Pressen mot nazisterna

Den 30 november publicerade fyra dagstidningar namn och bild på 62 personer som påstods hota demokratin.

Det resulterade i det kanske kraftigaste medietryck som någonsin byggts upp mot en grupp icke-officiella personer i Sverige.

Merparten av de 62 utpekade var nazister. Vad blev följderna för dem? Har uppmärksamheten påverkat deras politiska åsikter? Och hur gick det för journalisterna som tog fram materialet?

Den 30 november 1999 är en dag som 25-årige Mattias Karlsson aldrig kommer att glömma. Klockan sju på morgonen bultade det på dörren till hans lilla etta. Utanför stod en kompis och hojtade att Mattias fanns på bild i alla tidningar. Vinjetten löd: ”Hotet mot demokratin. Aktiva nazister”. Under en passbild på Mattias Karlsson uppgavs att han gav ut Uppsala Nationella Tidning på nätet.

– Det var en chock. Där var jag på bild tillsammans med mördare och terrorister. Jag var helt knäckt, berättar Mattias Karlsson.

Resten av medierna hakade på. Hela dagen ringde journalister och sökte honom. Uppmärksamheten var gigantisk.

Mattias Karlsson läste tredje terminen på civilekonomlinjen men att fortsätta på universitetet var otänkbart.

– Jag hade tenta veckan efter men det var helt kört, jag kunde inte koncentrera mig. Och om jag ändå gått till universitetet skulle jag ha blivit utfryst.

I flera veckor höll han sig borta från Uppsala. De senaste sju åren hade han arbetat extra på Nallens leksaker. När det blev dags att jobba tog han sig till stan och leksaksbutiken. Där satt butiksledningen och väntade.

– De berättade att Upsala Nya Tidning hade ringt och frågat hur de kunde ha en sån som jag anställd. Jag fick gå på dagen, sen uteslöts jag ur facket.

Mats Hjelm vid Nallens leksaker berättar att Mattias har varit väldigt omtyckt och skött sig bra. Några invandrarfientliga eller nynazistiska idéer har han aldrig uttryckt på jobbet.

– Men på grund av det som blåstes upp i medierna kunde vi inte ha honom kvar, säger Mats Hjelm.

De senaste månaderna beskriver Mattias Karlsson som den värsta perioden i sitt liv och berättar att han i stort sett varit handlingsförlamad. Över tre månader efter publiceringen ligger studierna fortfarande nere. På krogen har folk flera gånger kommit fram och muckat och ett par gånger har han råkat ut för fysiskt våld.

Mattias Karlsson var ordförande i Sverigedemokraterna i Uppsala 1995-96 och umgicks då mest med rasister. Sedan han börjat på universitetet har han enligt egen uppgift övergått mer och mer till att träffa studiekamrater.

– Men i och med att jag utpekades som nazist slutade klasskompisarna att ringa. När det blåst hårt har jag sett vilka som är mina riktiga kamrater och nu umgås jag mest med nationella igen, jag kan ju inte bli eremit.

Efter publiceringen har redaktionen lagt ner Uppsala Nationella Tidning och Mattias Karlsson har offentligt tagit avstånd från de förtäckta dödshot mot journalister som framförts där. Han förnekar att han skulle vara nazist men anser att hets mot folkgrupp inte är något brott.

Enligt Mattias Karlsson skrev minst ett 40-tal personer i Uppsala Nationella Tidning. Att just han kom att pekas ut beror på att han hade inregistrerat domänen Uppsala Nationella Tidning och lagt en länk därifrån till tidningens hemsida. På så sätt fick tidningarna nys om hans namn. Uppsala Nationella Tidning innehöll starkt nedsättande omdömen om invandrare. I en ”krogguide” pekade man till exempel ut de ställen där publiken bestod av invandrare och varnade folk för de ”blattar” och ”negrer” som fanns där. Enligt Mattias Karlsson skrev han aldrig några av de rasistiska artiklarna i tidningen utan ägnade sig åt mer neutrala ämnen.

Du har medverkat i en tidning som ger sig på invandrare. Är det då inte rimligt att andra tidningar svarar med samma mynt och ger sig på dig?

