”Skandalhistorier följer ett givet mönster”

Mia-Marie Hammarlin, tidigare journalist på bland annat Sveriges Radio, är i dag verksam som forskare och lektor i journalistik vid Lunds universitet. Boken I stormens öga är en del i ett större forskningsprojekt, med både medie- och kommunikationsvetenskapliga och etnologiska perspektiv på medierelaterade skandaler. Projektet inleddes 2008, och då fanns inte så mycket forskning om mediedrev, eller medieskandaler som Mia-Marie Hammarlin hellre vill kalla dem.

– Jag tycker att mycket av medieforskningen ofta stannar vid att analysera makt på ett strukturellt plan. Jag är folklivsforskare och intresserad av vardagslivet, av att ta reda på hur människor påverkas.

Mia-Marie Hammarlin har intervjuat tolv personer som varit utsatta för medieskandaler, två anhöriga och sex journalister.

Annons

I boken visar hon att många av dem som varit huvudpersoner i medieskandaler mådde väldigt dåligt under lång tid efter att bevakningen bedarrat.

– Många av dem har fått sina liv slagna i spillror. Inte enbart för att de blev hårt ansatta i medierna utan också för att deras sociala tillvaro vändes upp och ner. De kände sig maktlösa.

I intervjuerna med journalisterna har Mia-Marie Hammarlin pratat med dem om deras känslor medan mediebevakningen pågick och hur de har reflekterat efteråt.

Hon möttes delvis av att journalisterna ville försvara sig när de skulle prata om rapporteringen.

 – Men jag tror att min bakgrund som journalist underlättat samtalen eftersom jag kan ha förståelse för deras arbetssätt.

Mia-Marie Hammarlin konstaterar att många journalister är ovana att tala om känslor när det handlar om den egna yrkesutövningen. De egna känslorna ska hållas i schack och inte färga av sig på rapporteringen.

 – Några berättade att de helst hade velat slippa delta i jakten, men sa samtidigt att de blev utskickade på uppdraget och bara gjorde sitt jobb. De såg det som sin plikt att rapportera, deras lojalitet låg hos läsarna, tittarna, lyssnarna.

Och även om journalisterna kunde känna empati för den jagade, och visade hänsyn i vissa fall genom att strikt hålla sig till sakfrågan, var det inget alternativ att lämna huvudpersonen i fred trots att det inte fanns så mycket nya uppgifter att rapportera om. Mia-Marie Hammarlin menar att skandalhistorier följer ett givet mönster och att rapporteringen efterhand kan bli innehållsmässigt tunn när journalisterna inte får några svar på sina frågor. En av de intervjuade journalisterna tyckte också att tiden ibland kunde utnyttjas till något bättre än att stå i flock och häcka utanför en stängd dörr.

En sak som återkom i intervjuerna med journalisterna var att varken de eller redaktionen kunde rå på skandalrapporteringen när den fått fart. Men om ingen konkurrent hakade på eller om reaktionerna från publiken uteblev dog rapporteringen och det uppstod ingen medieskandal.

I boken skriver Mia-Marie Hammarlin om att journalisterna genom att ta på sig den mentala ”reporterkavajen” lättare kunde komma undan ett individuellt ansvar och hitta godtagbara skäl att tänja på gränser som de, i ett annat sammanhang, kanske skulle betrakta som ohederliga.

–   Men de allra flesta journalister tar ansvar för vad de gör. Mitt intryck är att många är reflexiva, nyanserade och kunniga. Vi ska vara glada över den journalistkår vi har i Sverige. De gör ett viktigt jobb, och trots att så många av de som råkar ut för medieskandaler mår dåligt så ska journalister inte avstå från den relevanta och sakliga bevakningen av skandalen. Men vi ska inte heller avstå från relevant mediekritik. Den mår journalistiken bara bra av, tycker Mia-Marie Hammarlin.
 

Fotnot: I avsnitten som handlar om jagade personer har Mia-Marie Hammarlin intervjuat Lars Danielsson, Håkan Juholt, Hanne Kjöller, Sven Otto Littorin, Maja Lundgren, Anders Pihlblad, Tiina Rosenberg, Gudrun Schyman, Cecilia Stegö Chilò, Ireen von Wachenfeldt, ”Innebandypappan” och en tidigare politiker som velat vara anonym, ”Innebandypappans” fru och Kennet von Wachhenfeldt. De journalister som intervjuats är Heidi Avellan, Sydsvenskan och HD, Anette Holmqvist, Aftonbladet, Mats Knutson, SVT, Pontus Mattsson, Ekoredaktionen, Margit Silberstein, SVT och Niklas Svensson, Expressen.