”Jag har förmågan att skapa förtroende”

Lisa Syrén blev journalist för att hon ville förändra världen.

– Men du ser ju var jag hamnade, säger hon och skrattar.

Vi möts på Sveriges Radio Kronoberg i Växjö, där redaktionen för det populära frågeprogrammet Ring så spelar vi har ett par skrivbord mitt i kontorslandskapet. På väggen sitter en tavla med en blå älg av Kaj Engström, och på en hylla står ett ställ idolkort med Lisa Syréns bild och autograf på. En bunt handskrivna brev väntar på att bli uppsprättade.

Att Lisa Syrén ville bli journalist gjorde hennes föräldrar förfärade. De såg en murvel och ”röka & kröka” framför sig. Så det fick bli läraryrket, precis som pappa folkskolläraren.

– Men jag jobbade inte så länge som lärare innan jag sökte till journalisthögskolan, berättar hon. Jag ville förena de två yrkena, eftersom jag både var intresserad av samhällsfrågor och av att prata med människor.

Praktiken gjorde hon på radion i Växjö, och där blev hon kvar, förutom några år på TV i Umeå då hon bland annat hade relationsprogrammet Tango.

Under många år jobbade hon som nyhetsjournalist, gjorde dokumentärer och personporträtt och var ett tag någon slags Gala-Petter i P3 och P4.

– Sedan tussade dåvarande P4 Riks-chefen Mie Jernbeck ihop mig med Bengt Grafström.

Resultatet av mötet blev samtalsprogrammet Karlavagnen, som har sänts sen kvällstid från 1993.

– Det var under en tid av förnedringsprogram, inte minst i TV, och vi var så trötta på allt som handlade om att göra bort folk. Vi ville göra sober public service, ta upp alla möjliga ämnen utan att snaska till det, och låta folk prata till punkt.

Som radioröst i natten ville Lisa Syrén få lyssnarna att känna sig sedda. Hon fick flera gånger höra att programmet förändrat livet för människor.

– När vi sände natten efter att Estonia förlist pratade vi om tröst och jag hade ärkebiskop Gunnar Weman i studion.

Hon vill vara en medmänniska i etern, ett stöd i många människors komplicerade tillvaro. Sina erfarenheter har hon fått användning för då hon sänt radio i samband med tsunamin, mordet på Anna Lindh och vid terrorattentaten i Utøja och i Frankrike.

– Det har också hänt att jag fått fungera som Amors sändebud. Någon kan ringa och säga att ”den där Håkan som du pratade med lät så mysig, har du hans telefonnummer?”. Det kan jag ju inte lämna ut, men jag kan ringa upp Håkan och berätta att det finns någon som gärna vill prata med honom.

Många känner igen hennes röst, hon låter både varm och glad när hon pratar med de tolv personer som hinns med i Ring så spelar vi varje lördag.

– Jag är en glad människa som tycker om andra människor och jag har nog förmågan att skapa förtroende, säger hon.

I dag är hon frilans och sänder förutom Ring så spelar vi även ett önskeprogram i SRs testkanal P4 Plus och programmet Lördag med Lisa, med popmusik från 60- och 70-talen. Genom sina musikval har Sveriges Radio svikit hela pop-generationen, tycker hon och försöker bidra med lite variation.

Att bli frilans var inget helt frivilligt val. Hon hade varit anställd på radion i 25 år och ville, efter en tid då hon jobbat deltid, gå upp till heltid igen och undrade vad företaget hade för tjänst åt henne. Hon blev erbjuden att bli programpresentatör på den lokala kanalen igen, medn det var Lisa Syrén färdig med. Så hon sade upp sig.

– Sveriges Radio är väl inte känt för att ta hand om sina medarbetare nått vidare, tycker hon. De äldre är inte mycket värda om de känner att det blivit slitsamt att jaga efter nyheter. De yngre slits ut och blir utlasade. Och några vikarier får vi inte tag i numera. Jag skulle önska att vi kunde hitta tillbaka till den stolthet som jag själv kände då jag började jobba på Sveriges Radio. På den tiden fanns en intern utbildningsorganisation som gav nya medarbetare en gedigen handledning och ett kunnande om företaget.

Hon skulle kunna tänka sig att fungera som mentor för nya medarbetare, men den önskan har inte hörsammats.

Lisa Syrén bjuder gärna lyssnarna på sig själv. Hon har berättat om sin vardag som singel och ensamstående mamma. Och när hon för några år sedan träffade sin stora kärlek Mikael ställde hon upp i intervjuer om den nya lyckan. Hon vill förmedla hopp om att det aldrig är för sent och att det också kan hända andra.