– Men titta på i vilket sammanhang de hängde ut mig. Jag var på bild tillsammans med terrorister och mördare. De personliga följderna för mig på grund av att jag skrivit i den här tidningen är helt katastrofala. Det är orimligt hårt.

Varför ska du inte kunna stå för dina åsikter och gärningar offentligt?

– Jag diskuterar gärna mina åsikter i tidningarna, men här handlade det bara om att journalisterna ville skada mig. Ingen ringde före publiceringen och frågade efter min åsikt.

Journalisten har talat med ytterligare cirka 15 av de 62 utpekade personerna. Några hävdar att uppgifter om dem varit felaktiga. Kent Lindahl vid föreningen Exit Sverige, som hjälper avhoppade nynazister, uppger att ett par av de 62 hade hoppat av mer än ett år innan artiklarna och att de trots det pekades ut som aktiva nazister.

Ett återkommande klagomål från de utpekade är att ingen journalist hörde deras version.

En av dem är en 25-åring i Västsverige som vill vara anonym. Han dömdes 1995 till ett långt fängelsestraff för mordbrand mot ett antirasistiskt projekt.

I artikeln den 30 november sägs att han är aktiv i en nazistisk grupp som kartlägger meningsmotståndare. Men detta tillbakavisar 25-åringen som en fullkomlig lögn.

– Det hade jag kunnat berätta om någon av journalisterna bara brytt sig om att kolla med mig.

25-åringen hävdar att han inte är nazist, att han inte har något emot enskilda invandrare men att han är kritisk till regeringens invandrarpolitik.

Enligt en av de reportrar som ligger bakom researchen finns belägg för att 25-åringen åtminstone fram till 1998 betalat den postbox som disponerats av den angivna nazistiska gruppen.

25-åringens version är att han för flera år sedan slutade betala fakturorna för postboxen och att den övertagits av någon annan.

– Har man inte sett till att bli av med en sån här postbox får man stå för det, tycker reportern. Av någon anledning svarar personer som råkar stå på boxar som används av nazister nästan alltid att de inte har något med saken att göra.

25-åringen säger att publiceringen hade kunnat sluta med katastrof.

– När det här kom i tidningen berättade jag för facket att jag suttit inne men att jag inte längre är aktiv. De godtog det men jag hade lika gärna kunnat få sparken, det hade betytt ekonomisk ruin för min familj.

25-åringens mor är mycket upprörd.

– Han var inne i brottslighet för fyra-fem år sen men sen dess har han sonat sina brott. Alla i omgivningen har sett hur han förändrats till det bättre, han har skaffat barn och jobb och så kommer nu detta.

Hon betecknar den senaste tiden som hemsk för de anhöriga.

– Vi har ett ovanligt efternamn och bland annat har en svågers barn på en helt annan ort blivit kallad nazist. Varför drar de fram sån här gammal skåpmat och dessutom felaktiga uppgifter? Vilka hänger tidningarna ut nästa gång? Pedofiler?

Den enda kvinnan bland de 62 namnen är Karolina Bengtsson, Örebro. Enligt texten är hon dömd för våldsamt upplopp och är ledande inom nazistpartiet NSF. Hon medger att hon är med i NSF men förnekar att hon skulle ha någon ledarroll. Enligt reporterteamet finns det dock uppgifter som styrker deras version.

– Jag är bara 21 år. Tänk dig hur det kändes att bli hopblandad med mördare, utbrister Karolina Bengtsson.

När publiceringen kom hade hon haft sin tjänst som svetsare i två månader. Ingen på arbetsplatsen kände till hennes nazistiska åsikter.

– Den första tiden blev jag utfryst, men det var bara att bita ihop.

Karolina Bengtsson uteslöts ur facket men fick behålla jobbet. Hon säger att publiceringen gjort henne starkare i övertygelsen att demokratin inte fungerar, att åsiktsfriheten inte gäller alla.

– På sätt och vis var det bra med den här uthängningen, då såg vi vilka som har en riktig övertygelse och vilka som är så mjäkiga att de hoppat av.

Det finns fler av de 62 personerna som ser fördelar med publiceringen. En av dem är 20-årige Björn Björkqvist i Karlskrona, propagandachef för NSF.

– Plötsligt fick vi en massa nya öppna representanter som tidigare inte ville gå ut offentligt. Det är bara vi som vinner på det.

