Elisabeth Sandlund:Jag trodde jag blivit galen

Namn Elisabeth Sandlund Ålder 49 år Familj Maken Björn Gäfvert, förste arkivarie vid Krigsarkivet, döttrarna Helena, 21 år (studerar i Lund) och Ulrika 17 år, (går i gymnasium) Yrke Redaktionschef på Kyrkans Tidning Yrkesbakgrund Semestervikarie på Norrbottens-Kuriren några somrar i slutet av 60-talet. 1971 redigerare på Huvudstadspress (Svenska Dagbladets förortsbilaga). 1972 sommarvikarie på Svenska Dagbladet. 1973 fast anställd på tidningen. 1975 till SvDs Näringsliv, där hon var redigerare, redaktionssekreterare, reporter och chef. Drivkraft Att bli allt bättre journalist, det roligaste jobb som finns.

Elisabeth Sandlund får lov att tänka efter när hon ska trycka koden till redaktionens dörr. Sifferkombinationen sitter inte riktigt i fingrarna än. Den 1 september började hon här på sin nya arbetsplats efter att i hur många år som helst ha varit ekonomijournalist på Svenska Dagbladet. Hon fick ingivelsen att byta jobb i våras när hon såg en annons i Journalisten: Kyrkans Tidning sökte ny redaktionschef.

– Hade annonsen kommit ett år tidigare hade jag aldrig sökt. Då hade jag ännu inte fått min kristna tro. Men nu såg jag chansen att få jobba med något som jag hade blivit engagerad i.

Ett avgörande ögonblick förra sommaren förändrade hennes liv. Hon, som knappast ens hade varit så där lite svalt ”slentriankristen”, blev frälst.

Det hände mitt under yngsta dottern Ulrikas konfirmation.

Plötsligt reste sig Elisabeth för att gå och ta emot nattvarden.

I en intervju (i Kyrkans Tidnings Magasin Höst-2000) berättar hon att även hennes man blev överrumplad av hennes beslut: ”Vad gör du”, undrade han. ”Jag gör det för Ulles skull” svarade Elisabeth. ”Men det finns gränser!” tyckte han.

– Min dotter hade blivit ledsen om ingen förälder hade gjort det. Jag kände mig först jättefånig och dum och sentimental. När jag var där framme kände jag att det inte bara var för min dotters skull utan också för min egen. Och jag är glad att jag hade modet att ta den känslan på allvar även om jag ett tag trodde att jag hade blivit galen.

Frälsningen ledde henne så småningom från tidningskvarteren i Marieberg och hit till Stockholms Söder och det kristna förlaget Verbums hus, i mitten av Götgatans sluttning ner mot Hornsgatan och Slussen.

Stråket är ett av Stockholms trendigare och kantas av barer, krogar och innebutiker. Bland månglarnas alla skyltar sticker en gul och röd ut: Kyrkans Tidning.

Det är väl som det ska vara. Kyrkans Tidning mitt i stan och vimlet.

Ambitionen är att öka prenumerationerna bland vanligt folk och vidga läsekretsen utöver den traditionella: kyrkligt anställda och engagerade förtroendevalda.

Elisabeth Sandlund är glad över att i jobbet komma nära sina hjärtefrågor. Arbetet får en ny dimension.

Men det ska inte bara bli halleluja och amen. Kyrkans Tidnings redaktion arbetar efter professionella journalistiska principer. Tidigare kunde chefredaktörer hämtas bland präster, men nu är det bara journalister på redaktionen.

Nog kommer hon att sakna folk från sin förra arbetsplats och hon verkar nästan skuldmedveten över att ha övergett Svenskan när den har det ekonomiskt svårt.

Nyhetspulsen behöver Elisabeth däremot inte sakna.

– Den finns här också. Med webben ökar dessutom pulsen.

Hon framhåller att tidningen inte sällan producerat nyheter som fått genomslagskraft. Ett färskt exempel är ett avslöjande om att Myrorna satsat pengar de fått in till att köpa lastbilar i stället för att ge pengarna till de fattiga.

