”Jag har inga vapen, bara en penna”

Han häktades i hemmet en tidig morgon i februari 2011. Poliserna genomförde en husrannsakan och gick igenom hans hårddisk.

– De visste precis vad de letade efter och var de kunde finna det, så det var bara en teaterakt, säger Barış Pehlivan, under ett kort besök i Sverige.

Som reporter på den granskande webbsajten Oda-TV är Barış Pehlivan en av hundratalet turkiska journalister som fängslats på senare år. Just nu sitter 76 journalister i ofrihet i landet. Och förundersökningarna fortsätter mot de som försatts på fri fot.

Annons

De 13 dokument som polisen fann i Barış Pehlivans och kollegornas datorer visar enligt åklagaren att journalisterna jobbat på uppdrag av det förmodade terrornätverk som påståtts ha konspirerat mot regeringen, kallat Ergenekon. Anklagelserna mot journalisterna gäller inblandning i detta nätverk. Bevisningen är helt baserad på dokumenten. Fyra oberoende utredningar har dock visat att dokumenten planterats i journalisternas datorer.

Den första tiden i fängelse var svår, säger Barış Pehlivan; särskilt ovissheten om hur länge han skulle bli kvar där.

– Men jag visste att jag var journalist, att jag är oskyldig och att sanningen skulle komma fram en dag. Jag visste att det här är ett politiskt fall, inget rättsfall. Och att medier och internationella organisationer skulle höra talas om mig.

Du säger att alla rättegångar mot journalister är politiska. Vem ligger bakom?

– Regeringen, och Gülenrörelsen. Den har förgreningar överallt i samhället, i polisen, rättsväsendet. När du skriver om [ledaren] Fethullah Gülen blir ditt liv lite sämre.

I dag, fredag, fortsätter rättegången mot Pehlivan i Istanbul.

Han är inte rädd för att bli satt i fängelse igen, och säger att han inte förväntar sig någon ursäkt, tvärtom väntar han sig ett straff och känner sig inte fri fast han just nu är på fri fot.

– Förr dödade man journalister i Turkiet, i dag sätter man dem i fängelse. När du kritiserar makten svarar landet med att straffa dig. Turkiet går mot en total diktatur. Det är väldigt illa.

Har du övervägt att inte återvända?
– Nej. Jag älskar mitt land, och jag måste vara i Turkiet eftersom mina vänner fortfarande sitter i fängelse. De måste bli fria.

Barış Pehlivans fru Aysel Pehlivan, som följer med på resan, fortsätter:

– Vi vet inte om vi kan åstadkomma någon förändring, men vi måste försöka.  Det är inte bara regeringens land, alla har rätt att leva och göra sin röst hörd.

Barış Pehlivan "adopterades" i våras av Journalistförbundet, som en del av EFJs kampanj för att frige de många fängslade turkiska journalisterna. Stödet var viktigt, tycker han, att inte känna sig bortglömd.

Vad kan det internationella samfundet och EU göra för pressfriheten i Turkiet?
– EU kan göra mycket, särskilt länder som Tyskland och Holland som har goda relationer med landet. Men EU är för upptaget av sina egna problem.

EU kan till att börja med begära ut information om alla studenter – hundratals – och parlamentsledamöter och intellektuella som sitter i fängelse, menar paret Pehlivan. Och ligga på om revideringen av terrorlagstiftningen som regeringen lovat, se till att den verkligen blir av.

– Och framför allt, tro inte på den turkiska regeringen! De ljuger och säger att vi är terrorister. Jag har inga bomber, inga vapen, bara en penna, säger Barış Pehlivan.