”Jag gillar att bli riktigt engagerad”

Ögonblicket när det går upp för Kalla faktas team att den 21-årige tiggaren utanför köpcentret i Burlöv är en slav är så subtilt att det nästan blir underdokumenterat. De tvekar inte.

”Jag har en bil. Vill du följa med?”

”Ja.”

”Ta dina pengar, det är dina nu.”

Och så är han fri.

Beslutet där utanför Burlöv center en vinterdag för två år sedan i Kalla faktas reportage ”Slav i Sverige” sker plötsligt. Tiggaren, den funktionshindrade Sorin Marian, berättar att han förts runt från land till land, att han blivit slagen, att han försökt fly ett par gånger och vänt sig till polisen, men att han ändå ständigt hamnat i klorna på ligan. Han var tvungen att hela tiden visa sin deformerade hand när han tiggde och han hade synliga köldskador på armen.

Historien om Sorin som Sara Recabarren och hennes team på Kalla fakta räddade från tiggarslaveriet i Sverige och hjälpte att återförenas med familjen i Rumänien väckte enorm uppmärksamhet 2015 när tiggeridebatten samtidigt rasade som värst i Sverige. Reportaget vann Kristallen för Årets avslöjande. Men Sara Recabarren minns det med ångest, berättar hon när vi träffas i restaurangen i TV4-huset.

– Det var självklart att vi skulle göra det där och då. Man är människa också. Det fanns inget alternativ. Sedan uppstod det en massa problem efteråt. Vad ska vi göra nu? Hur ska det gå för Sorin? Det var väldigt annorlunda jämfört med andra reportage jag har jobbat med, att man blir så otroligt engagerad personligen. Som journalist måste man ju ha en viss distans för att överleva, men det gick inte. På en veckas tid kunde jag inte sova. Han hade ingenting att återvända till i Rumänien. Man är ju ansvarig för sina barn, men inte ansvarig för en annan vuxen. Men just då kändes det som att jag var det, säger Sara Recabarren.

Teamet hjälpte Sorin att ordna ett pass och följde honom till Rumänien, där det visade sig att han inte kunde bo hos den fattiga familj där han vuxit upp efter att han lämnat barnhemslivet. Ligan var fortfarande närvarande i byn och det var helt enkelt för farligt. Sara Recabarren lyckades till slut, sista dagen innan de skulle resa tillbaka till Stockholm, få honom inhyst hos en svensk hjälporganisation. Han bor fortfarande där och de har kontakt.

– Han skickade en video för ett tag sedan där han sjunger inför en stor grupp. Han har jättefin röst. Han håller ibland också föredrag och berättar sin historia för andra. Det är härligt att se hur han har vuxit som människa. Samtidigt är det inte lätt för honom att helt stå på egna ben, så det är ju fantastiskt att det finns sådana här organisationer.

Det är ett speciellt reportage för henne eftersom hon blev så personligt engagerad, men tycker samtidigt att det är svårt att jämföra engagemanget med andra jobb hon har gjort.

– Jag gillar att göra helt olika typer av reportage. Jag tycker om att lära mig om olika områden och utmana mig själv. Då är det också svårt att jämföra engagemang. Ibland kan man bli väldigt känslomässigt engagerad och ibland kan man bli så jävla arg, som jag blev till exempel när vi gjorde reportaget om Falconfonderna.

Avslöjandet om Falconfonderna, ”Pensionsbluffarna” sändes förra året och berättade historien om hur svenska ungdomar lurades att lura människor på pensionspengar. Reportaget har nominerats i kategorin Business & Finance på TV- och filmgalan New York Festivals. Även hennes reportage ”Mitt barn är en IS-soldat” är nominerat, i kategorin Current Affairs.

Sara Recabarrens intresse för samhällsfrågor har med flykten från Iran att göra. Tror hon. Hon har inte analyserat det. Men någonstans kommer det ju ifrån. Hon kom till Sverige som åttaåring i december 1985. Det var mitt under Iran-Irak-kriget och hennes föräldrar var dessutom oppositionella i Iran.

– Båda sakerna spelade in, men det var en bomb som landade i grannhuset som blev droppen. Vi väcktes mitt i natten av att fönstren slogs ut i vår lägenhet och det blev sprickor i taket. Då sa mamma att nu räcker det.

Hon minns livet i Iran väl. Det var en speciell tid under ayatolla Khomeini, mer strikt än i dag.

