Maja Aase
Maja Aase
Chefredaktör

Ledare

Våga avslöja era chefer

20 februari 2007

Stormen kring P1 är ett friskhetstecken.
Det är värt att komma ihåg. Att anställda journalister tycker till i offentligheten om chefer och villkor sker sällan. Väldigt mycket alltför sällan.
Krisen för Sveriges Radio är därför ett bevis på att det är en arbetsplats med frisk luft. Åtminstone till viss del.

Stormen kring P1 är ett friskhetstecken.

Det är värt att komma ihåg. Att anställda journalister tycker till i offentligheten om chefer och villkor sker sällan. Väldigt mycket alltför sällan.

Krisen för Sveriges Radio är därför ett bevis på att det är en arbetsplats med frisk luft. Åtminstone till viss del.

Fler journalister måste våga avslöja vad de vet och tycker. Vi, som så ofta talar om värdet av yttrandefrihet, använder vår egen frihet besvärande sparsamt.

Denna tystnad skapar en ensidig mediedebatt, med för liten kunskap om livet på redaktionerna. Om hur nyheter skapas och vad som väljs bort, vilka höga chefer och medieföretag som tål kritik. Och hur journalister resonerar när det hettar till.

Häromdagen åkte jag skridskor med en före detta medarbetare på Metro. Metro kommer ut på mer än 100 orter i Sverige. Det är minst sagt en stor arbetsplats. Men Journalisten skriver inte om Metro. Jag frågade skridskoåkaren varför vi aldrig hör något från Metro-gänget. Han tog några skär och svarade:

– Men det är väl klart. Den som skvallrar blir utfrusen.

Och så började skridskoåkaren berätta, mest om inbilska chefer utan social talang.

Total tystnad utåt präglar också redaktionen för den norska kändistidningen Se og Hør. Redaktionen läcker inte om lagbrott, mutor, förnedring och ljugande kändisar. När reportrarna slabbat till det extra mycket blir de i stället belönade: fina titlar, löneförhöjning och spenderkonton på tusentals kronor i månaden.

På Se og Hørs redaktion kallas intervjuoffren för patienter. Och alla vet att de flesta kan köpas.

Poliser, nära vänner, bankfolk – alla skvallrar, för rätt summa pengar. Och för ännu mer pengar behöver ingenting vara sant.

Norska Se og Hør är helt enkelt inte vilken tidning som helst. Det är en jättesuccé, med 270 000 i upplaga och

1, 3 miljoner läsare (i ett land med mindre än fem miljoner invånare).

För en vecka sedan kom boken om Se og Hør, skriven av en före detta reporter. En helt vanlig dag på jobben är 276 sidor elände. På norska.

Jag sträckläste den i helgen med etisk huvudvärk. Hårvard Melnæs blir säkert rik på sin skandalberättelse om skandaljournalistikens skandalvardag. För trots att ”alla” antagligen vet hur Se og Hør beter sig, är metoderna en nyhet. Redaktionen har ju hittills hållit tyst.

Hårvard Melnæs berättar att det då och då skakas på Se og Hørs huvuden. Cheferna undrar vad som skulle hända om några grävande journalister skulle få reda på vad som försiggår på redaktionen.

Hårvard Melnæs antyder att svenska Se och Hör använder samma metoder som den norska systertidningen. Jag ringde därför till Se och Hörs redaktionschef Carina Löfkvist och kollade: Betalar ni för intervjuer? Carina Löfkvist svarade nej (jag ska kolla tidningen extra noga i fortsättningen…).

Yrsa Stenius (nya PO?) har i sin krönika i Aftonbladet skrivit att kvällspressens löpsedlar med Anna Nicole Smith luktar lik. Även Aftonbladets. Jan Guillou har kritiserat kvällstidningarna för en felaktig bild av arvet efter Marianne Fredriksson. Guillou kritiserar också Aftonbladet, den tidning han skriver i.

Öppenhet är den enda vägen. Även för journalister.

maja aase

ma@journalisten.se

rad:

rad:

BRA

Eva Elmsäter

Säker, kunnig, tydlig. Under lördagens seminarium i Stockholm om krigskorrespondenter, till minne av den mördade Martin Adler, var Elmsäter en klippa. Hon varken macho-kramade, idoliserade eller överdrev sin egen betydelse. Runt 500 personer hade kommit till Kulturhuset för att lyssna. Och oroas. Journalister mördas, eftersom de ses som representanter för fienden. Och de är onödiga vittnen till sådant som omvärlden inte bör känna till.

Eva Elmsäter är en föredömlig ordförande för den allt viktigare fö­reningen Reportrar utan gränser.

rad:

rad:

DÅLIGT

Telia-TV

Telias utbud av digital-TV är inget för känsliga. Jag har aldrig TV-tittat så lite som nu. Hemma sitter vi och gapar. Kan det verkligen vara så eländigt?

Kolla själva: SVT1, SVT2, TV4, Kanal 5, Eurosport, Eurosport 2, DiTV och SPORT-Expressen, Aftonbladet TV7, 24, Barnkanalen, Kunskapskanalen, TV4 Plus, TV400, TV4 Film, Discovery Channel, Discovery Civilisation, Discovery Science, Discovery Travel & Living, MTV, VH1, Nickelodeon, The Voice, Star, Showtime, Animal Planet.

