Gå direkt till textinnehållet

”Gubbväldet måste flytta på sig”

Stina Branting på Svenska Cykelförbundet tog tjänstledigt för att undersöka hur arbetssituationen för kvinnliga sportjournalister ser ut. Hon kom fram till att det är tufft att vara tjej och jobba på sporten. Och om det ska bli bättre så krävs det en förändring i ledningsstrukturen.

Stina Branting är press- och kommunikationsansvarig på Svenska Cykelförbundet och i sitt arbete har hon varit ute på många tävlingar och arrangemang kring sporten.

– Jag upptäckte efter ett tag att det var väldigt få kvinnliga journalister, vilket även avspeglade sig i medierapporteringen. Det är svårt att få in artiklar om tjejernas prestationer i tidningen.

För att undersöka varför så få kvinnor söker sig till sportjournalistiken tog Stina Branting tjänstledigt för att studera på Södertörns högskola. Det hela landade i en magisteruppsats om arbetssituationen för kvinnliga sportjournalister.

– Jag har djupintervjuat sex journalister från olika redaktioner och i olika åldrar. När jag sammanställde svaren fick jag fram massor av intressanta saker.

Något som Stina Branting lyfter i sin undersökning är att journalistkåren överlag består av hälften kvinnor hälften män, men att det inte ser ut så när det kommer till sportjournalistiken. Där är bara tolv procent kvinnor. Och en av sakerna hon kommit fram till är att de många äldre män som har starka positioner inom sportjournalistiken påverkar hur mycket plats kvinnorna tar.

– Det jag sett i sammanställningen av intervjuerna är att det är ett tufft arbetsklimat för de kvinnliga journalisterna. Man kanske undviker att gå in i omklädningsrum för att göra intervjuer. Man utsätts för härskartekniker, folk undrar om ”lilla gumman verkligen kan sport” och så vidare. Det gäller även kolleger emellan.

Stina Branting har funnit att kvinnorna som skriver om sport måste välja någon typ av taktik för att överleva i det hårda klimatet.

– De flesta valde omedvetet att bli ”en av grabbarna”, alltså anpassa sig till rådande atmosfär. Det kan vara en väldigt tuff jargong, säger hon och fortsätter:

– Det finns studier om yrket som visar att kvinnliga journalister kanske får göra avkall på familj. Och är man sportjournalist så måste de finnas tillgänglig kvällar och helger för det är då det är tävlingar och matcher.

Stina Branting frågade också sina intervjuobjekt vad redaktionerna kunde göra för att förbättra situationen.

– För det första så verkar det var bättre på mindre redaktioner. Då måste medarbetare passa sig på ett annat sätt för att använda nedvärderande kommentarer, säger hon och fortsätter:

– Men arbetet måste börja uppifrån. Alla redaktioner har jämlikhetsplaner i dag, men de glöms lätt bort. Att det är ojämlikt avspeglar sig även i medieinnehållet, cheferna kan säga ”vi har redan en tjejgrej i dag och det räcker”. Så man måste göra en förändring uppifrån. Som Jenny Modin säger: ”Gubbväldet måste flytta på sig och vi måste få in kvinnor i ledningen”.

De sportjournalister som Stina Branting intervjuat i sin studie är Lisa Edwinsson, sportreporter på Dagens Nyheter, Anna Friberg, krönikör och sportreporter på Expressen, Emma Lukins, sportreporter på Nyhetsbyrån TT, Jenny Modin, evenemangsreporter online på Sveriges Television, Ann-Britt Ryd Pettersson, programledare, reporter och redaktör på Sveriges Television och Jennifer Wegerup, nyhetskolumnist på Aftonbladet och krönikör på Sportbladet.

 

Fler avsnitt
Fler videos