Gå direkt till textinnehållet

”Jag är stolt över att jag lyckats ro projektet i land”

Kalle Assbring reste till Eritrea för att bearbeta sorgen efter sin far, frilansjournalisten Göran Assbring, som dödades under en reportageresa till landet 1983. Nu har han gjort en fotobok som handlar om pappan, om honom själv och om några eritreaner som döpts till Yuran för att hedra Göran Assbring.

När Kalle Assbring var åtta år vinkade han av sin pappa Göran, frilansfotograf och skribent, som skulle resa till Eritrea för att samla in det sista materialet till sin kommande bok om situationen i landet. Det var hösten 1983 och det var hans femte resa till Eritrea.

Göran Assbring skulle aldrig återvända till radhuset i Akalla. Han sköts till döds under ett bakhåll när han i bil var på väg mot det eritreanska höglandet, efter att ha lämnat Ghirmayka vid Sudans gräns, tillsammans med folk från EPFL-gerillan. Det har aldrig blivit helt utrett vem eller vilka som låg bakom skotten som tog Göran Assbrings liv.

I fotoboken Fadern, sonen och Göran berättar Kalle Assbring Eritreas politiska historia, det han fått höra om dådet och om hur den traumatiska händelsen med pappans död har påverkat honom själv.

– Det tog mig tio år att bearbeta att min pappa aldrig skulle komma tillbaka. Det var svårt att prata om det, berättar Kalle Assbring.

Men han ville resa till Eritrea och 1996, då han var 21 år och det varit fred i Eritrea i fem år, åkte han dit på turistvisum.

Genom slumpen stötte han ihop med en eritrean, som var bosatt i Stockholm. Han tog med honom till parlamentet där han fick träffa utrikesminister Petros Solomon, som mött Göran dagen innan han blev skjuten och som var en av dem som tog hand om kroppen efter mordet. Det var också Petros Solomon som berättade för honom att det fanns barn som döpts till Yuran, för att hedra hans pappa. Enligt gerillatraditionen hedrar man dödade gerillakrigare med att döpa nyfödda barn i deras namn. I Eritrea sågs Göran Assbring som martyr efter attentatet, som en av få västerlänningar som intresserade sig för landet.

– Vi besökte min pappas grav och platsen där han blev skjuten. Men jag ville gärna träffa någon av dem som döpts efter min pappa och fick hjälp att kontakta Yuran Bereket, som då var tolv år. Hans pappa fanns med i bilen när skotten avlossades mot Göran.

När Kalle Assbring kommit hem från Eritrea fick han en dag ett brev från en man som hette Dawit Isaak. Han var i Asmara då Kalle Assbring var där, men de missade varandra. Han skickade ett fotografi på sig och sina två barn Betlehem och Yoran.

Det skulle dröja till 2000, då Dawit Isaak var i Sverige, innan de fick chans att träffas i Göteborg.

Då hade Kalle Assbring lämnat jobbet som lagerarbetare, bestämt sig för att han skulle bli fotograf som sin pappa och kommit in på fotoutbildningen på Nordens fotoskola Biskops Arnö.

– Det var många kompisar som tyckte att jag måste göra något av min historia, berättar Kalle Assbring. Själv hade jag inte ens sett att det fanns en historia att berätta, som kunde vara intressant för andra.

2009 fick han en fråga från den eritreanska ambassaden i Stockholm som undrade om han ville resa till Asmara och visa en utställning med Görans bilder till 30-årsfirandet av den eritreanska arbetarrörelsens bildande. Det fanns väldigt lite dokumenterat från den tiden i Eritrea. Då var Kalle Assbring 34 år, ett år äldre än hans pappa var när han dödades, och skulle snart bli pappa.

Han hade på olika sätt fått vetskap om tre Yuran som skulle finnas i Eritrea och med bara några vaga uppgifter om var de befann sig bestämde han sig för en andra resa.

Den blir minnesvärd. Överallt träffar han människor som minns hans far. Han möter den sjukvårdsutbildade Semainesh Kbrom, som var 13 år då hon fick ta hand om hans fars kropp efter dådet. Nu har hon en son som heter Yuran. Med på den rundresa han gör, bland annat till Görans grav, finns Fesshea, en man som satt bredvid hans pappa när han dödades.

Kärnan i boken är berättelserna om sju eritreaner som döpts till Yuran, och som på något sätt haft anknytning till Kalle Assbrings pappa. Tillsammans med pappa Göran och Kalle Assbrings egen son Ralf (som också heter Göran) blir de nio.

– Jag bestämde mig tidigt för titeln och temat för boken. Det här är min historia, även om den råkar handla om Eritrea, och även om Dawit Isaak och hans familj. Alla Yoran blir en stark symbol för något som har präglat mitt liv väldigt mycket, som är en del av mitt liv. De har funnits med mig i 20 år. Jag trodde att jag skulle kunna sätta punkt efter den första resan till Eritrea. Men nu känner jag mig färdig.

Kalle Assbrings bok griper tag. Den handlar både om livet och döden. Om familjetragedier men också om lyckliga händelser. Hans berättelse väjer inte för det svåra. Tanken var att boken skulle blivit klar tidigare. Men allt sköts på framtiden då Kalle Assbring 2014 fick beskedet att han hade en hjärntumör som inte gick att operera. När vi ses väntar han på besked från sin läkare om resultatet av vårens strålbehandling. 
 
– Jag är stolt över att jag lyckats ro det här projektet i land. Det har varit förbannat jobbigt ibland.

Fler avsnitt
Fler videos