I tidningarna avslöjades att Björn Björkqvist dömts för olaga hot, våldsamt upplopp och hets mot folkgrupp. Han säger att publiceringen för honom personligen varken gjorde till eller från.

– Jag hade redan tidigare gått ut offentligt och då blivit av med allt: jobb, bostad och så vidare. Jag har sökt flera utbildningar men kommer inte in någonstans. På till exempel en medieutbildning sa de att det var fullt men när kursen började hade de vakanta platser.

– Kommunen har nu dragit in mitt socialbidrag. De säger att jag på grund av mina åsikter inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande och att jag därmed inte har rätt till bidrag. Jag lever nu på min tjej som har socialbidrag.

Björn Björkqvist påstår att Karlskrona kommuns fastighetsbolag vräker nynazister med deras politiska hemvist som grundval.

– Eftersom vi inte får någon bostad här flyttar vi till Gotland.

Kommunalrådet Björn Fries i Karlskrona tillbakavisar Björkqvists uppgifter som nonsens.

– Vi ställer samma krav på nynazister som alla andra. Deltar de inte i utbildningar blir de av med bidrag och stör de sina grannar blir de avhysta. Ingen diskrimineras på grund av sina åsikter.

Dan Berner dömdes efter nazistföreläsningen på Umeå universitet 1997 till hets mot folkgrupp tillsammans med doktoranden Karolina Matti . Han hade redan före publiceringen den 30 november varit namngiven i pressen men säger att hans personliga situation då förvärrades ytterligare. En nära anhörig ville bryta kontakten och under en månad undvek han att gå på föreläsningarna vid universitetet.

Dan Berner betraktar sig fortfarande som rasist men säger att han den senaste tiden rört sig i riktning bort från nazismen.

– Fast den där publiceringen har medfört att jag lämnat nazismen senare än jag annars skulle ha gjort.

Han betraktar publiceringen som ”rena krigsförklaringen”.

– Jag vill ha dialog och bli bemött utan moralisk hysteri. Men medierna vägrar erkänna att det finns något att diskutera med rasister. Hela den repressiva linjen, inklusive publiceringen, gör att man skapar ett rättfärdigande av nazistiskt våld snarare än bekämpar det. En sansad debatt är det enda som kommer att minska våldet.

Anders Ärleskog, 23, från Karlskrona, näst högste ledaren inom NSF, säger om publiceringen:

– Det var bara att tacka och ta emot. Det bekräftade bara vad jag tidigare misstänkt om medierna, de är bara ute efter att skapa en hetskampanj mot oss.

Anders Ärleskog berättar att han tidigare inte diskuterat politik på jobbet. Men i och med publiceringen blev han offentlig och går numera ut öppet med sina åsikter. Han har uteslutits ur facket och blev av med jobbet som svetsare när hans vikariat löpte ut.

– Företaget sa att mina åsikter kunde äventyra deras rykte.

Linköpingsbon Torulf Magnusson, 30, uppgavs bland annat vara aktiv inom Nordland och hålla nazistiska tal som säljs på video. Han hävdar att han sen ett par år slutat med politiken och inte alls är aktiv inom Nordland.

– Jag har varit med i massor av tidningsartiklar förut men det här är första gången jag gjort en JK-anmälan. Man publicerar detta i demokratins namn men så är inte ens uppgifterna korrekta. Att ingen journalist ringde mig och kollade fakta är uselt.

En av de reportrar som arbetat med researchen hänvisar till ”mycket goda källor” som stöd för Torulf Magnussons roll i Nordland.

Torulf Magnussons anser att medierna agerat i union med det övriga etablissemanget för att brännmärka nazisterna och få dem uteslutna ur samhället.

Är det inte rimligt att samhället slår tillbaka när det sätts under hot av till exempel nazister?

– Jo i vissa fall. Gäller det nationalsocialister som driver en kamp mot samhället så får de tåla det. Men vill man krossa NS-rörelsen är det här den sämsta vägen. De svaga gör avbön men de starka blir bara hårdare.

Tommy Rydén, 33, Mullsjö, är dömd för hets mot folkgrupp och har företrätt rasistiska Kreativistens Kyrka. Rydén anser att publiceringen aktiverade honom, ”det var som att hälla olja på eld”.

