Det danska fotoundret

På senare år har Danmarks pressfotografer fått internationella priser i en omfattning som förbluffat både omvärlden och danskarna själva. Journalisten for över sundet på jakt efter en förklaring till det danska fotoundret.

Det lossnade någon gång under det tidiga nittiotalet. Färdigutbildade danska fotoelever med friska idéer hade examinerats från nya utbildningar, en förnyelsevind svepte genom landets fem stora tidningar, spred sig över Danmarks åkrar och fläktade ända in i de vilande småstädernas officiner. Så började de internationella utmärkelserna trilla in över landet. Självförtroendet växte och i fotografkåren sprudlade samarbetet. De senaste fem åren har World Press Photos årliga tävling gett fler priser till danskar än vad övriga Norden fått på ett halvt sekel. Berlingske Tidende och Washington Post är de enda dagstidningar som tilldelats Årets bild av World Press Photo två gånger. Och en dag vaknade till och med de ambitiösa kollegorna i grannlandet Vetbästistan – Sverige – pekade förvånat mot det lilla pilsnerriket som nu hade blivit förebildsland. Hur gick det här till?

Jan Grarup, en av dem som blivit mest välbehängd med internationella priser under genombrottsdecenniet, framhåller gärna Danmarks sociala och informella samarbete som orsak:

– Mellan Danmarks fotografer finns inte samma konkurrens som i Sverige. Visst konkurrerar vi också, men vi delar gärna med oss av tips till våra kollegor. Det har skapat en kreativ anda och ett engagemang som har gynnat oss alla, säger han.

Fotoreportage

Grarup har bland annat gjort ett internationellt prisbelönt fotoreportage från tonårspojkars vardag i Ramallah och han satt i svenska Årets bild-juryn. Han berättar att många utlänningar blir förvånade över danska fotografers öppenhet.

– När jag talade inför några svenska fotografer i Frankrike för en tid sedan berättade jag hur mycket pengar jag hade fått för ett reportage från en stor tysk tidning. Efteråt kom en svensk kollega fram och var förbluffad över att jag hade berättat det där inför alla, säger Jan Grarup.

Enligt Grarup har denna attityd stimulerat framgångarna och han tror att den hade varit nyttig för fotografer i Sverige, som han i grunden tror bär på en större potential än vad som syns i dagens svenska pressfoto:

– När jag satt i juryn för Årets bild i Sverige kunde jag konstatera att mycket hade vunnit på att redigeras mer, i flera bra bildreportage hade för många dåliga bilder fått slinka med. Sverige har en rad otroligt duktiga fotografer och tidningar med större resurser och fler anställda än vi, men jag tror inte att fotograferna får tillräckligt med feedback.

Själv gör Grarup reportageresor flera gånger om året, men jobbar till vardags på dagstidningen Politiken och tycker inte att man ska göra reportage hela tiden, eftersom man riskerar att bli cynisk.

– För mig handlar fotograferandet om att förstå människor. Estetiken får inte ta över bilden. Och i strävan efter kvalitet är engagemanget mitt nyckelord, förklarar han.

Tre faktorer

Självfallet är det inte bara danskarnas hygge som är orsaken till det danska fotoundret. Lars Lindskov, ordförande för Pressefotografforbundet, pekar ut tre faktorer som särskilt viktiga för framgångarna: att man i början av 90-talet började anordna en rad fotokonferenser i landet, att tävlingen Årets pressfoto stimulerade kåren och att flera nya utbildningar hade startats. Unikt för Danmark och enligt många centralt för framgångarna, var den utbildning för pressfotografer som startades på Journalisthögskolan i Århus på Jylland.

Utbildningen, som är fyraårig och tar in 18 personer varje år, har fått stort inflytande genom att lära fotografer ett nytt sätt att tänka:

– Vi försöker lyfta upp fotograferna, göra dem jämlika med de skrivande journalisterna. De ska vara delaktiga i det journalistiska, berättande arbetet, säger Søren Pagter, lektor på utbildningen i Århus.

Hans arbete på universitetet gäller att lära fotograferna att både kunna och våga diskutera både form och innehåll.

– Traditionellt har fotograferna betraktats som en liten serviceavdelning till de skrivande journalisterna och det är en tradition vi vill bryta. De ska gå in och visa ledarskap, våga diskutera, ta ansvar i det redaktionella berättandet, förklarar Søren Pagter.

På den fyraåriga utbildningen lär eleverna sig att diskutera hur journalistik vinklas, hur berättandet sker och kan formas. Praktiken, som omfattar ett och ett halvt år, är en central del i utbildningen. Man lär sig även tekniken, enbart digitalfoto, men tonvikten ligger på berättandet och det redaktionella samarbetet.

– Jag har levt med besvärliga journalister i många år. Nu får det vara omvänt, säger Søren Pagter.

