gör hon en för kraftig högersväng och kör fast i en snödriva. Inom några minuter är två hjälpsamma bilförare på plats och gemensamt försöker vi baxa upp reporterbilen ur snödrivan. Men det är först då en tredje bil dyker upp med en draglina vi kommer loss och kan åka vidare för en intervju med Sandra Dahlberg: deltagare i Fame Factory som ska tävla i Melodifestivalen.

bryt

Josefine ser det som en fördel att inte komma från Vilhelmina. Det gör att hon kan betrakta samhället med friska ögon. Men hon är noggrann med att inte falla in i schablonbilden av Norrlands inland och beskriva dess orter som dömda och döende, exotiska platser där äldre tanter åker spark till affären. Avfolkningen av glesbygden är en realitet, men Josefine vill även lyfta fram unga människor med framtidstro – som Sandra Dahlberg.

– Alla ska ha rätt till god journalistik, även de som bor i glesbygden, säger Josefine Holgersson.

Men att ta upp känsliga ämnen på en liten ort där många har släktband med varandra kan skapa problem för en reporter med ambition att gräva. Det blev Josefine varse då hon gjorde ett inslag om en förståndshandikappad kvinna som var med i Vilhelminas kyrkokör. När kören skulle åka till Paris för att delta i en Unesco-gala fick kvinnan inte delta eftersom hon sjöng falskt; vilket hon egentligen gjort hela tiden utan att det tidigare ansetts vara ett problem. Södra Lapplands kontraktsprost och tillika kyrkoherde i Vilhelmina med sällskap uppvaktade Josefine på redaktionen och försökte övertyga henne om det olämpliga i att sända reportaget.

– Jag kan inte backa för att det kan bli obekvämt för mig. Det var tufft att ensam stå emot trycket. Därför är det viktigt att dubbelkolla så att det inte blir fel, för då är man bränd. Det är lättare på en större ort där man kan vara mera anonym och framför allt där man har ett redaktionellt stöd.

bryt

Västerbottensnytt startade i mars 2001 då Nordnytt splittrades. Den nya redaktionen i Umeå beslutade att det behövdes en lokalredaktion i inlandet. Först låg redaktionen i Storuman men den finns numera i Vilhelmina, inhyst i Folkets hus.

Det var inte många som sökte jobbet som lokalredaktör. Kanske berodde det på att det i tjänsten ingick att både fotografera och redigera, samt att det rörde sig om att vara ensamredaktör i det inre av Norrland. Till centralredaktionen i Umeå är det 23 mil.

– Det är nog inte så attraktivt att göra allt själv. Jag tycker att det är ett fritt jobb som har sina fördelar. Att arbeta ensam ger en stor journalistisk frihet och möjlighet att styra innehåll och upplägg. Det är nära mellan idé och handling. Redan vid fotograferingen vet man hur upplägget blir, vilket gör det lättare att redigera. Att jobba som lokalredaktör är nästan som att vara frilans.

bryt

Det är dock fysiskt ansträngande att hantera den tunga kameran. Det är även mycket teknik att ta hänsyn till som stör koncentration och fokus på intervjupersonen. Josefine säger att man måste känna sig säker som journalist för att jobba både som fotograf och redigerare, annars är det lätt att tekniken ta överhand.

Som ensamredaktör finns det även en fara i att känna pressen att prestera, en oro att man missat någonting och känslan av att inte räcka till.

– Man måste vara förlåtande mot sig själv och inse att man kan göra misstag. Det går inte att alltid ta de bästa bilderna och eftersom man sätter sin egen agenda gäller det att förlåta de gånger man faktiskt befinner sig på fel plats vid exempelvis nyhetshändelser.

Att Josefine sökte tjänsten i Vilhelmina har till viss del sin orsak i att hennes sambo är född på orten. Hon ville pröva på något nytt efter att ha jobbat på Sveriges Radio i närmare sju år. För att lära sig att fotografera och redigera gick hon en interutbildning som SVT ordnade.

Efter instruktioner via mobiltelefon om att det ska stå en gul Volvo utanför huset hittar vi till slut Sandra Dahlbergs föräldrahem. Det ska bli ett reportage om flickan från Klimpfjäll som ställer upp i Melodifestivalen.

Josefine riggar upp kameran i köket.

– Jag är min egen fotograf, så hoppa inte runt. Sätt dig som du tror att du ska sitta under intervjun. Nu kör vi, säger Josefine och startar kameran.

Efter att ha tagit några inklippsbilder då Sandra kokar kaffe och skär upp en kaka bär det av till Klimpfjällsgården för att filma då Sandra repeterar några julsånger inför en välgörenhetsafton. Under tiden Josefine packar ihop utrustningen ställer hon några frågor till Sandras mamma hur stämningen är på Säxnäsgårdens servicehem.

bryt

Vid Klimpfjällsgården frågar Josefine en man som kommer in för att lyssna på sången hur diskussionerna går i bygden om de tre vindkraftverken på fjälltoppen. Planerna på ytterligare några vindmöllor är en känslig fråga och han ber henne stänga av kameran.

Det är så Josefine jobbar, att aldrig ha så bråttom att hon inte kan stanna en extra kvart för lite småprat och frågor. Hon anser nämligen att det är viktigt att vara ute på fältet, tala med folk och på så sätt få tips, inte sitta på kontoret och vänta på att fax ska rulla in.

Efter avslutat jobb i Klimpfjäll är det en och en halv timmes bilfärd hem till Vilhelmina. Solen har gått ner för länge sedan. Vägen är ödslig och det enda som syns är snön som blåser över vägbanan framför strålkastarna.

För att jobba som reporter i Västerbotten måste man gilla att köra bil. Det händer att det kan vara upp till 50 mil till och från jobben, vilket innebär att en stor del av arbetsdagen kan gå åt till transport. Josefine har fem kommuner att bevaka och har huvudansvaret för Vilhelmina, Dorotea och Åsele. Västerbottensnytt har dessutom ett ambulerande team som varje vecka åker runt i länet och gör inslag. Nyhetsredaktionen har även ett antal stingers knutna till sig som gör enklare intervjuer. En av dem är Ingemar Stenmarks lillebror, Janne Stenmark i Tärnaby.

bryt

Halvvägs tillbaka ser vi en vägmaskin som ligger på snedden i diket. Josefine stannar till och frågar lastbilschauffören som ska dra upp maskinen vad som har hänt. Dålig parkering, blir svaret.

Dagen efteråt får Josefine tips om att en skola i Vilhelmina har problem med luften i klassrummen. Rektorn har bytt byggnad för att komma bort från lukten. Men eleverna i det angränsande klassrummet får stanna kvar med kliande ögon. Hon greppar sin kamera och åker för att göra en intervju. Det är sådana jobb hon gillar. Egna tips och jobb som gör henne arg över orättvisor.

Kvar på bordet intill redigeringsutrustningen på kontoret i Folkets hus ligger en liten anteckningsbok där Josefine skrivit upp sina reflektioner över dagens arbete.

– Jag skriver upp vad som har varit kul eller tråkigt, vad jag retar mig på, vad som fungerat eller inte, vad jag har gjort och inte gjort. Jag skriver även upp dem jag blir inspirerad av och som kan lära mig mer. Jag betraktar mig alltid som en elev.

PÄR JANSSON

pj@journalisten.se