Gå direkt till textinnehållet

Erik Wijk: ”Jag vill rota i saker här och nu”

Journalisten och författaren Erik Wijk är van att röra sig på minerad mark, vare sig det gäller serbiskt territorium eller laddade möten med sin far. Men det har kostat på. – Periodvis har jag varit marginaliserad och fått hoppa från tuva till tuva för att kunna bli publicerad.

För första gången på 15 år skulle Erik Wijk träffa sin pappa. Pappan var klassad som avvikare, levde ett isolerat liv och hade kontakt med sina släktingar enbart via processer i domstolarna om ett arv. Genom vänners vänner till sin mor hade Erik lyckats få tag på telefonnumret till den enda människa hans far hade kontakt med, en man som pappan ibland stötte ihop med i skogen.

@bild:1

Erik tog sig till pappans hus enligt anvisningar. Det visade sig att han bodde i en liten stuga nära Vänern, ett par kilometer från närmaste bofasta granne.

Ingen el, ingen telefon, neddragna rullgardiner för alla fönster. När Erik närmat sig huset dök pappan upp i en bil och stannade en bit bort. Erik gick fram, nervös, för att försöka tala med honom. Även pappan blev mycket spänd när han förstod vem som stod framför honom. Det första han sa var: ”Du är inte min son!”

Upprörd satte sig pappan i bilen och åkte därifrån. Erik beslöt att vänta vid huset och efter en timme kom pappan tillbaka. På något sätt lyckades han få kontakt med sin far och fick stiga in i stugan.

(”Den intensiva oro jag kände, och svalde, när han låste stugdörren inifrån och stoppade på sig nyckeln”.)

I huset fanns inte en tavla på väggarna, inga krukväxter, inte en duk. När pappan skulle bjuda sin son på te var han tvungen att gå upp på vinden för att söka fram en extra kopp.

Mötet gick över all förväntan. Fadern sprack upp och berättade om sin barndom och skilsmässan och ordnade sen så att sonen fick övernatta på vinden.

(”Psykopatstämpeln hävd. Känslorna höll mig vaken hela natten”.)

Ett par veckor senare fick Erik Wijk ett brev som saknade hälsningsfraser. Där fanns med hänvisning till ”sammanträffandet” två besked, dels att Erik inte var hans son, vilket borde fastställas genom en undersökning, dels att domstolsprocesserna med släkten skulle fortsätta.

“Serberna klassades som galna mördare”

I boken Ont blod berättar Erik Wijk om sina försök att få kontakt med fadern och varvar detta med skildringar från ett krigsdrabbat före detta Jugoslavien.

En sak har den enstörige fadern och serberna gemensamt: båda har fördömts av sin omgivning.

– I fallet med serberna sägs det att alla är galna mördare, det är ohjälpligt, deterministiskt. Liknande inställning finns inom min familj gentemot min far, att han är en galen antagonist som det inte går att ha att göra med. Men varken i krig eller privat går det att argumentera för determinism, att man inte kan göra något åt problemet. Det är uttryck för en ansvarslöshet och en uppgivenhet som jag vill bekämpa.

Helt klart har han en stark vilja att förstå och förändra världen, ord som man i ironins era knappt vågar skriva. Hans position är till vänster, utan koppling till något parti.

På frågan vad som driver honom svarar han:

– Att slåss för sanning och rättvisa.

Och tillägger försiktigt:

– Låter det naivt eller?

Den frilansande kulturjournalisten och numera även förläggaren Erik Wijk bodde tidigare i Stockholm där han gav ut den uppkäftiga kulturtidskriften Egget. Sen några år har han sökt sig bort från kulturkretsarna i Stockholm och lever numera med sin familj utanför Simrishamn i en gammal skola.

Genom sitt förlag, Manifest, har han en plattform där han kan sprida de idéer han tycker är viktiga, utan att behöva snegla på vad som för tillfället är gångbart.

Mötte hård kritik för artiklar om Zaremba

Erik Wijk är van att röra sig på minerad mark, vare sig det gäller serbiskt territorium eller laddade möten med sin far. Men det har kostat på. Rejält med pisk i spalterna fick han 1997 efter att ha skrivit ett par artiklar i Svenska Dagbladet om kulturjournalisten Maciej Zaremba.

Erik Wijks artiklar är en fruktansvärd sågning. Han kommer fram till att Zaremba är odemokratisk, folkföraktande, styrd av medeltida värderingar osv.

”Underhållningsvåld”, ”ett djupt oanständigt skamgrepp”, kallades hans artiklar i ett av många fördömanden.

– Jag gick inte till personangrepp utan ägnade mig åt central kritik av Maciej Zarembas idéer, försvarar han sig. Men man granskar inte ledande intellektuella så hårt som jag gjorde med Zaremba.