– Hysterin kring detta fick mig att lansera en egen domän och utnyttja uppmärksamheten för egna syften. En annan positiv effekt är att min status ökat.

Stockholmstidningarnas satsning har aktiverat en rad andra redaktioner. Ett exempel är ett unikt samarbete mellan SR Radio Väst, Bohuslänningen, Trollhättans Tidning och Elfsborgs Läns Allehanda.

I slutet av januari publicerade de gemensamt en stor kartläggning av regionens nazister. Den mest omskrivna nazisten i reportageserien tog nyligen offentligt avstånd från ideologin.

Tveklöst har den våldsamma publiciteten kring nazisterna försvårat för dem att verka i samhället och en del av dem har hoppat av. Kent Lindahl på Exit Sverige uppger att föreningen sedan i höstas kontaktats av 20-25 nazister som vill ha hjälp att dra sig ur.

– Tillsammans med morden i Malexander och Sätra har nog publiceringen bidragit till att så många hört av sig, säger han.

STAFFAN WOLTERS

sw@sjf.se

————————————————————————————————————————

DN fortsätter publicera namn på nazister

Var de fyra tidningarnas egentliga syfte att skapa ett tryck mot nazisterna?

Nej, svarar Dagens Nyheters chefredaktör Joachim Berner.

– Vi ville visa hur rättsapparaten påverkas av hot och attentat från nazister och vilka personer som tagit ställning för den ideologin. Hur sen fackföreningar och andra hanterar saken är inte vårt ansvar. Vårt syfte var inte att brännmärka folk.

Vilka lärdomar drar du av publiceringen?

– Det sägs ibland att tidningarna spelat ut sin roll men den här publiceringen visar vilken kraft vi har.

Finns det några andra grupperingar som du kan tänka dig att göra en liknande publicering kring?

– Nej.

En del av nazisterna klagar på att de aldrig får komma till tals i medierna.

– Jag tycker att de delvis har rätt i den kritiken. En liberal tidning som Dagens Nyheter kan inte oreserverat publicera artiklar i stark antidemokratisk riktning, till exempel en debattartikel där Nordiska Rikspartiet redogör för vad Sverige bör göra med invandrare. Däremot tycker jag att vi ska ta in fler åsikter som är starkt obekväma och som finns ute i samhället men då måste de sättas in i ett sammanhang och brytas mot andra åsikter. Publicerar vi inte uppfattningar som finns ute i samhället förlorar vi vår trovärdighet.

Har er policy för publicering av namn på nazister förändrats i och med artikeln den 30 november?

– Vi kommer konsekvent att publicera namn på personer som aktivt medverkar i nazistorganisationer. Vad gäller dem som begår rasistiska brott så tror jag att vi framöver kommer att sätta ut namn.

STAFFAN WOLTERS

sw@sjf.se

————————————————————————————————————————

Reportrarna lever som tidigare

En grupp på fyra reportrar ligger bakom artiklarna om de 62 personerna. Journalisterna har inte drabbats av några hot, utan arbetar och lever under i stort sett samma förhållanden som tidigare.

– Det obehagliga är att nazisterna nu uppmanar varandra att ligga lågt och samla information, säger en av reportrarna.

Projektet utlöstes av de senaste årens många hot mot vittnen och anställda inom rättssystemet. Tidigt i höstas handplockades en reporter från vardera Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet. Gruppen arbetade under stor hemlighet, inte ens kollegorna fick veta vad som pågick.

Målet var att identifiera de personer som utgör ett hot mot samhället och demokratin.

Två kriterier användes: dels sökte man personer dömda för brott av systemhotande karaktär (t ex hot mot tjänsteman och övergrepp i rättssak), dels personer med agitatoriska funktioner (medarbetare i nazisttidningar mm).

Ur 20 000 sidor dokument vaskade man fram 300 namn. Det reducerades ytterligare och slutligen återstod 62 personer.

Reportrarna jobbade alltså tillsammans med personer som i vanliga fall är konkurrenter. Samarbetet beskrivs trots det som prestigefritt och befruktande, och de inblandade tycker att de lyckades kombinera morgontidningarnas saklighet med kvällstidningarnas vasshet.

