Skäms ni inte?

Trots att vi alla anade hur det låg till så slog Journalistförbundets undersökning om bemanningsanställdas löner ner som en bomb när den presenterades i förra veckan.

De bemanningsanställda i åldrarna 20-30 år tjänar 4 000 kronor mindre än de kolleger som är anställda på medieföretag som Aftonbladet, Östersunds-Posten, Helsingborgs Dagblad med flera. I åldrarna 31-40 är löneskillnaden ännu större – 5 000 kronor mindre i lön.

Vi har tidigare skrivit om hur förmånerna skiljer, en del bemanningsanställda blir inte ens bjudna på företagsfester eller får julklappar, de har sämre anställningsvillkor och arbetstidsförkortningar på medieföretagen gäller oftast inte de bemanningsanställda.

Annons

Och så nu det här med den stora löneskillnaden. Det är upprörande att bete sig så mot sina anställda. Eftersom det i princip endast handlar om interna bemanningsföretag, så är det uppenbar lönedumpning.

Arbetsgivarna brukar hävda att bemanningsföretag är ett sätt för nyutbildade journalister att komma in på marknaden, att skillnaderna i lön beror på erfarenhet. Journalistförbundets undersökning visar att deras undanflykter inte håller.

Frågan är vad denna insikt kan leda till. Kan man hoppas att arbetsgivarna själva skäms, så att de gör något åt saken? Eller är de tvärtom nöjda med hur det ser ut?

I ett läge där journalistisk kvalitet alltför ofta jämställs med antal klick har medieägarna en resa att göra för att återställa förtroendet hos sin publik. En rättvis lön borde vara första steget.

***

När man i detta sammanhang läser chefredaktör Daniel Nordströms blogginlägg på Arbetarbladet.se om att journalister måste sluta gnälla, blir det bara för mycket.

Han uppmanar journalister att ”inse” att ”journalistiken måste finaniseras och förutsättningarna har förändrats”.

Minst 400 journalister har sagts upp i år, förra året försvann minst 400 lokaljournalister. Vad är det Daniel Nordström tror att vi inte ser?

Vi är multikompetenta, sysslar med radio, TV, texter oavsett mediehus. Vi tar bilder, filmar, gör ljudklipp, twittrar och jagar klick. Vi gör mer och mer och blir allt färre. Vi ser och vi vet. Jag lovar.

Men: Det är inte journalisternas främsta ansvar att skaffa nya affärsmodeller. Det är ägarnas, chefernas, marknadsfolkets, ekonomernas ansvar. Vi bidrar förstås gärna med idéer och input. Vi känner in på bara skinnet hur bristande affärsmässighet drabbar våra jobb, vårt arbetsinnehåll. Det drabbar den kvalitet vi vill uppnå och det drabbar i slutändan våra läsare/tittare/lyssnare som inte får veta lika mycket om sitt samhälle, som de behöver.

Daniel Nordström: Det är medieägarna som snart måste inse att det inte går att spara sig ur denna strukturomvandling. Vill man ha något att sälja, vill man ha en affär, så måste det finnas något i det paket man levererar.

***

Fem av ministrarna i den nya regeringen har en bakgrund som journalister. Det borgar för att det finns förkämpar för den fria pressen och det fria ordet.

Men en av ministrarna har en i sammanhanget oroande bakgrund. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll lade i våras, som ordförande för Vision, ner den självständiga fackförbundstidningen Vision och sorterade sedan in den under kommunikationsavdelningen. Tidningens webb lades ner och nu är det digital information endast via fackförbundets egen webb, utan någon journalistisk granskning som gäller. Och som om det inte vore nog satt hon som ordförande när fackförbundet Vision helt avslog en motion som bland annat föreslagit att det fria ordet skulle skyddas. Spåren förskräcker.

LEDARSTICK

HURRA FÖR OSS!
Journalisten har nominerats till Årets tidskrift i klassen Årets omslag. Omslaget är ett av dem vi gjorde under vårt formatexperiment i våras. Broadsheetomslaget med bland annat en maffig bild från ett reportage om en bodybuilderfotograf föll juryn väl i smaken.