Erik Wijk brukar se till att det blåser kring honom. Som den gången när han gjorde en granskning av de tre kulturskribenterna Ola Larsmo, Steve Sem-Sandberg och Ulf Eriksson i BLM.

– Det hette att jag var torped för BLMs redaktör och bråket ledde till att han tvingades avgå.

Andra som fått sig en släng av slevan är Sven Lindqvist (”arkivariepartisan”), Göran Greider (”postvänsterist”), Ingela Lind (”chicmarxist”) osv.

Som Erik Wijk ser det har opinionsbildare inflytande och måste i likhet med andra makthavare granskas. Att han inte drar sig för att gå hårt åt namngivna individer handlar om att han vill utkräva ett personligt ansvar.

– Idéer är knutna till vissa personer och jag vill bena ut vilka underliggande idéer de här personerna har. Jag tycker att jag undvikit pajkastning och istället tagit fasta på hur de tänker.

Svårt få uppdrag efter angreppen på kultureliten

De många angreppen på personer inom kultureliten har knappast ökat Eriks Wijks popularitet på kulturredaktionerna. Han berättar om hatfyllda blickar på Bonniers förlagsfester, hur kulturchefer på de stora dagstidningarna bett honom bli en stående medarbetare men hur samarbetet varje gång tagit ett snabbt slut när de fått se vad han skrivit. Enligt egen uppfattning för att han haft fel åsikter.

– Periodvis har jag varit marginaliserad och fått hoppa från tuva till tuva för att kunna bli publicerad.

Man skulle kunna tro att den som är så frän i spalterna vore en demon privat. Istället gör han ett ganska lågmält intryck och verkar snarast förvånad över att hans sökande efter sanningen utlöst såna ilskna reaktioner.

I sitt arbete försöker Eriks Wijk leta upp aktuella frågor som han tycker behöver ytterligare belysning. Hans senaste bok, Göteborgskravallerna, är en genomgång av medierapporteringen från de våldsamma junidagarna.

Förvånad över mediernas rapportering från Göteborg

Något förvånande tycker han att medierna i stort sett klarat rapporteringen bra. Den kritik han har går ut på bland annat att det tog tid innan mainstreammedierna började granska polisen på allvar.

Omedelbart efter polisens skott mot den 19-årige stenkastande demonstranten fanns bilder som visade att han knappast utgjort någon fara för poliserna. Ändå dröjde det ett par månader innan SVT i och med Uppdrag Granskning gjorde någon ordentlig genomgång av händelsen. På samma sätt var det med polisens agerande under stormningen av Schillerska gymnasiet. Först i början av september publicerade DN en större granskning av hur poliserna uppträdde.

Många andra debattörer på vänsterkanten har tolkat den inledande bristen av kritik mot polisen med att journalisterna står på maktens sida.

Eriks Wijks förklaring är att det krävs mycket mod och kunskaper hos de journalister som går mot strömmen.

– Strax efter kravallerna fanns ett starkt uttalat hat mot stenkastarna och de journalister som inte föll in i det riskerade att bli kallade terroristförsvarare. I det läget kan det vara svårt att skriva på något annat sätt än som alla andra.

Vad gäller rapporteringen ser han tydliga paralleller mellan Göteborgskravallerna å ena sidan och serberna och kriget i Kosovo å den andra. I fallet ex-Jugoslavien var Erik Wijk själv en av dem som försökte nyansera bilden, dels genom att framhålla sådant som talade för serberna, dels genom att kritisera Natos bombningar. Efter att ha organiserat ett upprop mot Natobombningarna kunde han läsa att han var del av ett intellektuellt haveri, utgjorde en stödgrupp för etnisk rensning etc.

“Förståelse för serberna klassades som folkmordförespråkare”

– Tonläget var så högt att den som yttrade minsta förståelse för serberna genast anklagades för att vara anhängare till folkmord. Det var ungefär som strax efter Göteborgskravallerna då det var farligt att kritisera polisen.

Erik Wijk fortsätter sin jakt på sanningen, privat och i arbetet. Från hans förlag lär det komma fler obekväma böcker. Trots några bakslag i sina försök att få kontakt med fadern har han inte gett upp.

Boken där han berättar om mötena med sin far har han skickat honom men ännu inte fått något svar och rättsprocesserna fortsätter.

Kanske har hans rotande i samhällsfrågor sitt ursprung i det privata sökandet.

– I fina familjer som min fars ska allt obehagligt tystas ner. Jag vill bryta den traditionen. Vi måste rota i saker här och nu.

sw@sjf.se

Fotnot: Citaten i inledningen är hämtade ur Erik Wijks bok Ont blod.

Fler avsnitt
Fler videos