Gå direkt till textinnehållet

”Boken skrev sig nästan självt”

När Carita Andersson satt på sjukhuset vid sin morbror Rolles dödsbädd började hon skriva texter till honom. Resultatet har blivit boken ”Rolles sista resa – En berättelse om en man som dör och om mig som sitter bredvid”.  

Vi har en del gemensamt, frilansjournalisten Carita Andersson och jag. Vi är båda uppväxta i Sundsvallstrakten. Båda har vi varit med om att plötsligt mista närstående, utan möjlighet att ta farväl. Vi tycker om att gå omkring på kyrkogårdar och ingen av oss väjer för att prata om döden ­– tvärtom.

Det här kommer vi underfund om över en kopp kaffe på ett fik på Södermalm i Stockholm, en bit från Carita Anderssons frilanskontor.

Carita Anderssons morbror Rolle var en glad man, fylld av roliga historier. Men han tog ofta lätt på tillvaron och var inte alltid så ansvarsfull. Förhållandet mellan de två har till och från varit komplicerat. Boken ger inte alltid en så vacker bild av morbrodern och man förstår att Carita Anderssons känslor för honom pendlat genom åren. Men det är en bok som är skriven med varm och kärleksfull penna, direkt från hjärtat.

På senare år hade de mer regelbunden kontakt. Rolle hade gift sig med en kvinna på Kuba och hade en dotter med henne, även om han aldrig bodde där utan åkte lite fram och tillbaka. 1999 följde Carita med till Kuba, och reste sedan många gånger dit. Kuba hade de gemensamt.

För Carita Andersson var det självklart att finnas vid Rolles sida när han blev sjuk i cancer våren 2013.

– Eftersom andra människor hade försvunnit ur mitt liv utan att jag fått vara med, blev det ett behov hos mig att sitta hos honom när han lades in på sjukhus.

Det var på julaftonen samma år, när Carita Andersson var säker på att hennes morbror snart skulle dö, som hon började skriva texterna som skulle bli boken Rolles sista resa.

– När jag kom hem från sjukhuset skrev jag den första texten till boken. Sedan skrev den nästan sig självt. Jag har inte bearbetat texterna så mycket sedan jag skrev ner dem. En del material har jag också använt i krönikor.

Boken är nästan helt skriven i du-form, där Carita Andersson talar till Rolle. Det blir en berättelse, där hon delar med sig av sina tankar om hans brokiga liv och familj. Den handlar också om människor runt Rolle, Carita Andersson iakttar och skriver. Men ju längre man läser desto mer handlar det också om Carita Anderssons liv. Och om döden.

Det är en väldigt utlämnande bok. Carita Andersson väjer inte för att blotta svåra upplevelser. Hennes mamma led av depressioner och tog livet av sig när Carita var 16 år. Till Rolle skriver hon i boken: ”Med dig dör en av de sista som kan berätta om min mamma.”

Hon berättar också om sina tankar om barndomsvännen Åsa, som dog i cancer vid trettio års ålder. Det planerade återseendet hann aldrig bli av.

Och hon berättar om en resa till Uganda, då en kvinna i resesällskapet dramatiskt dog i hjärtinfarkt. Under resan fick Carita panikångest och trodde att hon själv skulle dö. Samma år dog både hennes pappa och mormor.

”Det var mitt dödenår. En vändpunkt i mitt liv”, skriver hon i boken.

– Jag har fått skriva av mig, men jag har också skrivit boken för Rolles 13-åriga dotter Anitas skull.

Carita Andersson är glad att Rolle fick ett bra slut. Han avled i mars 2014 och askan ströddes i havet, där han nu finns ”överallt mellan Mysingen och Kuba”.

– Han fick vara i centrum och blev lyssnad på, omgiven av sin familj och sina vänner. Han mådde bra av det, och för mig har det blivit jätteviktigt hur man har det när man ska dö.

 

Fotnot: Rolles sista resa – En berättelse om en man som dör och om mig som sitter bredvid ges ut på Celanders förlag.

Fler avsnitt