Dömda i medierna

När mediedrevet lett till kränkningar av enskilda och oskyldiga har det ofta föregåtts av många i efterhand försvarbara beslut. Har kampen för den stora upplagan blivit en kamp mot den lilla människan?

Den 26 april 2002 dog en ung kvinna från en kurdisk familj i Märsta utanför Stockholm, synbart av självmord. I Sverige blinkade alla lampor illrött. Fadern var inte häktad men tidningarna skrev snart om mystiska omständigheter.

För rättsväsendet handlade det om att agera resolut.

För medierna handlade det om att vara först med storyn.

Kvinnan hade vid tre tillfällen deltagit som gästvärd i TV-programmet Mosaik, vilket enligt gängse kvällspresslogik meriterade henne för benämningen TV-kvinnan.

Därefter anhölls pappan, Blend Masifi, tillsammans med sin 20-åriga dotter, misstänkta för mord.

Visserligen är självmord långt vanligare än familjemord – men de var ju ändå kurder.

TV-kvinnans namn och foto offentliggjordes i Aftonbladet, och för personer i familjens omgivning stod det genast klart vem det gällde.

Aftonbladet trumpetade den 25 maj ut att ”Hon slogs för sitt liv”.

Även Expressen kunde den 10 juli i en rubrik berätta att TV-kvinnan ”ströps till döds” och fastslog kategoriskt på framsidan ”Programledare på SVT mördad”.

I dag, efter tre månader i häkte, är Blend Masifi frisläppt från häktet – något åtal väcktes aldrig. Den yngsta dottern släpptes redan vid första häktesförhandlingen.

I dag är Blend Masifis sorg stor, liksom bitterheten inför rättsväsende och medier. Efter 17 strävsamma år i Sverige blev han själv en del av den mardröm han tidigare bara debatterat.

– Vi drabbades av det värsta som kan hända en familj och tidningarna förföljde oss från första dagen. Det har för alltid förändrat min syn på den svenska demokratin. Under en tid av djup sorg jagades vi av journalisterna. De var vid min dotters grav, de fotograferade skorna utanför vår ytterdörr och vakade utanför vårt hem, förklarar han när Journalisten besöker familjens hem.

Blend Masifis betyganden av sin oskuld är övertygande och han kände hela tiden omgivningens starka stöd. Han berättar att bland vännerna och tidigare kolleger – han arbetade tidigare som tolk – tvivlade ingen på hans oskuld. De paralleller som medierna drog till fallen med Fadime och Pela och som han finner groteska gjordes enligt Blend Masifi enbart på grund av hans kurdiska bakgrund.

– Medierna hängde ut och förtalade hela vår familj, och det startade redan innan något åtal ens var aktuellt. Jag har inte velat säga att jag var oskyldig, för det finns ingen skuld att fördela, jag har hela tiden sagt att sanningen kommer fram, att den ska komma fram.

Seriösa föredömen

Men alla medier var inte likadana. Blend Masifi säger att Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Ekot var anständiga och han berömmer enskilda journalister, som Christina Wahldén på Svenska Dagbladet, Ekots reportrar och Jan Guillou. Enligt honom var de seriösa föredömen som visade respekt för familjens sorg och principen att inte döma på lösa grunder eller fördomar.

För en dom blev det – i medierna. När familjen ville svara försökte man kontakta de medier man uppfattade som mest seriösa, bland annat Svenska Dagbladet, men trots gott mottagande fick man besked att det inte hade något nyhetsvärde. Och när man förtvivlat och vid flera tillfällen ringde till kvällstidningarna för att protestera mot det som stått i Expressen och Aftonbladet, hänvisade nyhetscheferna till uppgifter från åklagarsidan.

– Vi krävde alltid att få prata med den som var ansvarig för artiklarna, men nådde sällan fram. När de fick reda på att det handlade om klagomål hade de inte tid att lyssna, säger den äldsta dottern, 28-åriga Zanko Masifi.

