Gå direkt till textinnehållet

”Journalistiken måste gå före i klimatfrågan”

Klimatjournalistiken måste lyftas ur det reservat där den befinner sig – och börja behandlas som världens största nyhet. Det menar DNs kulturchef Björn Wiman, aktuell med en krönikesamling om klimatkrisen.

På torsdagskvällen hade Björn Wiman släppfest för boken Sent på jorden. 33 tankar om världens största nyhet. Den består av en samling av de krönikor om klimatkrisen som han skrivit i Dagens Nyheter sedan 2012. Den stora merparten är från de senaste åren och en dryg tredjedel har skrivits efter sommaren 2018.

– Det hände något efter sommaren 2018, både med mig och med våra läsare. Jag började skriva om klimatkrisen mer regelbundet och fick ett enormt gensvar, ett jag faktiskt aldrig varit med om. Det är själva orsaken till att boken finns. Vissa söndagar när mina krönikor publicerats i papperstidningen har min mejlbox sett ut som ett tickande räkneverk. Budskapet har rätt unisont bestått av två ord: ”tack” och ”fortsätt”, säger Björn Wiman.

Han beskriver det som att torkan och brändernas sommar 2018 förvandlade klimatkrisen ”från en doftlös abstraktion till verklighet”, också för oss som bor i Sverige.

– Så boken är tillkommen i samverkan med DNs läsare. Det är ett tecken på hur journalistik alltid är något annat än den text man producerar; journalistiken föds i samklang med publiken.

Du skriver i förordet att det aldrig har varit så meningsfullt som just nu att vara journalist?
– Själva det journalistiska hantverket – att förmedla en verifierbar och faktabaserad bild av verkligheten till en stor publik och försöka komma så nära sanningen som möjligt – är ifrågasatt och satt under hård press på många håll i världen, inte minst i USA. Då blir själva hantverket idébärande på ett sätt det inte var för tio år sedan. På det sättet förvaltar kåren uppgiften fantastiskt bra.

När det gäller klimatrapporteringen då?
– När det gäller klimatkrisen finns det en stor förbättringspotential. Jag tror att det i grunden beror på en världsbild med långa idéhistoriska rötter där människan betraktats som skapelsens herre och domptör, med rätten att behandla jorden och naturen på ett hänsynslöst sätt. Vi har fortfarande inte lämnat det stadium där vi ser miljön eller naturen som en isolerad verksamhet som är särkopplad från det mänskliga.

– Jag menar att det är först när vi genomför den tankerevolutionen och uppdaterar vår världsbild till ett mer modernt, helhetsbaserat synsätt som också journalistiken kan göra det vi borde göra redan idag. Nämligen behandla klimatkrisen som något som omfattar alla journalistikens fält: politik, ekonomi, säkerhetspolitik, migration, mat, resor, även sport och kultur förstås. Journalistiken om klimatkrisen måste lyftas ur det reservat där den alltför ofta idag befinner sig och börja behandlas som världens största nyhet, som är undertiteln på min bok – den har jag för övrigt stulit rakt av från The Guardians tidigare chefredaktör Alan Rusbridger.

Björn Wiman menar att journalistiken måste bli bättre på att förklara bakgrunden till de naturkatastrofer som det rapporteras om: utsläppen av växthusgaser. Som de pågående skogsbränderna i Kalifornien.

– Jag tror att vi är på väg att lära oss det där. Men det är bråttom, det måste gå fort.

Behövs det något slags grundkurs om klimatkrisen för journalister?
– Jag tror att det skulle behövas en upplysningskampanj, inte bara för journalister utan för alla. Men journalistiken har en väldigt viktig roll, den har både ansvaret och privilegiet att gå före. Det här är inget vi bör göra för att det är ”bra” eller ”viktigt”, utan för att det är verkligheten. I alla fall enligt hur 99,7 procent av forskarna som sysslar med det här beskriver det för oss.

Du skriver att det är som i Eagles låt ”Hotel Californa” att gå på djupet i klimatfrågan, man kommer inte ut igen, och hamnar lätt i en existentiell kris. Ändå är det alltså dit vi alla måste?
– Det är ju så. Vi lever i ett samhälle där vi på många sätt har det väldigt bra, med många privilegier. Ska vi göra det som de mest kunniga vetenskapsmännen säger måste vi leva på ett mer hållbart sätt. Då måste vi göra vissa uppoffringar i vårt sätt att leva.

Wiman menar att det idag finns en dualistisk syn på individens möjlighet  att göra skillnad, en syn som är kontraproduktiv:

– Man ser det som att man som privatperson står mellan två alternativ: antingen fortsätter man att leva som vanligt, eller så flyttar man ut till jordkula i skogen och börjar äta kall potatis till frukost.

Journalistiken har en roll att spela i att beskriva andra, mer trovärdiga handlingsalternativ, anser han. Att visa på meningsfulla sätt ställa om sitt liv.

– Att man känner sig delaktig i något som faktiskt har betydelse, och kan göra det på ett sätt som känns realistiskt – att snarare trappa ner sin omställning. Framför allt kulturjournalistiken kan också bidra till att tydliggöra hur omställningen inte bara behöver vara negativ, utan att den kan bidra till att man som människa och individ känner att ens tillvaro blir meningsfull. Därför att man börjar tänka, man börjar se på verkligheten på ett annat sätt. Det är såklart inte alltid så roligt, men för mig i alla fall så har det gjort tillvaron djupt meningsfull. Att känna att jag är en del i den här insikten, det här uppvaknandet som jag beskriver det som.

DN satsar på tågcharter och en klimatkväll snart. Hur stor del i de initiativen har du?
– Det är ett kollektivt arbete. Idén till tågresan kommer rakt av från chefredaktör Peter Wolodarski, och den bblev slutsåld på bara några veckor. Också klimatkvällen sålde slut på bara några dagar. Så det finns ett enormt sug efter både att vara med rent konkret och resa på ett annat sätt, men också att vara med och lyssna och samtala om de här frågorna.

Det finns något hoppfullt där?
– Ja, något är på väg att förändras. Man ska minnas att utvecklingen när det gäller stora skeenden i samhället inte är linjär, utan också den har tipping points där oväntade saker som vi idag inte kan förutsäga kan inträffa.

Fler avsnitt
Fler videos