Vi måste ut mer i verkligheten
För snart ett år sedan besökte jag för första gången i mitt liv den amerikanska valrörelsen. Det var en iskall januarimorgon i en håla nordväst om Boston. Donald Trump skulle prata.
Jag hade ganska lågt ställda förväntningar. Jag befarade en välregisserad pjäs där man varken skulle ha tillgång till publik eller skådespelare. Förmodligen bortkastade pengar, tänkte jag oerfaret.
Tvärtom.
Lokalen var liten och intim. Jag kunde ta Donald Trump i hand och höra helt vanliga människor ställa sina frågor till honom. Jag kan inte påstå att jag insåg att han till sist skulle vinna men jag fick själv uppleva kraften i hans närvaro – den märkliga kombinationen av politisk propagandashow och dråplig ståupp-föreställning.
Det finns mycket världsfrånvänt i amerikansk demokrati. Betydelsen av televisionen, och nu sociala medier, de enorma donationer som krävs för att kunna lansera en kampanj. Men den eviga turnén, kandidaternas besök i ishockeyarenor i stora städer och fackklubbar i små centralorter, har samtidigt något väldigt jordnära över sig. I princip vem som helst i USA har själv möjlighet att få se och lyssna till sin kandidat i verkliga livet.
Jag är tacksam över att ha fått bevaka kampanjen på plats och inte minst det republikanska partikonventet i Cleveland. Där många av Trumps utspel plötsligt lyftes in i partiprogrammet och stämplades som salongsfähiga. När det otänkbara blev möjligt.
Förmodligen skulle vi journalister ha tagit stämningen på hans massmöten på ännu större allvar. Många var förlösta, berusade, eggade av att få säga tabun rakt ut. Vi var många som försökte referera och rapportera vad vi såg. Ändå skrev jag nog med en inre tvekan: speglar stämningen verkligen vad människor tänker och tycker, frågade jag mig. Man kommer sansa sig, rösta på en mer realistisk kandidat, tänkte jag in i det sista.
Att journalistik bygger på närvaro är en klyscha. Men den är värd att upprepa i Donald Trump- och Brexit-eran. Valresultaten i England och USA innebar en chock för många. Även för mig, trots att jag ägnat flera veckor åt att umgås och lyssna till hans växande supporterskara. Jag borde ha lyssnat mer noggrant, insett att supportrarna faktiskt menade vad de skanderade. Jag borde ägnat opinionsmätningarna och kanske även de politiska experterna vid universiteten mindre uppmärksamhet, eller åtminstone värderat deras (felaktiga) profetior om valresultatets utgång annorlunda.
Polariseringen av den politiska och mediala offentligheten är otäck. Samtidigt uppfordrande. Som reporter måste man resa ännu mer, intervjua, lyssna, tolka och titta ännu mer uppmärksamt. När jag intervjuade Migrationsverkets förre generaldirektör Anders Danielsson för DN citerade han författaren och tidigare underrättelseagenten John Le Carré. Mottot, som alltså även Danielsson opererade efter, löd: ”A desk is a dangerous place from which to view the world”. Det är farligt att betrakta världen från ett skrivbord.
Det gäller även för vår yrkeskategori. Vi är underrättelseagenter i en snabbt föränderlig verklighet. Att stanna hemma och ta del av andrahandskällor leder oss fel.
