Evin Rubar: Granskningar som berör

Lättsam. Det kändes relevant att inleda en text om Evin Rubar med detta ord. För även om ämnena för hennes journalistik har gällt samtida samhällstrauman – som övergrepp på barn i svenska friskolor och integrationsproblem – tycks hon inte personligen bära på ruelse inför sin egen roll i dramat.

Evin Rubar, tidigare programledare på Mosaik och nu reporter på Dokument inifrån, ger ett okomplicerat, glatt intryck när vi träffas på Café Panorama i Stockholm.

Hon är den 27-åriga journalist som med reportaget I skolans våld i maj slog an ett ackord som rungade i riket. Med dold kamera och reportaget om missförhållanden och utsatta barn på friskolor slungades Evin Rubar upp på medieparnassen och fick det genast att börja glunkas om allehanda journalistpris.

– Gensvaret blev långt över förväntan och det är jättekul. Förmodligen var det för att reportaget öppnade en dörr till en annars sluten värld, säger hon.

Men hon blev ändå tveksam inför den fokusering på hennes person som följde:

– Ja, det säger jag faktiskt inte för att låta klädsamt blygsam. Jag gjorde trots allt en del av jobbet men fick hela uppmärksamheten och äran för ett jobb som vi ju var flera som gjorde.

bryt

Det reportage som redaktören Johan Brådstrand, researchern Peder Söderling, huvudfotografen Lars Granstrand och intervjuaren Lena Lidberg också stod bakom härrörde dock från Evin Rubars egna reflektioner.

– Jag har vänner från Mellanöstern, och visste att det fanns konflikter runt det här med friskolorna, familjerna och eleverna. När vi gick igenom anmälningarna till Skolverket såg vi att det fanns ett mönster.

Programmet kunde visa skolledarnas janusansikten, dels de officiella budskapen inför SVTs öppna intervjuare om hur anmälningsplikt och kontakt med sociala myndigheter sköttes reglementsenligt, dels det andra budskapet, som Evin Rubar, iklädd slöja och med dold kamera lockade fram. Då försäkrades att skolorna respekterade familjens rätt att kontrollera sina barn och att skolledningen inte ingriper vid misshandel i hemmet och även kan blunda för misstänkta fall av kvinnlig omskärelse.

bryt

Programmet utgjorde därmed en subtil pendang till Janne Josefssons och Lars-Göran Svenssons valstugereportage. Även här avslöjades hyckleri och dubbelmoral, även här hängdes en handfull suspekta företrädare ut och även här var integrationsproblem den jästsvamp som gav brygden dess pikanta arom. Programmet visade också Skolverkets flathet inför anmälningarna om missförhållandena. Och tesen var: de arabiska friskolornas dolda affärsidé är att hålla eleverna så långt borta från det svenska samhället som möjligt – tvärt emot deras officiella proklamationer.

Som med andra kontroversiella reportage lät inte kritiken vänta på sig. Två veckor efter att reportaget sänts har det anmälts sju gånger till Granskningsnämnden. Kritiken har handlat om att programmet pekat ut en utsatt grupp, att det var ensidigt mot dem som beslagits med dubbelmoral, att det var orättvist redigerat och att publiceringen av programmet i sin helhet utgör bränsle för rasister.

Risken för att reportaget används som ett slagträ av högerextrema grupper säger Evin Rubar sig inte bekymras av:

– Jag kan inte se varför man av det skälet ska undvika att berätta om missförhållanden. De som är rasister blir det knappast heller av ett TV-program.

bryt

Anmälningarna mot programmet har också varit påtagligt spretiga. ”Alla former av brister i skolan skylls på systemet med friskolor” påstår en anmälare och en annan hävdar att programmet var osakligt för att det ”gjorde ingen seriös analys av ekonomin i Botkyrka kommun (exempelvis beträffande hyresnivåer, ledartäthet, arbetsorganisation mm)”.

Det är heller inget hon är chockad eller förvånad över:

– Nej, det är ju klart att det skulle bli omdiskuterat och att de som pekas ut är upprörda. Men reportaget är inte orättvist klippt. Jag hoppas och tror att vi har gett en rättvis bild av missförhållandena på friskolorna.

Vägen till de högprofilerade reportagen har varit kort för Evin Rubar, drygt två år. Hon har en familjebakgrund från iranska delen av Kurdistan och är uppvuxen i Upplands Väsby. Efter gymnasiet läste hon journalistik på Poppius och lyckades sedan få praktik på SVT.

