PO: ”Man ska värja sig mot rykten”

Skoldådet i Trollhättan väcker avsky och sorg. Händelsen debatteras flitigt i sociala medier och så även mediernas rapportering kring dådet och flera frågor har väckts kring hur rapporteringen ska gå till.

Ola Sigvardsson är Allmänhetens Pressombudsman, PO, och har i uppgift att övervaka pressetiska frågor. Han är noga med att understryka att han inte kan uttala sig om rapporteringen kring dådet i Trollhättan eftersom det kan bli ett ärende som hamnar på hans bord, men berättar gärna vad man bör tänka på när man rapporterar om extrema händelser.

– En av de viktigaste sakerna är att man ska värja sig mot rykten och information som man inte kan säkerställa. I det snabba nyhetsflöde som gäller i dag så bör professionella medier välja att skapa sig tid för eftertanke, säger han och fortsätter:

– Generellt sett vid allvarlig brottslighet eller terrorism finns det en grund för att låta allmänheten veta vilka de misstänkta eller skyldiga är. Om det begås väldigt allvarliga brott mot samhället finns det en rätt för allmänheten att få veta.

PO framhåller att det också är viktigt när i processen man kan lämna en uppgift. Det måste vara klart att den som pekas ut kan vara skyldig.

– Det finns exempel på att tidningar har publicerat namn på till exempel en misstänkt mördare mycket tidigt i en process och blivit fälld för det, även om det senare visat sig att personen varit skyldig till brottet.

Ola Sigvardsson säger att det finns flera saker att ta hänsyn till vid en publicering: brottets karaktär, gärningsmannen och offrets roller och hur långt man har kommit i rättsprocessen.

Ska man ta hänsyn till om man skadar polisutredningen i sina publiceringar?

– Jag menar att huvudregeln är att man inte ska ta sådan hänsyn, utan göra en bedömning av allmänintresset. Men allmänintresset måste också vägas mot den enskilde berördes behov av skydd för sin integritet.

Vilken hänsyn ska man ta till en förövarens anhöriga?

– Det är något som kan ha betydelse. Till exempel när Hagamannen greps gjorde Expressen ett reportage från hans hemmiljö. Hagamanen anmälde tidningen för att de namngivit honom och hans familj för att de kände sig utpekade. Tidningen friades angående namnpubliceringen, men fälldes för att ha pekat ut familjen.

Finns det någon tidigare händelse som vi kan dra lärdom av?

– Ett exempel, som visserligen har helt andra förtecken, är mordet på Anna Lindh. När det blev känt att Mijailo Mijailović satt häktad på sannolika skäl för mordet på utrikesministern så beslutade DN att publicera namn och bild på honom på nätet. Jag var redaktionschef och biträdande utgivare på DN då, så jag var med i beslutsprocessen inför publiceringen. Publiceringen blev anmäld, men vi friades.

Ola Sigvardsson säger att det argument som användes var att allmänheten har rätt att få veta vem som sitter häktad på sannolika skäl misstänkt för mordet på utrikesministern, oavsett om han i ett senare tillfälle skulle visa sig vara oskyldig. En viktig komponent i argumentationen var att det gällde just utrikesministern.