Gå direkt till textinnehållet

PO: Offentlig person räcker inte

PO Ola Sigvardsson är tydlig med att medier som inte namnpublicerat de utpekade mediepersonligheterna gjort rätt. Han kallar det "stötande" när journalister sprider namnpubliceringar i sociala medier.

Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson har fått ett antal frågor från medier om den pågående debatten om de namngivna mediepersonligheter som anklagas för sexualbrott. Men inga från allmänheten.

Vad säger du om att många vanliga människor verkar tycka att medier ”mörkar”, vilket till exempel Expressens Thomas Mattsson berättar om?
– Enligt pressetiken ska man vara försiktig med att peka ut, till exempel genom att namnge, personer i ett nedsättande sammanhang. Ett skäl kan vara att det inte finns belägg för deras skuld. För att en person ska pekas ut måste det också finnas ett allmänintresse som motiverar att namnet publiceras.
 
– Kring grov kriminalitet av typ mord och terrorism kan det i vissa fall finnas skäl att namnge en förövare eller till och med en misstänkt förövare, åtminstone när utredningen kommit så långt att det finns ett åtal eller en förundersökning, så att journalisten genom att läsa förundersökningen själv kan skapa sig en bild av polisens bevisläge och kunna dra slutsatsen att detta är sant.
 
Ola Sigvardsson betonar att sexualbrott som företeelse har stort allmänintresse. Men allmänintresset för det enskilda fallet och förövaren är lågt.
 
– Det är trots allt en händelse som har inträffat mellan två personer och som berör dem i första hand. Det är ungefär samma resonemang som man för när det gäller självmord. Det bör också absolut finnas belägg för att det som påstås är sant om en namnpublicering ska kunna göras.
 
Att en påstådd förövare är känd för allmänheten är inget självklart kriterium för att namnge, enligt PO.
 
– Om en privatperson är misstänkt för ett sexualbrott finns det mycket sällan skäl att namnge. Om det skulle vara vår statsminister, ÖB eller ledande tjänstemän i offentlig förvaltning, kommer saken i ett annat läge. De personerna är samhällsbärare, vi har ett ansvar att utkräva av dem. Men begreppet offentlig person räcker inte för att avgöra när det är rimligt att berätta om förövaren. En mängd personer rör sig på den offentliga arenan utan att vara samhällsbärare: artister, underhållare, idrottsatleter… Vi känner till dem och är nyfikna på dem, men har inte något offentligt ansvar att utkräva av dem.
 
Hur ser du på journalister som delar en namnpublicering i sociala medier, till exempel i ett sammanhang där just namnpubliceringen diskuteras?
– Jag tycker att man inte bör göra det. Är man journalist och har valt att arbeta som en seriös journalist där de etiska övervägandena är en del av ens arbetsverktyg, så bör man hålla sig till det.
 
– Etiken är i grund och botten inte bara till för journalister. Ett etiskt regelverk handlar egentligen om hur vi som människor ska förhålla oss till varandra. I princip bör det kunna tillämpas av privatpersoner på sociala medier, men hos journalister finns, menar jag, ett särskilt ansvar. Att hålla sig med olika värdeskalor på jobbet och privat stöter mig.
 
Flera tidningar, som DN och Expressen, förklarar i dag varför de inte publicerar. Är det bra?
– Ja. Att frågeställningen lyfts om varför man väljer att till exempel inte namnge en person när folk är nyfikna och tycker att det vore rätt att hänga ut honom eller henne, är en väldigt bra diskussion.
Fler avsnitt
Fler videos