Även under de tre månader då pappan var häktad bevakades hemmet av journalister.

Zanko Masifi berättar om hur familjen plågades av pressens närvaro:

– Det jag inte kan förstå är att medierna gör en familjetragedi till underhållning och den totala bristen på hänsyn man visar. Under lång tid stod till exempel regionalnyheterna ABC här ute på parkeringsplatsen. Det kändes som en belägring.

När Zanko bad TV-teamet från ABC att åka sin väg, blev svaret ett hån från mediemaktens hantverkare:

– Den jag pratade med svarade att han inte förstod varför vi var arga, och sa till mig: ”Jag gör bara mitt jobb och betalar skatt, till skillnad från vissa andra”.

Att familjetraumat blev nationell familjeunderhållning var något som förändrade flickornas syn på sin roll och sitt värde i Sverige:

– Vi är svenska medborgare, och har varit stolta över att ha haft en slags svensk tillhörighet, men i dag förstår vi att den bara var något som vi hade till låns. Jag är tacksam att vi ändå hade vår kurdiska identitet och kultur som stöd. Vi har ett ordspråk som säger att ”bergen är kurdernas enda vän”. Det låter kanske knäppt, men så känns det verkligen i dag, säger 20-åriga systern Sorin Masifi.

I dag är det förstås ingen nyhet att medierna kommit att utgöra ett parallellt rättskipningssystem i ett medialiserat samhälle. Rättsapparatens kvarnar mal trögt – medierna kan däremot slå till direkt. Pressen har makt att skipa snabb rättvisa, och stora orättvisor, och Blend Masifi tycker att pressen aktivt borde motverka fördomar i stället för att underblåsa dem:

– Medierna ska bevaka allmänhetens intresse. Men är inte vi en del av allmänheten, har inte vi några rättigheter? Varför har inte medierna ifrågasatt åklagarens agerande? Medierna borde ta ansvar och inte skriva spekulationer som bara skapar negativ fokus på en hel folkgrupp, säger Blend Masifi.

Om man med samtida näringslivsjargong skulle tala om religioner som varumärken så har Islams varumärke i västvärlden på senare år behäftats med avsevärd badwill. Förra hösten avvisades tre män på väg till chartersemester från flygplanet eftersom deras närvaro oroade omgivningen. Motiveringen var att de pratade högt och stod upp i gången när man skulle sitta. I efterhand tillade flygbolaget att de dessutom hade haft flera arabiska böcker med sig, vilket framhölls som extra oroande.

Blev världsnyhet

Med detta i åtanke är en muslim med ett skarpladdat vapen i necessären som försöker ta sig in i flygplanet självfallet långt värre. Stockholmaren Kerim Chatty, som tidigare varit i klammeri med rättvisan men nu orienterat sig mot islam, glömde att han hade en pistol i necessären när han skulle flyga från Västerås till en muslimsk konferens i Birmingham. Om den impulsive Chatty någon gång gjort sig bemärkt för lysande genomtänkta drag var detta sannerligen inte ett av dem. Vapnet upptäcktes, Chatty anhölls och händelsen blev en nyhet. Expressen publicerade namn och bild på den misstänkte kaparen. När sedan nyhetsbyrån Reuters påstod att det enligt källor inom säkerhetstjänst och militär handlade om ett planerat terroristdåd mot amerikanska ambassader i Europa och att fem samarbetande terrorister var inbegripna blev det en första klassens världsnyhet.

Under några dygn hamnade Västerås i världsmediernas centrum. Säkerhetspolisens dementier av terroristmisstankarna hjälpte föga.

Hur tycker Kerim Chatty i dag att medierna hanterade fallet?

– Riktigt värdelöst. Man kan ju hängas ut om man är dömd men mig visade de på bild redan när jag var anhållen och innan jag ens var häktad. Det var framför allt Reuters och Expressen som hängde ut mig.

Även här påverkades hela familjen av mediernas intresse. Det filmades in i föräldrahemmet utanför Stockholm och runt faderns sjukgymnastpraktik i Stockholm svärmade pressen.

