Gå direkt till textinnehållet
Björn af Kleen
kulturjournalist

Vem är Per Bowallius?

Vi vet alldeles för lite om medieägare, ledande direktörer och publicister. De som fattar de avgörande besluten om vår gemensamma framtid. Det är först när mediemakthavare dör eller hamnar i akuta kriser som allmänhet och anställda får ta del av scener inifrån styrelserummen.

Jag tänkte på det när Jeanette Bonnier dog i cancer i april. Under ett par dagar var spalterna fulla av fascinerande uppgifter om hur Bonniers största aktieägare beter sig under koncernens års- och styrelsemöten; hon röker bland konstskatterna i representationsbostaden på Nedre Manilla, hon diskuterar innehållet i Expressens magasin med tidningsstyrelsen, hon skickar mejl i versaler till chefredaktören med synpunkter på innehållet.

Jag tänkte också på det när Bo Strömstedt dog två månader därpå, en person som i Sverige nästan hunnit bli synonym med begreppet publicist. Leif Zerns dödsruna i Dagens Nyheter var mest drabbande, eftersom den vågade vara ambivalent inför makten. ”Låt oss heller inte idyllisera”, skrev Leif Zern. ”Bo Strömstedt hade hårda nypor. Han hade även mjuka nypor. Det fanns i viss mån ett innanför och ett utanför. Den som hamnade i onåd visste vad som gällde: dörren. Hans omedelbara öppenhet och värme hade en paradoxal sida”.

Nu var både Bo Strömstedt och Jeanette Bonnier offentliga personer. Strömstedt lämnade ett stort memoarverk efter sig och kulturjournalisten Ulrika Knutson skriver enligt medieuppgifter Jeanette Bonniers livshistoria. De flesta mediemakthavare är inte så offentliga, de flesta är helt okända utanför sin bransch och i allt högre utsträckning även okända inom sin bransch.

Annons Annons

Häromdagen publicerade Dagens Nyheter uppgifter om att tidningskoncernen Mittmedia haft ett scenario att säga upp 75 procent av sina journalister. Mittmedia driver 28 dagstidningar som sammantaget når 860 000 tidningsläsare i 63 kommuner.

Enligt DNs kulturchef kan förslaget ha stor påverkan på Sveriges demokrati: utan lokaltidningar ”frodas det maktmissbruk som i längden göder konspirationsteorier och hatpropaganda… Polariseringen mellan människor ökar, landet slits isär”.

När jag läste DNs artiklar slog det mig att jag inte hade någon aning om vilka personerna bakom dessa livsavgörande beslut egentligen är. Jag surfar in på Mittmedias styrelse och möter helt okända ansikten: Per Bowallius? Ser ut som vilken rullskidåkare från Mellansverige som helst. Vad kommer han ifrån, vad driver honom, vad är hans relation till demokratifrågor, till innovation, till publicistik, till journalistik, till politik? Vad läser han, vad får honom att ticka, vad gör honom förbannad? Omöjligt att avgöra. Han har säkert intervjuats många gånger i branschpress men han är ingen offentlig person utanför sin egen sfär. Han har mig veterligen aldrig behövt stå till svars inför den offentlighet som han skulle kunna krympa drastiskt. Varför?

Den svenska pressens nedgång måste vara en av de minst bevakade strukturomvandlingarna i svensk industrihistoria. Under 1920-talet hade alla mellanstora svenska städer tre eller fyra konkurrerande dagstidningar. Samtidens recept mot krympande annons- och prenumerationsintäkter inleddes på 1940-talet.

Mittmedia och Stampen står bakom 2000-talets stora omvälvning: när jag räknade för två år sedan hade antalet tidningar i deras maktkontroll ökat från fem till 32. I sin doktorsavhandling The Practice of Newspaper Ownership konstaterar forskaren Jonas Ohlsson att denna strukturomvandling har skett utan politisk eller medial debatt.

Mediemakthavarnas anonymitet är ett utslag av det underskottet. Nu uppfattas strukturomvandlingen som nationellt intressant. Det är alldeles för sent.

Fler avsnitt
Fler videos