Tipsa Journalisten
Telefon: 08-613 75 00
redaktionen@journalisten.se
annons@journalisten.se
15 april, 2003
Offren är alltid mycket små, som en hemmafru i borgerlig villaförort, en socialsekreterare, eller bypolitiker på Lidingö som inte fattar när kameran är på och så vidare – de blir alltid mardrömslikt underhållande i sin förnedring. Däremot har jag aldrig sett Josefsson hoppa på någon stor kille, som Gudrun Schyman eller Göran Persson som bara skulle ha viftat undan hans bondfångartrick.
Jag har ingenting emot journalistiska avslöjanden. Tvärtom, några av mina bästa vänner är stora avslöjanden.
Vad som däremot börjar te sig som ett allt större publicistiskt problem är den tilltagande kulten av det journalistiska avslöjandet. När Åhlén & Åkerlunds så kallade stora journalistpris reformerades häromåret, möjligtvis en åtgärd i panik då man gett ett av sina priser till en notorisk kriminalreporter och en bedragare, så var det illavarslande när man uppfann den helt nya kategorien ”Avslöjandet”. Det innebär ju att en hel prisklass reserveras för ett ytterst begränsat bidrag av vanligtvis underhållningskaraktär.
Och det är en högst tvivelaktig värderingsgrund för vad som menas med god, och framför allt föredömlig och berömlig, journalistik.
brytSamma fälla synes mig föreningen Grävande Journalister ha hamnat i när de gav sitt – alternativa? – journalistpris till Janne Josefsson, dessutom för samma reportage som Åhlén & Åkerlund redan belönat, den skojfriska provokationen med bortdribblade småpolitiker i valstugorna.
Jag har ingenting emot små skojfriska journalistiska provokationer heller, anmäler jag härmed försiktigtvis.
Däremot är det ett grundfel om den typen av lättviktigheter upphöjs till journalistiskt ideal, en sorts prisnorm att sträva efter, ett sätt för varje nyutexaminerad att göra sig ett namn. Då förspills nämligen alltför stora journalistiska resurser på att tänka ut provokationer och dribbel med dold kamera och annat som snarare borde förvisas till kabeltelevisionen.
brytDen som mer än någon annan gillrat en fälla åt sig själv i det här avseendet är förstås Janne Josefsson i statstelevisionen. Vilket visade sig med närmast tragisk tydlighet i hans reportage om de unga och förståndshandikappade föräldrar som fått sitt barn omhändertaget av myndigheterna. De ansvariga, mycket små, myndighetspersonerna torterades med oändliga förhör inför kamera tills de säckade ihop, viftade avvärjande eller betedde sig misstänkt – och då först kunde bilderna på dem användas. Det är en av televisionens mest ohederliga tekniker, ingen liten makthavare kan stå emot. Och de stora utsätts aldrig för sådant.
Därutöver pressade Janne Josefsson storyn till yttersta förenkling genom att vilja få oss att tro att enda skälet till att föräldrarna fått sitt barn omhändertaget vore att de vid ett tillfälle blandat vällingflaskan fel.
Skälet till att anständiga journalister ytterst sällan eller aldrig kan beskriva vårdnadstvister och omhändertagande av barn är, som alla vet, att man inte kan göra det annat än med josefssonska förenklingar och alltså inte kan göra det.
brytMen avslöjarkulten driver nu både Josefsson och hans redaktion, och i värsta fall den kommande generationen journalister, vidare in på detta spår. Det gäller att få ihop ett snabbt avslöjande. Som är mänskligt dramatiskt och som provocerar, gärna genom att förnedra offren. Och offren, åtminstone om man följer Josefsson bakåt i spåret är alltid mycket små, som en hemmafru i borgerlig villaförort, en socialsekreterare, eller bypolitiker på Lidingö som inte fattar när kameran är på och så vidare – de blir alltid mardrömslikt underhållande i sin förnedring. Däremot har jag aldrig sett Josefsson hoppa på någon stor kille, som Gudrun Schyman eller Göran Persson som bara skulle ha viftat undan hans bondfångartrick. Och som intervjuare i direktsändning (Fittja Paradiso) visade Josefsson tydligt sin oförmåga att intervjua utan utmattnings- och klippteknik.
brytAvslöjaridealet leder alltså in i en journalistisk sidoverksamhet som mer hör till såpoperornas formvärld än journalistikens. Det är risken.
För tunga avslöjanden, om väsentliga missförhållanden, tar lång tid att åstadkomma, är resurskrävande och ytterst sällan möjliga att presentera underhållande. Underhållningsavslöjanden av den josefssonska typen är journalistikens motsvarighet till de snabba klippens ekonomi. Och kräver motsvarande moral.
