”Journalistiken är en rustning”

– Jag tänkte mycket på hur jag skulle berätta det här. Hur ska jag ta läsaren i handen och ta med mig hem? Det kan vara svårt för oss journalister att komma utanför artikelramen. Det var svårt för mig. Jag hittade till slut ett sätt, att göra det genom ett barns ögon och bara ta från mina egna minnen, säger Negra Efendić när vi träffas i Schibstedhuset i Stockholm.

En av de svåraste sakerna var att få in den historiska kontexten.

– Var är vi i tiden, vad händer, hur ska jag få med det? Jag ville inte bryta formen för då bryts magin. Det var redaktören som kom på att vi skulle kolla hur TT-telegrammen såg ut från den tiden. Då blir det så otroligt klart för en, för TT-telegram är så torra och informationstäta.

Annons

Det var en smart lösning. Man blir alldeles kall när man läser telegrammen i relation till din personliga berättelse. Men hur kom det sig att du ville skriva den här boken?
– Jag ville inte skriva den här boken. Det var skitjobbigt. Jag ville inte berätta hur jag tvingade min mamma att klä upp sig inför ett föräldramöte, det är jättejobbigt, det var nästan en fysisk spärr. Jag ville inte skriva det, jag var tvungen.

– Jag har berättat några gånger om det som hänt, men det satt kvar i mig. Jag skrev ett reportage för Svenska Dagbladet 2013 och det fick väldigt stort genomslag vilket ledde till att förlaget hörde av sig och undrade om jag ville skriva en bok. Som privatperson tror jag inte att jag hade gjort det. Det hade varit för jobbigt. Men när jag har ett uppdrag, ett reportage som ska skrivas och en redaktör som stampar och väntar på texten, då kan jag gå in i vilken situation som helst och ställa vilken fråga som helst. Journalistiken är en rustning man tar på sig och går in i arbetet.

Det här hatet som du har mötts av i skolan, och nu som journalist, hur hanterar du det?
– Man lär sig leva med det. Till viss del blir det normaliserat. Jag tycker att det är viktigt att svara, och jag försöker göra det ofta. Jag skickar ofta över källmaterialet som artiklarna bygger på, och då brukar de bli tysta.

Boken har redan fått stor uppmärksamhet, vad tror du att det beror på?
– Det hade jag inte förväntat mig alls. Det är så klart jätteroligt, jag hoppas att många kommer att läsa boken. Det kanske beror på att ämnet är aktuellt. Det rapporteras mycket om flyktingkrisen. Men den här boken är något annat. Det blir att man släpper in läsaren i sitt eget liv och jag hoppas att det ger en annan inblick, i vardagen också.

Ser du likheter mellan vad som hände på 90-talet och det som händer nu?
– Det är mycket som kommer igen. Jag tycker att det är konstigt att folk är förvånade över så mycket saker som händer nu. Det har ju hänt förr. Man var jätteförvånad i höstas när det var attentat mot flyktingförläggningar. Det var inget nytt. Det har vi sett förut. Vi har haft ett antal rasistiska mord i Sverige och ändå är folk förvånade. Det begriper inte jag.

Negra Efendić anser samtidigt att det finns stora skillnader. Hon träffade inte en enda svensk person utanför Myndighetssverige under ett helt år när kom hit. Så är det inte i dag.

– I dag finns många bra initiativ för integration där svenska folket har engagerat sig. Att det finns något som heter ”Odla för integration”, är helt fantastiskt. Det är nödvändigt med sådana initiativ, för vi har det här landet där vi ska leva ihop. Om det ska bli bra måste vi träffas och vi måste prata med varandra.

– Om 20 år kommer vi att få läsa böcker och artiklar skrivna av personer som kommit till Sverige nu. Om 20 år har de erövrat språket och verktygen för att berätta. Precis som jag.