Inför frågan om att signera artiklarna var gruppen kluven. En säkerhetspolis avrådde med motiveringen att man omöjligen kan kartlägga hotbilden från 62 personer. Därmed beslöts att de fyra chefredaktörerna skulle stå för artiklarna.

Arbetshypotesen, att hot från nazister utgör ett allvarligt problem, bekräftades av en enkät som gruppen genomförde. Tre av fyra åklagare svarade att de haft mål där vittnen skrämts till tystnad. I vart femte fall hade hoten kommit från organiserad brottslighet, från kriminella mc-gäng eller nazister.

Publiceringen den 30 november fick ett makalöst gensvar. Enbart Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin mottog det nästan ofattbara antalet av 40 000 mejl.

– Det är rekord givetvis. Till 99 procent var reaktionerna positiva, säger Anders Gerdin.

Hittills har de fyra journalisterna inte drabbats av något större obehag, med undantag för kvällen före publiceringen. Då kom ett larm från polisen; det fanns indikationer på att något var i görningen, exakt vad ville man inte avslöja.

Tre av reportrarna med familjer bytte omgående bostad.

– Jag stod just och kontrolläste sidorna när jag fick veta att familjen borde flytta, säger DN-reportern. Det var den mest kaotiska kvällen i mitt liv.

– Själv blev jag aldrig rädd, inflikar Aftonbladets reporter. Men det var jobbigt att ringa hem och säga att vi måste dra. På något sätt har ju de man skriver om vunnit då. Men egentligen gillar jag inte att prata om det här eftersom man därigenom förstärker något som ändå troligen aldrig var något.

Några hot har inte personligen riktats mot reportrarna, däremot har det kommit hot till redaktionerna.

– Den största skillnaden jämfört med före projektet är att jag fått larm installerat i min bostad och att jag blivit mer vaksam, berättar Expressens reporter.

Journalisten från Svenska Dagbladet ser två förklaringar till varför det varit så tyst från nazisterna.

– Antingen är de rejält stukade eller också rör det sig om en fördröjd hämnd. Vi har sett på nazisternas hemsidor att de i nuläget uppmanar varandra att avstå från våld och istället samla in information om sina fiender. Man kan fundera på om de kartlägger oss i tysthet.

Varför kollade ni inte uppgifterna med de utpekade?

– Det hade tagit lång tid att ringa runt och frågan är om det vore värt informationen det skulle ge,säger DN-reportern. Men den viktigaste orsaken var säkerhetsaspekten. Började vi ringa runt skulle de få veta att det här jobbet var på gång och det kunde medfört risker.

– Vårt mål var att bryta nazisternas anonymitet, inte att låta dem komma till tals, säger AB-reportern. Dessutom hade vi belägg för våra uppgifter, det fanns gott om säkra källor som domar och liknande. De hade möjligheten att få bemöta i efterhand och vi hade bestämt att rättelser och bemötanden skulle ges stort utrymme.

Varför skrev ni inte under artiklarna? Det kunde ju ge intryck av att även journalister backat för hoten.

– Jag funderade mycket på vad jag riskerade att utsätta mina barn för, säger DN-reportern. Å andra sidan ville jag inte vara en förälder som hukar för nazisterna. Jag kom fram till att det finns en gryende politisk terror i landet och var därför motiverad för jobbet men ansåg att publiceringen var viktigare än att ha med min byline. Fast visst blev det en konstig situation när jag intervjuade människor som var beredda att gå ut med namn medan jag själv inte skulle skriva under.

– Jag ville signera med mitt namn just för att undvika den debatt som vi senare fick, säger Expressenreportern.

Varför buntade ni ihop grovt kriminella med personer som enbart legat bakom en hemsida eller gjort lindrigare brott?

– Det är givetvis en chock att hamna på bild i tidningen brevid Jackie Arklöv om man bara gjort något mindre brott men även den som bara gjort en nazistisk hemsida måste inse vilka krafter han lånar sig åt, säger AB-reportern. Publiceringen kan fungera som en ögonöppnare för vissa. Det finns ingen snäll version av nazismen, är det något vi vet om nazismen i dag så är det att den mycket snabbt formar unga män till grova brottslingar.