– Varje morgon samlades vi på skolgården och fick skrika ”död åt USA” och ”liv åt Khomeini” och så fick vi skrika att ”ett ruttet hårstrå på Khomeini är mer värt än mitt liv”. Vi fick visa naglarna innan vi gick in i skolbyggnaden för att visa att vi inte hade nagellack.

– Det var helt naturligt att vi levde ett liv hemma som var skilt från det offentliga. Att jag inte skulle prata om det vi gjorde hemma var självklart. På den tiden var det förbjudet att lyssna på musik, speciellt västerländsk musik. Jag och mina klasskamrater viskade till varandra om vi hade lyssnat på Madonnas senaste eller Michael Jacksons. Vi visste ju samtidigt att det var väldigt hemligt.

Att komma till Sverige var en chock, dels för att hon kom till en könsblandad skola, dels för att livet i Sverige var så lugnt.

– Vi flyttade till Åkersberga, och nu är det ju en lite större ort men då var det 20 000 som bodde där. I skolan var det bara jag och en annan kille som kom från ett annat land.

Att hon skulle bli journalist förstod hon under statsvetenskapsstudierna men att det var TV som skulle bli hennes medium var inte självklart. Hon gillade att skriva. Ödet ville annorlunda.

– Jag hade precis tagit examen och skickade i väg massor av jobbansökningar. En timme efter att jag skickat ett mejl till Kalla fakta så ringde de och erbjöd ett sommarvikariat. Först trodde jag att det var ett skämt eftersom det bara gått en timme sedan jag mejlade dem. Men det var inte särskilt kvalificerat arbete, lite lättare research och loggning, så då förstod jag att det var på riktigt. ”Kan du komma in nu?” Så två timmar efter att jag skickat mejlet hade jag ett jobb på Kalla fakta.

Under ett par år gick hon mellan Nyhetsmorgon, Nyheterna och Kalla fakta på TV4. Hon hann med att vara två somrar på SVT innan hon till slut fick en fast anställning på TV4. Det har gått nästan 17 år sedan det där första vikariatet sommaren 2000.

Det har hela tiden varit researchen som hon gillar bäst med jobbet, att ge sig in på ett område som hon inte kan och lära sig något. Man får inte bli för bekväm i ett ämne.

– Sedan så gillar jag att bli riktigt engagerad när jag ska göra ett reportage. Det är nästan ett krav. Man måste ha drivkraften genom hela arbetet och vi jobbar ju ändå med våra reportage i några månader så det måste finnas någonting där som verkligen engagerar och upprör.

Vi når punkten där hon ska berätta om sina fritidsintressen. Hon suckar djupt.

– Fritidsintressen? Nja. Svårt att ha när man har tre barn och heltidsarbete. Jag gillar att resa, och vi reser mycket till Spanien. Min man har chilensk påbrå så Spanien är bra, barnen tränar lite spanska.

Hon tänker efter en stund. Någonting mer finns det väl ändå att säga.

– Hmm, jo, jag tränar när jag får tid. Nej, stryk det – jag får ju aldrig tid. Det blir ju så här när man arbetar med det jag gör. När jag varit på Nyheterna är det en annan sak, man jobbar och så går man hem, och nästa dag börjar man på en ny kula. Grävjobbet kräver ganska mycket av en. Man är inne i ett reportage och kommer ofta i kontakt med människor som går genom en kris eller har svårigheter av ett slag som gör att man måste vara tillgänglig. Det är också en ständig kreativ process. Sedan är det ju så att om man har barn och familj så blir det mycket med det också. Just nu är jag i en sådan fas i livet att det kanske inte är så mycket fritidsaktiviteter.

Men när du är klar med ett reportage, då går det i alla fall att stänga av, eller?
– Det gör det, men då hamnar man oftast i en liten dipp, som inte är så trevlig.

En dipp, vadå?
– Det blir väldigt intensivt under sändningsveckan men efter det blir det helt tomt. Man ska gå och rensa skrivbordet och alla högar med papper och när man har svarat på alla mejl, då hamnar man ofta i en liten svacka. Då känns det väldigt tomt. Innan man kommer igång med nästa grej. Och så börjar det om.

 

Namn: Sara Recabarren.
Ålder: 39.
Familj: Make och tre barn.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Bakgrund: Reporter på Kalla fakta, Nyhetsmorgon och Nyheterna innan hon fick fast anställning på Kalla fakta. Hann med två somrar på SVT under vikarieåren.
Drivkraft: Att lära sig nya saker.