Vi måste vänja oss vid PR-konsulter

21 december, 2011

Allt fler journalister blir PR-konsulter. Är det ett problem? Saken diskuterades nyligen under ett seminarium vid Karlstads universitet. Jag tror att man som journalist måste vänja sig vid PR-konsulterna. Påtryckare för ekonomiska och politiska intressen har det funnits så länge det funnits journalister.

Å ena sidan är PR-konsulter ofta mycket inlästa på det ämne de vill föra fram. Ibland lyfter de nya ämnen, som journalisten annars inte skulle kommit på. Å den andra är de ute i ett ärende, jobbar på någons uppdrag, och förtiger därför den del av verkligheten som inte passar uppdragsgivaren.

Metoden att hantera detta är klassiskt journalistiskt grundjobb. Kolla fakta och hör båda sidor. I Karlstad berättade jag om mötet med kampanjen för Ostlänken, tanken på en höghastighetsjärnväg mellan Stockholm och Linköping. Att en sådan vore bra för Nyköping, Norrköping och Linköping är tämligen uppenbart. Problemet är priset. Banan skulle kosta Sverige många miljarder.

Då behöver man en skicklig PR-byrå.

När det gäller Ostlänken byggdes i början av 2000-talet ett nätverk bestående av kommunerna längs den tänkta banan och de ledande företagen i regionen. För att skapa uppmärksamhet runt idén anlitades en PR-byrå, Erichs Communications i Linköping.

Byrån gjorde ett bra jobb. Under år bombarderades tidningsredaktionerna längs banan av idéer och pressmeddelanden med ständigt nya vinklar på frågan. Det arrangerades debatter, regeringen uppvaktades och varje år ett seminarium i Almedalen. Och vi skrev. Jag var chefredaktör för Corren i Linköping under den här perioden och när jag tittar i arkivet ser jag mängder av texter vars ursprung är det skickliga lobbyarbetet och jag hittar också mina egna krönikor som argumenterar för projektet.

Jag anser fortfarande att Sverige behöver snabbtåg och att Ostlänken borde komma först, men under den här utdragna kampanjens gång dök allt fler frågor upp hos mig som handlade om hur det hela styrdes. Hur såg nätverket ut? Var fattades de verkliga besluten? Vad hade lobbyarbetet kostat allmänheten? Vad hade man egentligen fått för pengarna?

Svaret på den sista frågan är enkelt. Mycket lite. Ostlänken är efter mer än tio års propagandaarbete av skickliga PR-konsulter uppbackade av starka politiska och ekonomiska intressen bara en dröm. För dyrt, har beskedet hittills varit från regeringen.

Ett par av Correns reportrar gjorde en skicklig journalistisk granskning av lobbyarbetet. De kartlade både kostnader och ansvar. God journalistik, kort sagt.

När jag kommit så långt i min berättelse i Karlstad kom det en fråga från publiken:

"Och er egen roll i PR-arbetet, granskade ni den också?"

Frågan dröjde sig kvar hos mig medan taxin rullade mot flygplatsen i det bleka vinterljuset.

Nej, det gjorde vi inte. Vi granskade bara de andra makthavarna. Det är förvisso svårt att med trovärdighet granska sin egen verksamhet, men vi kunde kanske tagit hjälp utifrån med den delen. Det hade ökat tidningens trovärdighet.

Kommentarer

Det finns 1 kommentar på sidan.

Kommentera

Inlagt av Helena Giertta tis, 2012-01-17 11:31

Håkan Norén | 29 dec 2011, 15:31 #

Vi ska inte vänja oss
med PR-konsulter

Ola Sigvardsson tar upp frågan om PR-konsulter med Ostlänken som exempel. Han skriver att PR-byrån gjorde ett bra jobb. Men vadå? Man har ju inte ens lyckats få fram pengar så att projektorganisationen kan hållas igång. Efter tio år är Ostlänken stendöd.

Men dessvärre. Med hjälp av PR-byrån har man lyckats arbeta rent kontraproduktivt. Det enda man lyckades skapa är ett mantra – Ostlänken – som totalt blockerat alla realistiska lösningar,

Medan man med en dåres envishet upprepat mantrat Ostlänken har förbättringar av järnvägarna genom Sörmland och Östergötland helt uteblivit. Det innebär att det nu är rent kaos, speciellt på östgötasidan, och att restiderna är längre och förseningarna fler än de kunde ha varit.

Jag har bevakat järnvägsfrågan i ett 20-tal år, först som reporter på Södermanlands Nyheter och de senaste 13 åren som fri debattör. När man satt sig in i ärendet förstår man att Ostlänken från början var ett döfött projekt.

Ingen vettig kan ju tro att statsmakterna är villiga att lägga upp 25-30 miljarder på ett bräde för att östgötar och sörmlänningar ska komma några minuter snabbare till Stockholm. Det har man alltså med hjälp PR-byrån fått lokala politiker – och journalister – att tro. Vanliga sunda människor man träffar tror det inte.

Hade pressen i stället för att okritiskt återupprepa mantrat Ostlänken pekat på vilka rimliga förbättringar som kunde göras för att få en acceptabel tågtrafik så hade mycket säkert varit gjort idag. Själv föreslog jag i debattartiklar, bl a i Ola Sigvardssons Corren, för närmare tio år sedan överkomliga upprustningar som avsevärt skulle förbättra förbindelserna med Stockholm.

Jag upprörs särskilt över att man använt mina och andra medborgares skattepengar för anlita en PR-konsult för att driva en orealistiska partsåsikt i järnvägsfrågan. Först nu när Ostlänken misslyckats – trots dyra PR-konsulter – har politikerna börjat diskutera alternativa lösningar.

Att en fraktion för allmänna medel kan anlita en PR-byrå är en ren demokratifara. Journalister ska naturligtvis aldrig vänja sig vid detta. Tvärt om ska de avslöjas. Det är bra att Corren gjorde det.

Någon kritisk granskning av projektet Ostlänken har jag dock aldrig funnit, förutom vissa enstaka försök på debattplats (mina och andras). Många gånger har jag upplevt som om pressen på båda sidor länsgränsen varit en del av projektorganisationen för Ostlänken.

På slutet i sin krönika grips Ola Sigvardsson av eftertankens kranka blekhet. Att granska den egna tidningens roll i Ostlänken-kampanjen hade nog varit bra. Att granska Ostlänken-projektet som sådant hade varit mycket bättre. Här har media svikit.

Håkan Norén
Nyköping