Gruppens projektledare berättar att man först hade tänkt att enbart ha med de som var dömda för brott. Men följden hade då blivit att man hängt ut dem som skickats fram av andra för att begå brott och man hade missat agitatorerna.

Varför har nazisterna i så liten grad fått komma till tals i era artiklar?

– Har de något att säga som är sant och relevant ska de få komma till tals men jag kan inte se vad det finns för allmänintresse att ge utrymme åt deras åsikter, säger DN-reportern.

– Det är märkligt att just nazister, som är emot demokratin, alltid blir så upprörda när de inte får komma till tals i tidningar som förespråkar demokrati, säger SvD-reportern.

– När jag intervjuar folk i allmänhet skiter jag i deras åsikter, jag gör bara mitt jobb, säger AB-reportern. – Men nazisterna är ett av de få fall då man som journalist automatiskt blir part i målet eftersom de är emot vår existens. Varför ska vi upplåta utrymme till dem som vill stoppa oss?

– Jag är emot åsiktsjournalistik men när demokratin är hotad är det berättigat att bedriva kampanj-journalistik. Det här var ett sådant fall, säger DN-reportern.

STAFFAN WOLTERS

sw@sjf.se

————————————————————————————————————————

Jan Axelsson, Flashback, om tidningarnas satsning

“Ensidig och propagandistisk”

– Följden av att hänga ut nazister på det här sättet är ett hårdnande samhällsklimat. Det är bättre att låta dem komma till tals och slå sönder deras argument i en öppen diskussion.

Det tycker debattören Jan Axelsson som hjälper tystade nazister att få ut sina hemsidor på internet.

Han menar att ett medvetet syfte bakom publiceringen den 30 november var att isolera och tysta nazisterna. Han betraktar satsningen som ensidig och propagandistisk och kritiserar tidningarna för att de inte släppte fram nazisternas röster.

Jan Axelsson menar att samhällets allt tuffare attityd mot nazister inleddes i och med att polisen stoppade en nazistkonsert i Brottby för två år sedan. Publiceringen den 30 november ser han som ett steg i samma riktning. Han pratar om att tidningarna medverkat till att nynazister tvingats lämna jobb, utbildningar och fackföreningar på grund av sina åsikters skull.

– Jag är oroad över vad vi håller på att få för debattklimat. Ytterst handlar det ju om yttrandefrihet. Är det min tur att tystas nästa gång?

Att namn och bild på nazisterna publicerades tycker han inte är mycket att säga om.

– Folk ska stå för sina åsikter och handlingar, det var rätt att hänga ut nazisterna. Men jag gillar inte sättet det gjordes på, jag skulle vilja höra deras åsikter och få veta mer om till exempel varför nazisterna blivit mer militanta de senaste åren, men inga sådana frågor besvarades.

Jan Axelsson driver nättidningen Flashback. När nazistpartiet NSF nyligen fick sin hemsida stoppad upplät han sitt webbhotell åt NSF som därmed åter kunde föra ut sina främlingsfientliga åsikter.

Detta trots att han tar avstånd från nazismen och betecknar den som farlig.

– Det är värdefullt att vi har tillgång till nazisternas hemsidor. Då kan vi granska och bemöta deras argument. Ofta kommer de med uppgifter som inte är sanna, exempelvis om förintelsen. Det bästa är att dra fram det i ljuset.

Jan Axelsson tycker att det vore bra om tidningarna ibland upplät sina debattsidor åt nazister.

Vore inte det att ge legitimitet åt nazismen?

– Nej, om vi får diskutera även känsliga frågor offentligt blir befolkningen mer upplyst.

Därmed riskerar man väl att ungdomar tar till sig idéerna och lockas in i nazismen?

– Den nuvarande hållningen, att försöka tysta nazisterna, skapar lockelse och martyrer. Det är just bristen på debatt om till exempel invandringspolitiken som gör folk frustrerade och får en del att söka sig till grupper där det är tillåtet att ventilera sådana frågor.

Kommunalrådet Björn Fries i Karlskrona har jobbat hårt för att stoppa såväl Flashback som NSFs hemsidor. Han vägrar att debattera offentligt med nynazister.

– Det vore att upphöja dem till samma nivå som demokratiska partier, säger han.

STAFFAN WOLTERS

sw@sjf.se