– Jag ringde och tjatade och tjatade och med stöd från en lärare på skolan lyckades jag få min praktik. Det var då jag fick följa med Michael Kucera på en reportageresa till flyktingar i Turkiet. Jag hade turen att komma direkt in i de tunga reportagen, säger hon.

bryt

Efter praktiken fick hon ett elva månaders vikariat på SVT, som följdes av ett sex månaders projekt på Mosaik-redaktionen, där hon blev programledare i augusti 2002.

Det är svårt att tänka sig någon mer lyckosam journalistisk förvaltning av tiden på SVT. Och lättsam eller ej, hennes vänner säger att att Evin Rubar också har stark vilja och kan uppvisa en närmast Thatchersk målmedvetenhet. Humoristisk, kul, envis, terrieraktig, och förbannat modig är andra omdömen om Evin Rubar, som också framstår som av mer klassisk grävare än andra med invandrarbakgrund som i arbetet ägnar sig åt detta tema. Kanske är det också för att hennes värderingar omfattas av det som är allmänt accepterat i svensk offentlighet. Hon känner sig inte skyldig att servera avvikande förklaringsmodeller av konflikten mellan västerländsk individualism och Mellanösterns betoning av familj och kollektiv:

– Nej, jag tar inte ställning för det ena eller andra, utan visar bara på missförhållanden, som när barn far illa och utsätts för övergrepp.

bryt

Evin Rubar säger sig heller inte ha någon underliggande åsikt om att religiösa friskolor skulle vara dåliga i sig:

– När det gäller missförhållandena på friskolorna ser jag det inte nödvändigtvis som att det är muslimska eller ens religiösa skolor som är orsaken. Det kunde gälla kristna skolor också, och en del av de här skolorna är heller inte religiösa, utan bara arabiska. Här fanns helt enkelt ett område där vi såg och kunde visa att det finns problem.

Evin Rubar är medveten om att metoden med dold kamera kan missbrukas men har ändå ett pragmatiskt försvar för den:

– Om det inte går att få fram uppgifterna utan dold kamera så tycker jag att man bör kunna använda det. Men det förutsätter också att det rör en person som har makt eller officiell status, inte privatpersoner. Man måste väga in vem och i vilken situation man ska använda det mot.

bryt

I dag är Evin Rubar projektanställd på SVT, och eftersom hennes projekt avlöst varandra i rask takt känner hon sig heller inte drabbad av SVT-sjukan, med ångest över otrygghet, nedskärningar, omorganisationer, strypt kreativitet och melankoli över svunna storhetstider:

– Visst hör man en del om SVTs våndor, men det är svårt för mig att känna mig som ett offer. Det är trots allt ett ganska lyxigt jobb att se olika redaktioner och hålla på med intressanta reportage. Och jag tycker att det finns mycket kreativitet på SVT och en opretentiös stämning på redaktionerna. Men systemet med utlasningar och tillfälliga anställningar är absolut inte okej. Att jobba under de förhållandena i fem-sex år med en familj att försörja kan inte vara kul.

Hon har också haft hjälp av att jobba med ett tydligt definierat område och konkreta projekt.

Om Evin Rubar har haft en flygande start på sin journalistiska karriär är hennes bostadskarriär fortfarande darrig. Under slutet av 90-talet bodde och studerade hon statsvetenskap och medieproduktion i Halmstad i tre och ett halvt år, tillsammans med sin dåvarande pojkvän. I Stockholm har hon flyttat runt i andrahandsbostäder och har flera gånger lyft tillbaka kappsäcken till föräldrarna i Upplands Väsby där hon bor i dag. Den dagliga restiden till och från jobbet blir ungefär två och en halv timme.

bryt

Evin Rubar förnekar inte att hon berörs känslomässigt av dem hon gör reportage om:

– I viss mån ser väl även jag cyniskt på dem jag intervjuar. Man värderar utifrån hur folk ska fungera i rutan och hur de blir i redigerat skick. Men jag berörs också, jag har svårt att tänka mig att det blir lika bra om man förblir oberörd. Det är genom att känna och reagera som man kan bedöma om det man gör spelar roll och är viktigt, säger hon.

I reportaget om friskolorna hanterade hon ämnen som det är lätt att bli bedrövad av. De största utmaningarna var också de som handlade om hur de som var utsatta skulle hanteras:

– Att få tag på folk och göra intervjuerna var lättare. Frågorna om de drabbade elevernas identitet skulle skyddas och vilka uttalanden man kunde publicera låg ju hos den ansvarige utgivaren. Men bedömningarna om hur man skulle förhålla sig till de utsatta barnen var något som jag funderade mycket över. Även om det finns utgivare och redaktör som har slutgiltigt ansvar för vilka publiceringar som ska göras.

Paul Frigyes

pf@journalisten.se