– Jag var trött på singellivet och lade ut en kontaktannons på nätet. Men det var lite rörigt i livet, jag vårdade samtidigt min sjuka mamma, så jag hade bestämt mig för att ta bort annonsen när jag fick syn på Mikaels fina brev. Vi fann varandra och kände att vi ville dela våra liv. Han är en rolig råbyråkrat, säger hon med värme i rösten. Och han var inte på jakt efter en hushållerska.

I dag är de gifta bor och i ett gammalt trähus på Björkholmen i Karlskrona.

Mikael var också den första man hon tog med till sitt älskade Klimpfjäll, dit hon åker för att ladda batterierna och hälsa på byborna och sin väninna sedan 30 år.

– Klimpfjäll är en viktig del av mig och när också Mikael gillade att vistas där så visste jag att han var något att satsa på.

Sedan hon flyttade till Karlskrona har hon hunnit engagera sig i byalaget och hon arrangerar historiekvällar för att öka kunskapen om Karlskrona, som i år fyller 20 år som världsarvstad. Men det finns en gräns för hur mycket av sitt privatliv hon delger lyssnarna. Hon har en offentlig Facebook-sida där hon delar med sig av valda delar av sitt liv. Där kan hon till exempel skriva om att hennes pappa har gått bort eller lägga ut bilder från någon av sina resor, men hon släpper inte in allmänheten i hemmet. Det längsta hon sträcker sig är att öppna portarna till trädgården under de årliga Björkholmsdagarna.

– Trädgården är liten, men det finns alltid plats för en planta till. Och så har jag en liten köksträdgård, för det är härligt att kunna gå ut och plocka ett moget hallon.

När Mona Krantz och Thord Carlsson skulle gå i pension 1996 fick hon frågan om att ta över Ring så spelar vi, som i vår firar 50 år. Det var inte helt självklart att hon skulle tacka ja.

– Det kändes inte så journalistiskt, säger hon. Men jag gjorde ett politiskt val – jag ville göra radio för vanliga människor.

I dag är Lisa Syrén den som lett programmet allra längst. Hon har slagit Hasse Tellemars 18-åriga rekord med fyra år.

Vad tror du gjort att Ring så spelar vi har blivit Sveriges största radioprogram och så omåttligt populärt?
– Det förenar nytta med nöje, ger lite folkbildning och ligger nära den svenska folksjälen. Jag tror att vi har ett behov av något att samlas kring. Även om den stora lyssnarskaran är 45 plus så finns det tillväxt. Man ärver programmet av sina föräldrar. Det har en bra sändningstid, barnfamiljer är uppe på lördagsmorgnarna. Många utlandssvenskar lyssnar också på programmet och de vill höra det i realtid, oavsett vilken tid på dygnet de måste slå på radion.

Lisa Syrén har försökt modernisera programmet med varsam hand, genom att tillföra ljud, börja med frågor för barn och försökt avdramatisera frågemomentet. Varje sändningsmorgon gör hon och publikredaktören Anton Yngvesson en liten film som de lägger ut på Facebook innan sändning.

Frågorna hittar hon oftast på själv, med lite hjälp av kolleger och lyssnare.

– Jag är skapligt allmänbildad. Jag har haft nytta av att pappa släpade runt mig för att lära mig Sveriges historia. Men riktigt lika bra på geografi som Hasse Tellemar är jag inte.

Men att hon är allmänbildad bevisade hon 2009 då hon vann TV-frågesporten På spåret tillsammans med Johan Wester.

Priset, en jordglob, står på det kombinerade kontor och keramikverkstad hon har nere i hamnen på Björkholmen.

Hur många år tänker du fortsätta leda Ring så spelar vi?
– Karlavagnen klev jag av själv när jag tyckte att det var dags och jag ska inte vara kvar tills de måste bära ut mig. Men fortfarande är det väldigt roligt när den gröna sändningslampan lyser. Jag är väldigt tacksam över svenska folkets förtroende.

 

Lisa Syrén
Ålder: 62 år.
Familj: Maken Mikael, sonen Edvin, fyra bonusbarn.
Bor: I gammalt trähus på Björkholmen i Karlskrona.
Karriär i korthet: Lärare. Medarbetare på SR Kronoberg i Växjö. Några år på SVT i Umeå. Flitigt anlitad moderator, föredragshållare och krönikör. Borgerlig vigselförrättare (numera blir det inte så många vigslar för hon månar om att hålla helgerna så fria som möjligt).
Drivkraft: Nyfikenhet. Viljan att lära.