Det är i en helt annan riktning man bör se om man söker journalistiska ideal, exempelvis mot en del ihärdiga vetenskaps- och konsumentupplysningsjournalister som de flesta av er knappt kan namnen på. Och dessvärre aldrig skulle förknippa med journalistprisernas dubiösa glamour.
blir ny chef för ledar- och debattsidan på Dagens Industri.
Sundsvall, har avlidit efter en kort sjukdomsperiod. Han blev 67 år.
Under denna rubrik kommer Journalisten att lägga upp intressanta debatter och skeenden i rörlig form.
Här är den första filmen: Hur självständig är och ska en fackförbundstidning vara från sitt förbund? Frågan är ständigt aktuell. Här har Journalisten lagt upp en debatt som hölls på fackförbundspressens dag i april. Medverkande är Susanna Lindell, chefredaktör för Kollega, Johanna Kronlid, chefredaktör för Arbetet, Liv Bäckström, chefredaktör för Kommunalarbetaren, Jonas Nordling, ordförande i Journalistförbundet, Tobias Baudin, vice ordförande i LO, Louise Gerdemo Holmgren, presschef på Unionen och Torbjörn Bredin, kanslichef på TCO. Debatten modereras av Journalistens chefredaktör Helena Giertta
Journalisten, Box 1116, 111 81 Stockholm
Tel:08-613 75 00
E-post: redaktionen@journalisten.se
Journalisten.se hade 80 000 besök i mars 2013
Magasinet Journalisten har en räckvidd på 35000 läsare. Annonsera
Journalisten är Sveriges äldsta och största medietidning. Prenumerera
Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies
Kommentarer
Det finns 14 kommentar på sidan.
Kommentera
Journalistik som undergräver eller understödjer samhället.
Av Bo Elvung
Journalistiken speglar naturligtvis samhället vi lever i. Alla vet att girighet är ett fenomen som blir allt vanligare.
Men det är inte alla människor som är giriga. De flesta mår bäst av att hålla en generös attityd. Samma sak gäller journalister som ju är en del av samhället.
Girigheten är som röta i trä som inte kan åstadkomma något annat än att bryta ner. För vilka är det som bryter ner vårt samhälles ekonomi om inte de giriga som arbetar svart eller som på alla sätt med experters hjälp söker vägar att undkomma skatt, i stället för att vara med om att bygga up det samhälle de själva oundvikligen måste vara en del av.
Men vad har detta med den josefssonska journalistiken att göra?
Jo, genom att locka in sina offer i fällor och smygfilma och sätta samman uttalanden som görs av människor i panik när de känner hela sin identitet krossad av en journalist som är utbildad i denna teknik, kan en girig journalist tillverka ett program som antingen får den eller de intervjuade att framstå som människor man borde tycka synd om, eller som hjältar eller som skurkar eller samhällets avskum. Den girige journalistens beslut leds av ‘Vad gör att jag får den största fjädern i hatten?’ – tänkandet.
Det är inte svårt att tänka sig vad det får för resultat om hårt arbetande människor framställs som den senare kategorin, skurkar eller avskum. Journalisten får en fjäder i hatten o framställs som hjälte, medan arbetande människor kanske inte orkar gå till arbetet när denna ytterligare börda läggs på deras axlar. Den girige journalisten slår inte bara på de som kanske redan går på knäna av hårt arbete, utan undergräver dessutom hela samhällets struktur som vi är beroende av för våran försörjning.
Men det finns journalistik som vi behöver. Det är när vi får veta sanningen, den som vi är beroende av för att fatta viktiga beslut. Den understödjer i stället samhället.
Bo Elvung
Håller delvis med…
Av David Eskilsson
Tycker att Janne Josefsson gör sig skyldig till två sorters reportage. Antingen sätter han rökare i krysset eller också är bollen skyhögt över ribban. Några mellanting ges icke. Tycker att Jehovas vittnereportaget var en rökare i krysset och den om det omhändertagna barnet var en miss som hette duga.
Men det stora problemet i mina ögon är att oavsett hur bra eller relevant reportage han gör så smetar han in allt i känsloporr i form av icke relevanta känslosamma bilder eller musik. Det räcker tydligen inte att ställa upp ett antal intressanta och relevanta faktan på ett intressant sätt och pedagogiskt lägga ut texten. Utan även känslorna skall manipuleras medelst “känsloporr”.
