Ny bok: IB-affären största medieskandalen

På torsdagen presenterades boken under ett seminarium på Poppius journalistskola i Stockholm, där sångerskan och fotomodellen Camilla Henemark, pressombudsmannen Ola Sigvardsson och Journalistens chefredaktör Helena Giertta även debatterade pressetik och medieskandaler.

Mikael Bergling och Fredrik Nejman har gått igenom tidningslägg, böcker och arkiv för att hitta de medieskandaler de listar.

– Vi har använt oss av ett hemmasnickrat skandalindex, berättade Mikael Bergling. Men någon vetenskap är det inte fråga om.

Annons

Själva tycker de att medieskandalen föddes 1966 då skådespelaren Per Oscarsson framträdde i Hylands hörna i TV och pratade om hur barn kommer till, samtidigt som han klädde av sig plagg efter plagg och lämnade studion i bara kalsongerna.

De kriterier som Bergling och Nejman använt sig av när de listat de moderna mediskandalernas tio-i-topp är

• Moraliska tveksamheter. Bryta en grundläggande moralisk norm – att till exempel inte stjäla.
• Offentligt missnöje. Ju fler som blir upprörda, desto mer växer skandalen.
• Hemlighetsmakeri. Uppgifter ska ha mörkats.
• Lögner. En eller flera personer har ljugit.
• Konsekvens. Något händer, alltifrån att någon sparkas till att en lag ändras.

Och så här ser de två före detta Expressen-journalisternas lista ut:

1. IB-affären.
2. Ebbe Carlsson-affären.
3. BT-Kemi.
4. Boforsskandalen.
    Mona Sahlin/Toblerone-affären.
6. Geijeraffären.
7. Quick-skandalen.
8. Styckmordet på en prostituerad kvinna.
    Motalaskandalen.
10. Stig Berglings rymning.
      Kungaboken.
      Skandia-skandalen.

Under diskussionen som följde på bokpresentationen berättade Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson att han roat sig med att kategorisera de 117 medieskandalerna som finns uppräknade i boken och kommit fram till att det är en stor övervikt av skandaler som har en personlig koppling, jämfört med dem som hade koppling till samhället.

– Något jag också har noterat är att miljöskandalerna minskat över tiden, sade han.

Camilla Henemark, som hade många exempel på hur hon själv hängts ut i pressen under åren, menade att positionerna för vad som är okej att skriva har flyttats fram i och med publicering på nätet.

I början anmälde hon övertramp som drabbade henne själv till Allmänhetens pressombudsman (PO), men det orkar hon inte längre. Hon tycker att hon alltför sällan fått rätt.

– Jag tror att det självreglerande systemet bidrar till att medierna struntar i om de får betala en administrationsavgift till PO. Det skulle behövas stora skadestånd till dem som drabbas. Själv har jag förlorat mycket i arbetsinkomst efter att jag blivit uthängd, sade hon.

Men Ola Sigvardsson och Helena Giertta försvarade det självsanerande systemet med PO och PON och påpekade att det bara kan bli skadestånd till den enskilde drabbade efter en juridisk process.

– Skandaljournalistiken är mycket tuffare i England än i Sverige trots att medierna där riskerar att få betala stora skadestånd, sade Helena Giertta.

Camilla Henemark kontrade med att hon skulle testa att anmäla övertramp som gällde henne själv till PO under det kommande året för att se om hon kunde få upprättelse.

– Så får vi se sedan hur det gått.

Om framtiden för pressetiken sade Camilla Henemark att gränserna för vad medierna väljer att publicera om enskilda personer kommer att flyttas fram och att vi skulle få vänja oss vid det.

Ola Sigvardsson trodde att de personfixerade skandalerna framför allt kommer att bli fler i sociala medier medan det behövs professionella journalister för att avslöja offentliga skandaler och Helena Giertta närde en förhoppning om att vi skulle få se fler avslöjanden om människor med makt.