Nu i höst publicerade Kyrkans Tidning ett eget grävjobb om hur olika de skilda stiften behandlar präster som gjort sig skyldiga till sexuella trakasserier.

Även om Elisabeth känner starkt för Kyrkan och kristendomen tänker hon vakta på sig själv och hålla ett journalistiskt avstånd. Hon ser en parallell mellan sin nuvarande tidning och SvD, som tidigare ägdes av svenska näringslivet.

– Ibland måste man bita den hand som föder en. Här är samma relation mellan tidning och ägare. Det handlar om integritet.

Elisabeth har inte svårt att hitta journalistiskt intressant stoff att ta upp i tidningen. När Kyrkan skilts från staten finns en hel del nytt att skildra.

Exempelvis att det i höst för första gången blir kyrkoval enligt en ny modell. Kommer fler att rösta än de runt tio procent som brukar ta ställning i kyrkovalen? Kommer fullmäktige även framöver att bestå av företrädare för de politiska partierna eller kommer det att uppstå fler inomkyrkliga partier?

Hur ska Kyrkan förhålla sig till andra religioner som etablerar sig i Sverige och hur ska man möta sökarna, de andligt intresserade men hemlösa?

En fråga med sprängkraft är om homosexuella ska få vigas. I Bibeln kan man hitta stöd för tolkningar både för och emot.

– Frågan hur kyrkan ska förhålla sig till aktiemarknaden blir än mer aktuell nu och därmed också etiken. Ska kyrkan acceptera en lägre avkastning på grund av andra värden än ekonomiska, eller ska den utnyttja systemet och använda vinsterna till något gott?

Därmed är vi tillbaka till ekonomijournalistiken, det område som Elisabeth huvudsakligen ägnat sig åt i yrket. Det är en gren av journalistiken som till och från ifrågasätts starkt.

Hon kan i viss mån instämma i kritiken men går inte med på att skära all ekonomijournalistik över en kam. Det finns både bra och dålig journalistik i ämnet. De flesta ekonomijournalister lägger ner mycket tid för att sätta sig in i fakta.

Hon är medveten om att faran alltid finns att man kommer dem man ska bevaka för nära och tar deras värderingar för givna. Sånt får man se upp med. Men Elisabeth tror inte att riskerna är större inom ekonomijournalistiken än inom till exempel den politiska journalistiken.

Visst, medger hon, finns det avarter.

– Det har förekommit en slapphet gentemot den så kallade nya ekonomin. Journalister har varit mjuka mot företrädare för den. Företag har höjts till skyarna för att sen plötsligt sänkas.

Kruxet är hur journalister förhåller sig till dem de skriver om och för. Elisabeth ser problem för främst allmänheten.

– Proffsen klarar av att bedöma och värdera vad journalister skriver. Det är svårare för den vanliga publiken. När journalister ger råd om folks privatekonomi tar de på sig ett enormt ansvar. Det borde vara straffbart att rekommendera folk att köpa säkra aktier. Några såna finns inte.

Det oroar henne att många inte alls har fått det bättre trots att den svenska ekonomin nu går bra. En stor grupp får aldrig del av framgångarna och, påpekar hon, det gäller inte bara knarkare och uteliggare utan också vanligt folk.

Själv har hon engagerat sig i S:ta Clara församling. Hon uppskattar att de samtidigt har mycket verksamhet för utslagna och vettiga aktiviteter för alldeles vanliga och normala.

– Det är en kyrka som lever som den lär. Där finns en klarhet i budskapet. Man blir sedd som individ. Det tilltalar mig.

Även dottern Ulrika, som är utvecklingsstörd, är med i S:ta Clara. Hon tappar psalmboken i golvet ibland eller sitter när andra står under högmässan.

Men sånt gör inget. Det är högt i tak i Clara.

Efter den tidigare nämnda intervjun med Elisabeth i Kyrkans Tidnings Magasin Höst hörde ett par av sig till henne.

– Jag hade hjälpt dem att sätta ord på varför det var bra även för dem som är föräldrar till ett utvecklingsstört barn att vara kristna. Då blir man djupt rörd.

Håkan Lindqvist

hl@sjf.se