Gellert Tamas: Det globala Sveriges krönikör

Lasermannen är Gellert Tamas tredje bok och tyngsta prestation. Dels för det omfattande arbetet bakom, men också för den breda ansatsen – en berättelse om Sverige. Grävandet i en enskild mördares psyke i kombination med inslag från det tidiga 90-talets etniska panik skapade en suggestiv helhet som gett honom ampla lovord och en Guldspade för bästa bok på Gräv -03. Bör man inte också gräva i Gellert Tamas själv för att få svaret på varför boken blev som den blev?

– Jo, de flesta av mina reportage har kretsat runt temat om sökande efter identitet, om makt och vanmakt och den destruktivitet som kan uppstå när man förnekas tillhörighet, svarar han.

Gellert Tamas blev redan som barn medveten om att en plats kan innefatta flera skilda sociala världar. Han växte upp med sex syskon i en ungersk akademikerfamilj i skånska byn Bjärlöv och senare Tollarp, dit familjen flyttade. Där upptäckte han att det fanns andra världar på samma plats, och de kulturella skillnaderna var mindre än de sociala, vilket bland annat syntes i skillnaden mellan hemmets välfyllda bokhyllor och ett av skolmiljöns nedlåtande favoritord ”förläst”.

bryt

I en ansats att knyta an till sina rötter hösten 1989, reste Gellert Tamas mot Budapest för att bo där ett halvår. Men av en slump kastades han på vägen in i en av seklets största politiska omvälvningar i Europa.

Berlinmuren föll.

Och Gellert skrev.

Han kastade sig oförväget in i high-brow-journalistiken med långa reportage.

– Jag fattade aldrig att det var high-brow. Jag hamnade av en slump i revolutionen, ringde vettiga tidningar och fick bra respons. Det var en drömstart.

Efter Budapest bosatte han sig i Stockholm för att ge sig in i den klassiska livsföringen för Ung Man Med Skrivardrömmar. Bodde i andra hand med dusch på gården, under sista vågen av den era då det gick att bo billigt i slitna lägenheter på Söder. Han skrev sociala reportage för Arbetaren, Fib/Kulturfront, Café, Ordfront Magasin och Dagens Nyheter, där temat kring integration, identitet och kulturmöten återkom. Bland annat reportaget om ungdomsgäng i förorten Husby:

– I början av 90-talet var den här problematiken närmast en icke-fråga. Standardreportaget från förorten var en gullig bild av pittoreskt invandrarliv, med turkisk folkdans i Rinkeby, säger han.

bryt

Men det som för Gellert Tamas då var obruten mark, har blivit en kliché i dag.

– Vi har fått en etnifierad problembeskrivning av förortslivet i stället för det som egentligen är en klassfråga. Etniciteten tillåts skymma sanningen och individerna. I Lasermannen är jag noga med att inte skriva att det är invandrare som skjuts, utan stockholmare. Det enda de har gemensamt är att de har mörkt hår.

Under 90-talet gjorde Gellert Tamas även TV-reportage samt skrev böckerna Sverige, Sverige fosterland och Där kärleken kallnar breder laglösheten ut sig. 1998 tyckte han sig allt för länge ha beskrivit verkligheten utan att leva den, och tog jobb som Röda Korsets informatör i New Delhi.

– Jobbet som informatör passade mig inte. Man är en kugge i ett maskineri och träffar mest kostymklädda män i 55-årsåldern. Som journalist är man närmare verkligheten och man kan påverka mer med reportage än med pressreleaser.

Lasermannen har sålt i över 15 000 exemplar. Gellert Tamas säger sig ha skrivit en bok om en hysterisk tid i Sveriges tidiga 90-tal, där attentat mot flyktingförläggningar och hotfulla mediebilder samverkade med ett framväxande Ny demokrati, och där tidsandans yttersta uttryck var Lasermannen. Men är den bilden sann?

Ausonius var en kuf med ett inre inferno, satt på sinnessjukhus, en ensling med ett självhat som valde mörkhåriga som mål. Berättar det nödvändigtvis något allmängiltigt om Sverige?

– Visst kan man kritisera mig för att jag kopplat samman Ny demokratis propaganda och teori med Ausonius praktik. Men jag tror bestämt att även extremt rasistiskt våld hänger ihop med samhällets attityder. Rasismen hänger inte ihop med antalet invandrare, utan med det politiska samtalet. Under 1991 hade Olofström landets högsta invandrarantal och ett av landets sämsta resultat för Ny demokrati.

– Ausonius kunde lika gärna skjutit någon annan grupp. Men han gjorde inte det. Han valde just mörkhåriga. Och att det berättar något om Sverige, att hans utanförskap, hans vilja att bli svensk, bära blå kontaktlinser och färga håret ljust hade genererat sådan smärta. När man inte släpps in i den svenska sociala strukturen, då skapas frustration, hat, utanförskap.

Lasermannen är fängslande läsning med finslipad dramaturgi, förkrossande research och psykologisk närvaro. Och det är inte alltid sekvenserna med mördaren som är de mest skrämmande. I bokens början, där ynglingen David Gebremariam skjutits, stoppar de en bil för få hjälp till sjukhuset. Föraren ser den blödande ynglingen, men beklagar att han inte kan hjälpa till: blodet skulle förstöra baksätet på hans bil.

