Polisen eftersökte källa

Lasse Wierup är reporter på DN och har gjort reportage om polisens hemliga undercover-enhet för både dem och TV4. Det var i det arbetet som poliskällor inifrån enheten, som rapporterade om missförhållanden, inte ville att han skulle kontakta dem på tjänstetelefonen eller mejl. Bland annat berättade Wierups källa att ledningen tagit fram listor från teleoperatören för att efterforska källan i artiklar.

”Du skulle bara veta hur långt man är beredd att gå för täppa till det man ser som läckor”, sa polismannen.

Polisens hemliga undercover-styrka, fick senare läggas ner på grund av en rad nedtystade missförhållanden.

Annons

– Det polismannen sa bekräftade en uppgift som jag tidigare fått från flera av mina intervjupersoner: ”Ring inte på tjänstetelefonerna, de kollas av cheferna”, säger Wierup till Journalisten.

Det är förbjudet för myndigheter att efterforska vem som lämnar uppgifter till medier, meddelarfriheten finns inskriven i grundlagen. Den som bryter mot detta riskerar att dömas till fängelse.

Lena Nitz (bilden) är ordförande i Polisförbundet och inte förvånad över Journalistens uppgifter. Hon har suttit som ordförande i sex år och rapporterna från medlemmar om chefer som eftersöker källor verkar inte minska.

– Det handlar ofta om tre slags uppgifter. En där man eftersökt en anonym källa och en annan är när poliser gått ut med namn och bild och får ett obehagligt samtal efter det. Den tredje kategorin är när arbetsgivaren och myndigheten reagerar på ett sådant sätt att man nästan skulle vilja säga att man skrämmer till tystnad. Jag tänker på Unni Jerndal-affären nu senast, säger Lena Nitz.

Anledningen att det här förekommer tror hon är att drivkraften att ta reda på vem som läcker uppgifter man inte vill ska komma ut, tar över det man egentligen vet om: att man inte får eftersöka källor.

– Jag upplever det som att poliserna blir mer medvetna om vad meddelafriheten står för och att de själva är  mer öppna att berätta numera. Men jag har inte märkt någon märkbar skillnad i ledningen till det bättre. Vi bytte polisledning för ett år sedan och jag har inte sett att den nya ledningen skulle signalera något annat än den tidigare ledningen gjorde, menar Lena Nitz.

Varför tar man det inte på allvar?
– Jag kan inte befria mig från känslan att ledningen tycker det är viktigare att missförhållanden inte kommer ut än att meddelarfriheten hålls. Där gör man en grov felbedömning av sin uppgift som ledning för en offentlig verksamhet. Jag tycker det är allvarligt för att det är en grundlagsskyddad rättighet.

Rikspolischefen Dan Eliasson menar att han skulle bli förvånad om det dök upp bevis på att någon inom myndigheten verkligen eftersökt källor. Men om det sker så ska han agera på individnivå.

– Det här är grundpelare i den svenska förvaltningen. Jag skulle bli mycket besviken om era påståenden har någon som helst bäraktighet, säger han till Journalisten.

Ni får också svidande kritik av Polisförbundet som hör samma sak från sina medlemmar, hur chefer eftersöker källor. Blir du orolig när du hör detta?
– Inte orolig, det är fel ord. Vi har nu, med anledning av Hanne Kjöllers bok (En svensk tiger  –vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån red.anm.) haft en diskussion om tystnadskultur. Där får jag vittnesmål att det tidigare funnits situationer där det blivit fel i relationen mellan chef och medarbetare. Men däremot har jag fortfarande inte fått några som helst konkreta bevis för att vi inte respekterar meddelarfriheten. Får jag det så kommer jag att agera, det här är viktiga principer, säger Dan Eliasson.

Är arbetet med det här prioriterat inom polisen? På vilka sätt arbetar ni med detta?
– Det här ska alla statstjänstemän och polisanställda ha i modersmjölken. Det är grundligt genomgånget i utbildningen och så centralt att det bara skall fungera. Men att sätta all vår personal i skolbänken kring detta? Jag vet inte. Det här ska man kunna.