Orkar vi mer?

Många mediehus har tagit dessa ingredienser för givna, räknat med dem. Det har sett ut som om att journalister levererar oavsett omständigheter. Till viss del har de säkert haft rätt. Att vara journalist är att ha en stark drivkraft.

Men det finns en gräns och den verkar vara nådd nu.

För fyra år sedan gjorde vi en undersökning om arbetsmiljö och stress. Nu har vi gjort om den och det är ingen upplyftande läsning. På varje punkt har situationen blivit sämre på redaktionerna.

Annons

Kanske mest alarmerande är att över 60 procent av de som svarat funderar på att lämna journalistiken helt.

Det tyder på en uppgivenhet, samtidigt som jobbet blir alltmer stressande. Produktionskraven ökar och för många verkar valet stå mellan att bli sjuk eller lämna branschen.

Tolv procent uppger att de varit sjukskrivna på grund av stress det senaste året.

Vår undersökning fick över 900 fritext-kommentarer där de som svarat på enkäten ville ge ytterligare information om sin situation. Många av dem är väldigt tydliga: ”I valet mellan hälsan och journalistiken är valet självklart. Jag söker mig aktivt bort från branschen.”

Värst verkar det vara för journalister inom dagstidningsområdet. 91 procent som jobbar inom lokal dagspress svarar att de fått ökade produktionskrav. Och av de som arbetar på en landsortstidning har 70 procent funderat på att lämna journalistiken.

Vi står i en brytningstid. Mediebranschen stöps om och omställningen går på sina håll väldigt fort. Publiken väljer i allt större utsträckning att ta del av journalistik digitalt, samtidigt som medierna inte lyckats hitta en affärsmodell för att få in tillräckligt med pengar från de digitala publiceringarna.

Det är en svår huvudvärk för ägare och chefer. Men uppenbart är att det just nu är journalisterna som betalar priset med en allt mer stressad arbetssituation.

När en stor majoritet kan tänka sig att lämna journalistiken är det en kraftfull signal till medieägare och chefer om att nu går det inte längre, nu måste det bli slut på nedskärningar och ökade krav.

Om vi inte längre orkar, om jobbet står mot vår egen hälsa, ja då försvinner kvaliteten i det vi gör. Då går det fort, tills det inte längre finns något innehåll kvar att sälja. Då kan varken nya algoritmer eller affärsmodeller rädda medierna.

                                                            ***

Det verkar inte finnas någon gräns för hur långt Turkiets president Tayyip Erdogan är beredd att gå för att straffa journalister som inte smeker honom medhårs.

I förra veckan hölls en manifestation utanför den turkiska ambassaden. Vi var sju talare som fördömde fängslandet av journalister och författare.

Men vi hann knappt stänga av högtalaren innan det inträffade nya, förskräckande händelser.

Genom att skylla på det misslyckade kuppförsöket försöker Erdogan att tysta alla som inte står bakom honom i allt. Det är inte bara journalister, utan även lärare, domare och andra statligt anställda som råkar illa ut.

För ett demokratiskt samhälle är den fria pressen helt avgörande. Det är när journalister har möjlighet att berätta och avslöja sanningen, som ett samhälle kan utvecklas och bli bättre.

I förra veckan hade 116 journalister gripits i Turkiet.

Och i helgen var det en hustru till en journalist som drabbades. Can Dündar, som i våras fick Publicistklubbens yttrandefrihetspris, valde att gå i exil för att undvika fängelse. Men nu straffas i stället hans fru, genom att myndigheterna tagit passet ifrån henne och därmed hindrar henne från att förenas med sin man.

Så agerar bara ett samhälle som glömt bort allt om vad yttrandefrihet, rättssäkerhet och demokrati är.

STICK

TACKAR LÄSARNA. Barometerns Anders Enström och Svenska Dagbladets Fredric Karén kände sig i helgen föranlåtna att berätta för sina läsare att krisen för Stampen och Mittmedia inte är en kris för deras tidningar. I sina respektive texter lade de fokus på sina lojala och goda läsare. Det är nog ingen dum strategi.