Journalistik är som fotboll. Det är målen som räknas. Janne J. gör en del mål. Tråkigt lämnar en hel del av annars relevanta målen en fadd eftersmak.
/David eskilsson
Underbart
Av Johan Hansén
Underbart, det här har jag väntat på länge ! Äntligen vågar någon tvåla till Josefsson, hans gelikar och deras framfart.
Minns, med fasa, Stripteases reportage om webcookies och jag tror året var 1997. Redaktionen hade fått för sig att webcookies var livsfarligt för anonymiteten på nätet och begav sig ut med kameran. Jag jobbade på det nätföretag de besökte så jag har en tämligen god insyn i vad som hände.
Ingen tekniker ville ställa sin nuna till förfogande för sånt här trams varpå de fick nöja sig med marknadschefen.
Denne gjorde klart redan innan att han inte kunde något om tekniken och att han inte ville bli tillfrågad om rent tekniska spörsmål vilket gjorde honom till ett lätt offer. Naturligtvis fick han bara sådana frågor och resultatet blev ett reportage med en svettig marknadschef som inte kunde ge något klokt svar och Striptease fick sin tes “bevisad”.
Minns också Josefssons kravallreportage där han insinuerade att polisen sköt skarpt över huvudena på flyende demonstranter … riktigt usel journalistik !
Johan Hansén
Äntligen
Av Jimmy Stridh
Jan Guillou har slagit huvudet på spiken. De repotage som Janne Josefsson och Hannes Råstam gör är inget annat än förnedringsTV. Hur många gånger får man i SVT sända repotage som påstår något som upprör och skapar debatt men som senare visar sig vara, i bästa fall felaktiga men många gånger misstänkt osanna. Vem ger de förnedrade upprättelse när uppståndelsen lagt sig och det gång på gång visar sig att Josefssons version inte var sann.
Det mest skrattretande är att de flesta journalister vet vad Josefsson håller på med men i princip ingen vågar säga något. Rädslan för honom och den maktpossition han sitter på genom plattformen gör antagligen att de flesta tiger still. De som vågat kritisera Josefsson blir i princip alltid idiotförklarade eller förnedrade på annat sätt. Guillous kritik förklarades av Josefsson med att Guillou är en föredetting, underförstått så kan man alltså inte ta Guillou på allvar.
Josefsson har i flera år förklarat att alla andra svenska journalister är odugliga förutom han själv och ev hans närmaste medarbetare. Detta gör han kontinueligt, helt öppet och på fullaste allvar. Hur kan den svenska journalistkåren år efter år ta emot detta utan att reagera nämnvärt trotts att man genomskådat Josefsson för länge sedan? Det kan väl inte vara så att han i detta avseende har rätt?
Det Josefsson gör är underhållningsprogram men med den bismaken att det bygger på realtime förnedring med människor som inte valt att deltaga i hans dokusåpa. Det han gör är inte svårt men det kräver ett mycket rymmligt samvete.
Jimmy Stridh
Barn av vår tid
Av Stefan Romach
Vi beskriver världen utifrån den plats vi befinner oss på, om man nu får vara lite lagom svepande.
Lättvinda offer.
Av Linda Emilsson
Det finns vissa sorts människor i samhället som det är tillåtet att hoppa på, förnedra och t.o.m förtala och det är de som man har mest fördomar om politiker, förmögna, makthahavare, religösa “farliga sekter” etc. etc, etc, det har det alltid funnits. I 30-talets Tyskland lärde goda ärliga och välutbildade föräldrar sina barn att man måste vara ärlig och artig mot vuxna, men inte mot judar, judar fick man bete sig hur som helst mot, det var tillåtet, det var allmänt vadertaget i samhället,.I varje land samhälle och kultur finns det sådana grupper och dom är “mumsbitar” för journalister som Janne Josefsson, tack vare den kan de skapa sig ett namn skapa rubriker skapa sensation med mycket simpla metoder och inte så mycket ansträngning, det är sorgligt och därför skönt att det finns journalister som Guillou som hjälper oss att genomskåda dem.
byline:Linda Emilsson
Josefsson låter känslorna tala
Av Frank Nilzén
Något upprörd efter Josefssons program om Jehovas Vittnens hantering av pedofiler, gick jag in på Jehovas Vittnens hemsida www.watchtower.org. Där kunde jag själv konstatera att Josefsson ännu än gång ignorerat fakta och låtit sin sensationslusta bestämma innehållet. Deras polecy stämde inte alls med den som Josefsson med hjälpiav avhoppare lät redogöra för. För övrigt kan jag inte annat än instämma i Guillous åsikt om att det är mycket vanskligt att göra reportage om vårdnadstvister etc. Det omges av sekretess och är mycket svårt att få en ärlig bedömning av anhöriga och närstående. De är ovanligt att de överhuvud taget ställer upp.