Är inte den här vardagssvenska rätten att slippa bry sig om sin nästa lika skrämmande som lasermannens aparta mordturné?

– Jo, jag håller med, den sekvensen är talande och har tydligt bibliska inslag. Tre gånger ber han om att bli körd till sjukhuset. Av tre människor blir han förnekad, säger Gellert Tamas.

Gellert Tamas menar att invandringen är det moderna Sveriges tredje stora process efter industrialiseringen och urbaniseringen, och att lasermannen för Sverige är jämförbar med Palmemordet.

För 50 år sedan avhandlades urbaniseringen ständigt i pilsnerfilmerna. Du vet hur larvig dialogen låter i dag, men då bar det angelägna budskap och identifikationer.

– Absolut. Det som är lite fascinerande är att dessa båda trådar löper samman i samma punkt, den svenska förorten. Dit kom de som flyttade från landet, och det är hemmiljön för dem som invandrat. Och Ny demokratis Ian Wachtmeister var ju en skräcködla som tycktes stiga direkt ur de där pilsnerfilmerna, vilket knyter ihop historien om Sverige.

Du verkar ha ägnat stor kraft åt dramaturgin. Hur går man tillväga för att få den att fungera så väl i en bok?

– Min metodik var att först läsa en enorm mängd material i nio månader. Om fallet förstås, men också strukturen i klassiska reportageböcker. Sen experimenterade jag. I första utkastet hade jag med ett berättarjag i början.

Lasermannen är inspirerad av new journalism, alltså ett litterärt berättande, där Tamas ibland fritt återskapat en dialog.

Finns det inte en risk att skada trovärdigheten, när man blommar ut i beskrivningar av händelser man inte varit med om?

– Man måste vara noga med detaljerna. Skriver jag att det var en solig, kall dag i Stockholm har jag kollat hur vädret var den dagen med SMHI. Det är inte påhitt. Jag besökte kasinot i Tyskland där Ausonius spelade för att få en känsla för stämningen och jag åkte till staden Soest där hans mamma växte upp.

Ett och ett halvt års arbete kostar pengar. För att klara av det tog han ett större banklån, hade en förstående flickvän och fick ett mindre förskott från förlaget.

Efter Lasermannen tänkte Gellert Tamas att det skulle dröja minst sju år innan han skrev sin nästa bok. I dag jobbar han med tidningsartiklar och TV-reportage, på torsdag sänder Kalla Fakta på TV4 hans berättelse om gömda flyktingar, där Gellert har sökt upp en familj tio år efter att de levde under jorden för att ta reda på hur de lever i Sverige i dag. Och hans motvilja mot bokprojektet har redan falnat, han skissar löst på framtida bokidéer.

Din skrivförmåga är obestridlig. Men du tycks alltid skriva i tidens medvind. Även om du skriver om kontroversiella personer är du aldrig själv kontroversiell för etablissemanget. Är du inte väldigt politiskt korrekt?

– Det där skällsordet ”politiskt korrekt” är ju bara ett billigt uttryck för att avväpna ett viktigt budskap. Jag skriver inte folk på näsan, läsaren får själv dra sina slutsatser. Sen är det klart att det finns ett budskap i botten. Vi är födda i ett kallt, rikt land och bör göra något gott av det. Vi är skyldiga att försöka skapa lika möjligheter för alla människor, säger Gellert Tamas.

Det hade inte varit en berättelse om det moderna Sverige om inte också medierna varit med i dramat. Som med Shahram Khosravi, tre gånger sårad för sin hårfärg. Först av en anonym mördares patron, därefter kränkt av polisen och slutligen av medierna. Polisen vid sjuksängen pratade om iranierna som problemgrupp, och tillfogade brasklappen att det inte gällde honom som individ.

– Shahram kände sig våldtagen tre gånger. De är vanligt med den här nedlåtande inställningen, där man tar sig rätten att slå fast Sharams identitet som bärare av ett oönskat problematiskt ursprung utan att fråga honom.

Och så medierna. Tidningsartikeln där Shahram Khosravi beskrivs som en god muslim som tackar Gud för att han överlevde. Trots att han aldrig bett till Gud i sitt liv. För reportern, ett vanligt dagsverke. För den skjutne, en kränkande stereotyp. Ett oreflekterat utpekande av den andre, den som står utanför det vanliga samhället.

bryt

Gellert Tamas har skrivit en oroande berättelse om Sverige. Och även om man inte helt sväljer kopplingen mellan Ny demokratis teori och psykopatens praktik, är det en stor bok om Sverige. Glöm den tramsiga propagandaretoriken om vallonernas inflytande och att svenska kåldolmar kommit från Turkiet. För det utanförskap som Gellert Tamas beskrivit är en konsekvens av att vi lever i ett land, som sedan anno dazumal varit etniskt, kulturellt och religiöst enhetligt.

– Sverige står ännu vänligt leende, med en lätt förvånad blick på det kuriösa inslaget av en medmänniska med annorlunda utseende, som kan säga sig vara svensk, svart och muslim. Du är svensk, jojo. Men var hör du hemma? Och vad gör du här, egentligen?

Paul Frigyes

pf@sjf.se