Rädda mig!

rad:

rad:

HUMORNOJA

Lantz-drevet

Tyvärr har den allmänt spridda kritiken mot SRs ledning kokats ner till hån av programledare Annika Lantz. Kom ihåg: humor ska också finnas i P1. Det är inte problemet.

Problemet är inte heller att Lantz är kvinna (när ska genusfolket ta paus?). Problemet är att SR beställer program som varken är humor, nyheter eller fakta.

VD Peter Örn säger att SR satsar på ”konstnärliga uttryck” från ”många begåvade publicister” (Aftonbladet 15/2).

Vi som lyssnar på nya Jonas val på lördagsmorgnar vet bättre.

Kommentera [4]

  1. Helena Palén Olofsson | 20 feb 2007, 10:39 #

    Inflation i mediekåthet
    Det är mycket lågt i tak i alla mediehus. I dörrarna står nämligen drösvis med vikarier och wannabees som vill in i branschen och sola sig. Och det veta alla och därför håller man käften. Tisslar och tasslar i stället med andra i korridorerna.

    Mediernas uppgift är bl a att informera medborgarna och avslöja maktmissbruk. Dom som ska avslöja regelbrotten och myglen är värst på att missbruka sin ställning. Jag tänker på det vikarieproletariat som åker upp och ner som guttaperkor i Sverige för att hoppa på ett vik här och där.

    Det finns folk i branschen som vikarierat i sju år… Hupp, hupp, hupp! Hur rimmar det med LAS! Ja, det har TU visst förhandlat bort. Allt har med andra ord blivit en jävla soppa. Så du som törs säga något – gör det! Ryt till så lopporna hoppar ur pälsen på chefen!
    / Helena Palén Olofsson

  2. Bo I. Cavefors | 20 feb 2007, 12:20 #

    Megafon eller?
    I minikommentaren i dagens Journalisten (6:2007) skriver någon icke nämnd, namnlös, under rubriken ”Eva Elmsäter” (som jag uppskattar som en sällsynt välartikulerad och kunnig och med stor integritet välutrustad journalist), att ”Journalister mördas, eftersom de ses som representanter för fienden”. Ja, är det inte det som är problemet med dagens nyhetsjournalistik, där alltför många journalister tror sig uppnå statusen av objektivitet och av att vara fristående från arbetsgivarens ambitioner och politiska vilja: i denna värld av journalister som verkar som megafoner i andras intressen än sina egna, är det då så konstigt att de ”ses som representanter för fienden”? Jag frågar mig: är det inte journalistens främsta uppgift att endast, enbart och seriöst ses som representant endast för sig själv, ej för någon politisk och/eller medieal makthavare.

    Minikommentatorn skriver därefter att dessa megafoner är ”onödiga vittnen till sådant som omvärlden inte bör känna till”. Antingen är detta en freudiansk felskrivning av en journalist som vet med sig att hon/han inte kommer ifrån maktens/arbetsgivarens krav på rättning i ledet, eller så är det något mycket värre, dvs en medvetet total anpassning till vad man skulle kunna kalla en tystnadens journalistik.

    Eller är det fråga om bristande kunskap i konsten att skriva svenska?
    / Bo I. Cavefors

  3. Maja Aase | 20 feb 2007, 16:24 #

    Hej Cavefors!
    Bo I. Cavefors är en mycket engagerad läsare av Journalisten, och hör då och då av sig med informativa kommentarer. Så också denna vecka.

    Ledarsidan, sidan 2, i Journalisten är chefredaktörens sida. Om det är någon annan än jag som skriver på denna sida anger vi det.

    Ledarsticken är det jag som har skrivit.

    Med anledning av lördagens seminarium i Stockholm om krigskorrespondenter skrev jag i Journalisten (6/07): “Journalister mördas, eftersom de ses som representanter för fienden. Och de är onödiga vittnen till sådant som omvärlden inte bör känna till.”

    Bo I. Cavefors, jag anser inte att det är bra att journalister mördas. Jag anser inte att journalister är onödiga vittnen till övergrepp. Jag tycker att det tvärtom är nödvändigt med journalister som bevakar konflikterna i världen. Men ett växande problem är att journalister riskerar livet när de gör sitt jobb.

    Självklart kunde jag ha skrivit ännu tydligare i mitt ledarstick.

    Bo I. Cavefors, tack för din omsorg om Journalisten och den korrekt skrivna svenskan.
    / Maja Aase
    chefredaktör, Journalisten

  4. Henrik Jansson | 23 feb 2007, 22:23 #

    Kritik straffas av SR-chefer
    Jag som anställd inom SR känner till flera fall under den senaste tiden där personer i företaget som yttrat kritik mot överordnade, internt eller offentligt, har straffats på olika sätt.

    Det kan vara allt från en tillrättavisande kommentar till att stängas av från sina arbetsuppgifter, vilket Journalisten också skrivit om.

    Det är ett dilemma hur man ska hantera detta. Av hänsyn till att de drabbade skulle kunna hamna värre i kläm känns det inte självklart att våga uppmärksamma de enskilda fallen.

    Lyckligtvis har jag själv inte haft några problem med cheferna på min arbetsplats, men jag vet att kritik kvävts på annat håll.

    En granskning vore verkligen på sin plats, för samtalsklimatet inom SR tycks allt snävare med oroväckande inslag av begränsad yttrandefrihet.
    / Henrik Jansson

Kommentarer är stängda för denna artikel.