”Jag blev en del av den världen”

25 juli, 2012

Samtal med Frilansjournalisten Johanna Karlsson arbetade i elva månader på en krog i Malmö. Hennes reportage ”I det svarta” som publicerades i Sydsvenskan i helgen har blivit ett av sommarens stora diskussionsämnen. Men det är inte bara skildringen av den svarta krogvärlden inifrån som engagerat, utan också frågan om frilansars arbetsvillkor. Själv vill hon låta andra ta den diskussionen.

Reportaget I det svarta, som du kan läsa här, har i skrivande stund delats över 7 000 gånger på Facebook.

Johanna Karlssons reportage från kalla källarskjul under Malmös mysiga krogar har blivit sommarens ögonöppnare, och i Svenska Dagbladet skriver Elise Karlsson om reportaget som lyckats ”väcka Sverige ur sommarlojheten och sätta fokus på dem som arbetar i Malmös skuggekonomi”.

Men diskussionen har inte bara handlat om den svarta krogvärlden utan också om frilansjournalisternas arbetsvillkor.

I elva månader arbetade Johanna Karlsson på en krog i Malmö. Hon har inte fått betalt av Sydsvenskan för att wallraffa utan jobbat på krogen för att hon behövt pengar för att kunna skriva. Hon har i arbetet också utsatts för fara och genom publiceringen satt strålkastarljuset på en ljusskygg verksamhet.

Johanna Karlsson tycker att andra får ta diskussionen om frilansars arbetsvillkor.

– Min första reaktion var att den diskussionen är osmaklig att ta upp just nu, direkt efter berättelsen om de betydligt mer utsatta. Jag har fått ordentligt och bra betalt av Sydsvenskan nu i efterhand.

– Det är jag som har valt det här. Jag har jobbat på det här sättet med att ta extrajobb i tio års tid, sedan jag var 16. Hellre tar jag ett extrajobb än skriver något jag inte vill skriva, säger Johanna Karlsson till Journalisten.

– Det är inte någon chef på redaktionen som har sagt åt mig: ”Snälla Johanna, gör något livsfarligt och skriv om det.” Jag förstår om andra kan tycka att det är konstigt, och jag anser inte att det är så här frilansjournalister ska jobba. Det är jag som har valt att leva så här.

Hon är glad över den stora respons hon har fått från såväl läsare som kolleger.

– Jag har bemötts bra. Det är många som har mejlat frågor. Synpunkterna jag har fått har varit sakliga och respektfulla. Min stora oro var faktiskt inte hur reportaget skulle uppfattas av läsarna, utan av de personer som finns med i reportaget. Jag har varit helt fokuserad på det, säger Johanna Karlsson.

Hur har personerna i reportaget tagit det?
– Jag berättade för några av dem om det några dagar innan det publicerades, och vissa har reagerat negativt. Dem håller jag fortsatt kontakt med och vi har samtalat kring det. Många som lever i den här världen försvarar den och vill inte att man ska sprida information eller prata om det offentligt. Jag har inte pratat med de ansvariga, ägaren och cheferna, men jag har hört en del livstecken från dem.

Hur kom det sig att du började jobba i restaurangen?
– Jag såg en lapp i fönstret där de letade efter folk. Det var ren mänsklig nyfikenhet.

Du jobbade på restaurangen i elva månader. När bestämde du dig för att skriva om det?
– Det gick väldigt fort att inse vad som var galet. Efter första dagen förstod jag att det var något skumt. Efter en vecka insåg jag att jag måste göra någonting, anmäla det eller skriva en artikel. Samtidigt som jag jobbade där pågick den stora debatten om kriminaliteten i Malmö och jag kände att det behövs källor från den andra sidan.

Efter bara en veckas arbete på restaurangen ombads Johanna Karlsson komma till restaurangen en lördagseftermiddag.

– Chefen drog för persiennerna. Han ville att jag skulle ingå ett skenäktenskap med en person för att denne skulle få stanna i Sverige. De flesta som de använde i skenäktenskapen var rekryterade från personalen eller via stamkunder.

Hur var det att arbeta med reportaget samtidigt som du jobbade på restaurangen?
– Jag blev gradvis del av den världen. Det går inte att bara observera något så länge utan att själv förändras av det. Jag umgicks hela tiden med personer som helt saknade tillgångar, och efter ett tag började jag också tycka att en 20-lapp var mycket pengar. Till slut känns chefer på journalistredaktioner inte som ens people.

– Många som utnyttjas försvarar det och är tacksamma över att ha det här hellre än ingenting, men ur ett samhällsperspektiv är det parallella systemet farligt. De som är i det är osynliga och skulle kunna försvinna utan att någon reagerade.

Planerar ni en uppföljning på reportaget?
– Ja, en nyhetsuppföljning med myndigheternas kommentarer och ett internationellt perspektiv. Jag håller också på med ett reportage som liknar det som har publicerats. Det finns mycket kvar att berätta.

Du skildrar ju en ljusskygg värld, och kriminalitet – hur tänker du kring din egen säkerhet?
– Jag tänkte på den saken. Men jag hade nått en brytpunkt. Jag var tvungen att skriva om det. Om det hade inneburit att jag inte kan bo kvar i Malmö och ha det liv som jag har i dag, så fick det bli så. Det var mitt val. Jag var mer mån om att kunna garantera säkerheten för de personer som jag berättar om.

Johannes Nesserjohannes.nesser@journalisten.se

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.

---

Kommentera

Ditt namn *

E-post *

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.

Kommentar *

Verifikation av ord * (verifiera genom att använda ljud)

Skriv in bokstäverna som visas i bilden ovan. Om du inte kan läsa dem, skicka formuläret så kommer en ny bild att genereras. Ej versalkänsligt.