@melllis:Ny generation

En ny generation med andra ambitioner är alltså på väg ut på tidningarna. Och Danmarks fem drakar, Politiken, Ekstrabladet, Berlingske Tidende, B.T. och Jyllands-Posten, har fungerat som energicentrum för utvecklingen. Bland landets småtidningar är läget annorlunda, och där har även genomförts omfattande experiment med skribenter som lär sig fotografera. Frågan om multijournalistik är omdebatterad i Danmark, men Søren Pagter, som deltagit i en omfattande utvärdering av fotokvaliteten i bilder tagna av skrivande journalister och pressfotografer, är inte emot idén i sig:

– På många mindre tidningar är kvaliteten så låg på fotografin att man inte ser om de är tagna av fotografer eller skribenter. På det hela taget tycker jag att det viktiga är att man försöker höja nivån på bilderna, oavsett om multijournalister eller fotografer håller i kameran. Dåliga bilder är rent allmänt ett hot mot tidningarna, summerar Søren Pagter.

Nittiotalets framgångar handlade till stor del också om att omvärdera föreställningarna och tänja gränserna för pressfotots uttryck. En annan ledande dansk fotoskola, den artistiskt orienterade Fatamorgana på Amager, fick stor inverkan på detta, med dess primus motor Morten Bo:

– Vi har infiltrerat marknaden för tidningsfoto med en konstnärlig hållning. Förr i tiden bestod pressfoto av rak, hantverksmässig dokumentation av viktiga händelser. Sen kom en generation som hade svarta kanter runt sina papperskopior. Den där kanten var uppfordrande, den betecknade en ambition om själva fotot och visade att här får redaktören minsann inte beskära bilden hur som helst, förklarar han.

Konstnärligt foto

I sin beskrivning av fotobranschen i Danmark levererar Morten Bo, likt många andra landsmän repliken ”Danmark är ju ett så litet land” – en replik vars närmast rituella återkomst får mig att ana att den snarare är uttryck för en kulturell självbild och ett livsideal än är en utsaga om befolkningsantal eller geografi.

Morten Bo konstaterar att även den mer konstnärligt orienterade fotografin fick ett uppsving i Danmark på 90-talet, och protesterar inte mot det som många framhållit: att Fatamorganas utbildning har spelat stor roll för framgångarna.

– Men om du skriver om Fatamorgana och vårt inflytande på danskt fotografi måste du skriva om Christer Strömholm. Det är hans ande som vilar över vår skola. Svenskarna var föregångare, när jag besökte Strömholms utbildning i Sverige var det en befrielse. Den antiauktoritära, kreativa hållningen, dygnet-runt-engagemanget, ansvaret, allt detta har jag hämtat från Strömholm i Sverige och det tillämpas här i dag, berättar Morten Bo.

För honom handlar fotoutbildning om att forma rätt attityd:

– Fotografera din nyfikenhet. Den tanken är alltid central på Fatamorgana, slår Morten Bo fast.

På Fatamorgana är majoriteten av eleverna kvinnor, men på utbildningen för pressfoto har de varit en eller två per år och bland pressfotograferna i Danmark är kvinnorna i förkrossande minoritet.

“Vassa armbågar”

Trine Søndergaard, en av den nya generationens danska stjärnskott, prisbelönt och med flera internationella utställningar bakom sig, tror att det är svårt att tänka sig en situation där yrket som pressfotograf ska locka många kvinnor:

– Pressfotografens yrke är lite som yrkesmilitärens. Man ska ha vassa armbågar, och den här kampen om priser är något som jag tror tilltalar män mer än kvinnor. Själv tycker jag att föreställningen att tävla om bästa fotografi är absurd.

Mänskliga bilder, av grannarna i hyreshuset, den egna förlossningen, eller av gatuprostituerade utanför hennes tidigare fönster på Vesterbro i Köpenhamn – det är teman med direkta kopplingar till hennes eget liv som har förlänat Trine Søndergaard uppskattning, och som gjort att hon nu är bokaktuell med sina bilder på gatans flickor. Trine Söndergaard tycker att det nya danska självförtroendet även är tydligt inom konstfotografin:

– Den nya generationens viktigaste bedrift är att den har brutit upp från gamla regler. Man har sökt nya vägar, gjort det som varit förbjudet, experimenterat och använt mer färg, säger hon.

Trine Søndergaard, som själv är utbildad på Fatamorgana, men även har konstskolor och rent konstnärliga ambitioner bakom sig, vill samtidigt inte överdriva de danska skolornas vikt:

– Visst har vi pressfotoutbildningen i Jylland, men eleverna på den skrivande journalistlinjen – och de är många fler – utbildas inte i fotografi. Det är bara vice versa, vilket visar att fotot ändå har en klart svagare ställning än ordet även i dansk press. Och i Göteborg kan man ju ta en fil kand med fotografisk inriktning, det kan vi inte här, framhåller Trine Søndergaard.