– Mina döttrar vågade inte gå till skolan efter Expressen-artikeln. De var rädda att de skulle få stryk av andra för att de var släkt med en terrorist. Det uppstod problem för min släkt över hela Europa och vi kände även av det i Tunisien, där vi är en känd släkt med ett ovanligt namn. Journalister hade till och med letat efter min brorsdotter i Australien för att ställa frågor. Och ändå var min son inte ens häktad, berättar Sadok Chatty.

– Journalisterna sprang omkring i huset, ringde på hos grannarna, ställde frågor. Det pågick i flera dagar. När min son släpptes ur häktet trängde de sig in i min praktik när en patient skulle gå ut. De var här från klockan nio på morgonen till fyra på eftermiddagen. De jagade min fru över Västerbron. Journalisterna var som hyenor. Jag vet inte vilken rätt Expressens redaktör säger sig ha att förstöra för hela min släkt och hetsa mot oss för att min son begått några småbrott.

I dag är Kerim Chatty frisläppt men han känner att hans namn blivit märkt i offentligheten.

– En sak är bra och det är att folk inte känner igen mig på gatan från bilderna. Men när folk får höra eller se mitt namn, till exempel när jag legitimerar mig på bensinstationen, då märker man att de reagerar.

Kerim Chatty säger sig också, i likhet med familjen Masifi, ha tagit speciellt illa vid sig av Ludmila-syndromet:

– Jag är svensk med utländsk far och svensk mor, är född här och känner mig verkligen inte som något annat. Men i tidningar började man beskriva mig som tunisier. Det var precis som Ludmila, när hon vann guld åt Sverige skrev de att hon var svensk men när det kom fram att hon tagit dopningspreparat var hon plötsligt ryss igen. Det där är ruttet.

Hur resonerade Expressens ansvarige utgivare, Otto Sjöberg inför beslutet att visa bild på den terroristmisstänkte?

– En sak ska framhållas och det är att Chatty fortfarande är åtalad för grovt vapenbrott. Däremot faller övriga åtalspunkter. Men det handlar fortfarande om ett grovt brott, att några dagar före den 11 september försöka smuggla ett skarpladdat vapen i ett flygplan. Och han är kriminellt belastad, svarar Otto Sjöberg.

Han poängterar också att man på Expressen förhöll sig skeptisk till Reuters uppgifter och att tidningens namnpublicering skedde innan Reuters gick ut med sina spekulationer.

Hade ni gjort samma bedömning i dag?

– Frågan är hypotetisk. Det är klart, om han inte hade haft ett kriminellt förflutet kanske vi hade avstått, det är möjligt. Jag hävdar att vapenbrottet på flyget var en stor nyhet, men att vi var föredömligt försiktiga med att förmedla Reuters spekulationer. Med valet av bildpublicering följde försiktighet i formuleringarna från vår sida, berättar Otto Sjöberg.

I fallet med den kurdiska TV-kvinnan anser Otto Sjöberg att Expressen framställt utvecklingen sakligt:

– Vi publicerade aldrig någon bild på TV-kvinnan, eftersom vi bedömde att det verkligen var oklart om det rörde sig om mord. Men visst följde vi fallet, skrev att lillasystern var misstänkt. Det måste vi. Man måste se det som att vi följer en utveckling där vi rapporterar från varje skede. I efterhand har vi dessutom tydligt redovisat de nya uppgifter som kommit fram, vi har rapporterat att dottern släpptes, och vi har även låtit Chatty på förstasidan ge sin version av händelseförloppet. Det stod tydligt ”Jag är oskyldig”, framhåller Otto Sjöberg, som anser att Expressen i bägge fallen har varit återhållsam och rättvis.

– Sedan vill jag framhålla att grundregeln är att inte gå ut med namn och att vi talar om de få undantagsfall som sker varje år, tillägger han.