Den danska framgångssagan är förstås också den om de viktiga inspiratörerna. På hemmaplan var Henrik Saxgren länge föregångaren och den klarast lysande stjärnan, men de nya ambitionerna pekades också ut av namn som Jan Grarup, Joachim Ladefoged, Nicolai Fuglsig, Per Folkver, Søren Bistrup, Jan Dagø och Claus Bjørn Larsen. Men på 90-talet gläntades även på dörren till yttervärlden. Gästföreläsare som Sebastião Salgado, Mary Ellen Mark och James Nachtwey kom till Danmark och gav gästföreläsningar som verkade som rena steriodpillren i de danska fotografernas hakkeböffar. Trots sin kontinentala och tillåtande atmosfär har Köpenhamn länge varit en behagfull drottning, självbelåtet tronande – sig selv nok. Men när jag som svensk i dag beställer en citronvand på en av de många nya konceptkrogarna frågar man mig om det är ”vand med citron i” eller ”citronvand” jag önskar. Jo, trots allt, något har hänt med det Köpenhamn som så länge och ömt vårdat sina nationaluttryck. Insikten om att alla inte är som danskar, en ny nyfikenhet, har blommat ut, och i den danska pressen har bildreportagen från utlandet blivit vanligare. Det är ofta också dessa som har rönt uppskattning hos de internationella prisjuryerna:

– I början av 90-talet började vi danska pressfotografer resa utomlands allt mer. Vi var inspirerade av svensk stil, av Expressen, och sökte en känsla av närvaro, berättar Claus Bjørn Larsen, en av landets mest prisbelönta fotografer, i dag anställd på Berlingske Tidende.

Claus Bjørn Larsen tror att en orsak till de danska framgångarna är att danskarna i sin lite okonventionella, jordnära stil lyckades förmedla en speciell ton, en mänsklig närhet som var rätt i tiden:

– I det internationella flödet av nyhetsbilder kan det komma 200 bilder från Kosovo om dagen från AP. I det sammanhanget var de danska bilderna med en mer personlig stil välkomna. Vi var få, vi stöttade varann och visste att samarbeta, det hjälpte till.

Två trender

Bland annat har Claus Bjørn Larsen fått pris i World Press Photo för sin bild av en flicka i regnet i Rwanda, en okonventionell bild av en medmänniska som tagits i en situation där omänsklig dramaturgi annars dominerat bildflödet.

Han berättar att man i det danska pressfotot i dag kan urskilja två allmänna trender. En som hyllar det klassiska, svart-vita, dokumentära och autentiska reportagefotot, och en annan som han kallar konceptfoto, som oftare har belysta, uppställda arrangemang. Själv representerar han den förra genren och trivs bäst i situationer där han kan haka på och tolka händelser som utspelas framför honom.

I Danmark förs även en debatt om pressfotot, där nestorn Henrik Saxgren kritiserat kollegorna för att de har ett överdrivet intresse för estetik i stället för de starka berättelser han anser borde vara fotografens uppgift att förmedla. Claus Bjørn Larsen håller inte med Saxgren:

– Att skilja på estetik och innehåll på det där sättet är inte fruktbart. Även Saxgrens bilder är ju synnerligen estetiska, välkomponerade och det står inte på något sätt i motsats till själva innehållet eller berättandet, framhåller Larsen.

Kan det då vara en slump att de danska framgångarna inom fotografin har kommit samtidigt med landets betydande framgångar inom spelfilmer? Även där var Sverige länge det stora, industrialiserade föregångslandet, som blev omsprunget av det lilla bondeland, vars främsta kulturuttryck länge tycktes vara de olika sätten att fördela rostad lök över remouladesåsen. Bland de danska fotografer jag talar med är det ändå ingen som tydligt pekar på eller betonar sambanden mellan framgångarna inom filmen och fotot. ”En allmänt stärkt känsla för visuella uttryck”, längre än så sträcker sig ingen.

Även den danska filmen, som Dogma-rörelsen, kännetecknas dock av både det otvungna och mänskliga handlag och det informella, kollegiala, nära samarbete som även dväljs i fotografkåren.

Någon enskild förklaring till det danska undret får man sannolikt leta förgäves efter. Ett ekonomiskt uppsving, ett par lyckosamma satsningar på utbildningar, några tongivande föregångare, ett gäng eldsjälar, framväxten av en ny nyfikenhet på omvärlden och ett generöst samarbetsklimat där de kulturella traditionerna och det danska hyggligheten även inverkar, ungefär så blir förklaringen. Sedan är det bara att vänja sig vid en ny bild från, och av, Danmark.

Paul Frigyes

pf@sjf.se