När vi talar med Hans-Gunnar Axberger, docent i straffrätt och tidigare Allmänhetens pressombudsman, om mediernas missbruk i att exponera de som är misstänkta för spektakulära brott, säger han först att frågan är sliten. Att Axberger känner så kan bero på att den förblivit olöst, och därmed återkommer.

Hans-Gunnar Axberger tycker sig se att medierna för drygt tio år sedan gick över till en mer liberal syn på namn- och bildpublicering.

– Det här är en mycket svensk diskussion. Anonymitet värdesätts i högre grad här än i andra länder.

Generellt anser jag att rättsväsendet mår bra av publicitet. Offentlighet är bra, även om det ofrånkomligen leder till att några drabbas.

Men att som Chatty bli utpekad som terrorist innan man ens blivit häktad, är det rimligt?

– Om man försöker ta sig in i ett flygplan med ett skjutvapen med skarp ammunition får man räkna med att det har ett oerhört stort allmänintresse. Att medierna skulle vara tysta är inget bättre alternativ, förklarar han.

Hur ser du på frågan om att medierna växer ut till ett parallellt system för rättsskipning?

– Medierna ska inte uppfatta sig som ett rättssystem, man är oskyldig fram till fällande dom. Det är en princip som också bör gälla i medierna. Men man kan samtidigt inte bara rapportera om fällande domar, medierna måste få rapportera om förundersökningar och anhållanden om de har allmänintresse.

Hans-Gunnar Axberger framhåller att det som kvällspressen ofta kritiseras för är en sammanblandning av två i grunden skilda frågor.

– Jag skiljer helt och hållet på problematiken med att utpeka någon med namn och bild och att ge spekulationerna fritt utlopp. Det är faktiskt så att man i skydd av anonymiseringens förmenta diskretion kan ta ut svängarna och spekulationerna mer än man hade gjort om personens identitet öppet redovisats, och det leder till sämre journalistik, framhåller han.

Som ett exempel på det här framhåller han fallet med mordet på Catrine da Costa:

– Obducenten och hans titel blev ett epitet som kom att beteckna en närmast mytiskt ondskefull figur. Hade han varit namngiven från början hade historierna om hans gärningar hanterats med betydligt större respekt inför vad som bevisligen var sant.

Vad tycker du är det viktigaste för medierna att tänka på i sådana här fall?

– I dag, med det höga nyhetstempo vi har, skulle jag vilja vädja till medierna att man generellt håller sig mycket kritisk till de teser som släpps från polis och åklagare. Här är försiktighet verkligen en dygd.

När händelseförloppen analyseras är det lätt att se att det förekommit enskilda misstag, cynism och övergrepp, men att det också finns rimliga förklaringar till publiceringsbesluten, förklaringar som även får stöd av oberoende publicistiska bedömare. Ändå blir den sammantagna effekten orättvis – kanske rentav ondskefull. Allt från chefredaktörernas principiella resonemang om allmänintresset och riksspridning av namn och ansikten till det journalistiska infanteri som belägrar lägenheterna, sticker fram mikrofoner mot hukande familjer i förorterna och förklarar att det är ett hederligt, svenskt hantverk och att de minsann betalar skatt till skillnad från de som nog lever på bidrag och mördar sina barn.

Mekaniken följer ett välkänt mönster där ansvaret för det som offren upplever som medial terror inte härrör från någon enskild ond genius, utan en flock där det enskilda ansvaret suddats ut.

En sliten fråga, förvisso. Som alla frågor om moral.

Paul Frigyes

pf@sjf.se

Fotnot: Journalisten har kontaktat SVTs lokal-TV-redaktion ABC och bett om en kommentar till Zanko Masifis uttalande i reportaget. Redaktionschefen Bengt Sundelin säger att man inte haft ett reguljärt team på platsen, däremot en TV-fotograf, som inte kan nås för kommentar på grund av utlandsresa. Han har också kontaktat familjen Masifi för att bringa klarhet i vad som hänt.