Frank Nilzén
Dubiöst, famöst och pompöst
Av Tommy Larsson
Det är inte svårt att hålla med Jan G. i hans analys av Jan J.:s arbete. Utan att vara speciellt misstänksamt lagd så lyser Josefssons önskan om att bli en ny Guillou genom det mesta av det han företar sig; vilja och förmåga går inte alltid hand i hand
Dock är det inte utan att jag ser det som dubiöst när de famösa och pompösa retar sig på varandras framgångar, även om Guillou naturligtvis drivs av ett starkt rättvisepatos då framgångarna i detta fall är så förbålt oförtjänta. Josefsson kan då kanske se det som en komplimang att namnen ger sig tid till att bry sitt ego med irritation över att någon kan tycka att något annat än IB-affärer räknas.
Tommy Larsson
vaknat på fel sida eller?
Av Claes Erikson
Det förvånar och smärtar mig att en sådan “tung” journalist som Jan Guillou behagar ägna sig åt den här typen av Kvasi-kritik av Josefsson. Börjar han ta för mycket plats, eller vad handlar det om? Satsa din kritik på den uddlösa journalistiken som tex. SVT:s nyhetsdesk sysslar med (och fler med dem) som är oerhört mycket allvarligare!
Claes Erikson
Josefsson är en oseriös pajas
Av Johan Södergren
En bra krönika. Janne Josefsson är en oseriös pajas. Att kämpa för de små människorna kan inte innebära att hänga ut och smutskasta andra små eller medelstora människor i teve. Att se och höra honom gå i försvar när hans metoder kommer på tal, med låga personangrepp, avbrytande och ständigt höjande av rösten ger bara vatten på kvarnen.
Johan Södergren
Vem är en stor kille?
Av Jan Alvermark
Jan Guillou tycker att Jan Josefsson ger sig på små killar med för stort skjutjärn.
Det må så vara men har inte Guillous eget journalistiska sikte varit mer inställt på beslutfattare än makthavare.
För hur ofta har Guillou rört sig utanför offentlighetsprincipens skyddade väggar.
Är det inte så att de riktigt stora killarna även av Guillou lämnats ifred för att i lugn och ro kunna verka men inte synas.
Jan Alvermark
Fummel
Av Mikael Sinko
Fummel
Styr mycket i livet
I vissa fall till döden
Våra pengar skattar
Och smajl väcks i nöden
Fel fot amputeras
Du hörde blev galet
Blev osams med chefen
Strul på hela taget
Konsekvenser dystra
Tar stor plats i livet
Men fumnologi finns ej
På universitetet
- Det bra blev så – Jag har fumlat till mig
Vi hört många gånger
Men svårt att ta till sig
Men hur skulle vi klara
Ett liv utan fummel
Och fick alldrig säga – Datans fel! Du drummel!
Mikael Sinko
jan o janne
Av Lars-Eric Hagborg
Kanske har Jan Gullou rätt i sin kritik av Janne Josefsson. Själv har jag de senaste åren med stor respekt följt Guillou i spalterna. Granskningsprogrammet om oskarshamnparet förtjänar emellertid inte att framhållas som ett dåligt exempel.
Guillou etiketterar okritiskt föräldrarna som förståndshandikappade; ett handikapp de främst erhållit i massmedia. Dessutom vurmar han för de små politikerna i Oskarshamn på ungefär samma sätt som Alf Svensson gjort i SVD tidigare. Dessa små politiker kunde fatta det oerhörda beslutet att omhänderta ett barn, varför en journalistisk behandling svårligen kan karaktäriseras som för tuff.
Lars-Eric Hagborg
Välkommen debatt
Av Lars-Olof Larsson
Utan att personligen ha några djupare kunskaper om vare sig journalisters etik eller vårdnadstvister reagerade jag med samma invändningar som Jan Guillou på reportaget om vårdnadstvisten.
Man undrar onekligen hur det går till att göra dessa reportage och vad som driver journalister att göra dem. Har man t.ex. läst in sig på vårnadstvister av detta slag, tagit del av olika specialisters åsikter, lagstiftning etc. för att sedan besluta om vilken vinkling man skall använda? Har man därefter beslutat vilken del av materialet som skall komma tittaren tillhanda? Litar man inte på att tittarnas egna omdöme i så fall? Drivs journalisterna av ett patos i denna fråga? Eller är det bara så att man är sensationslysten och då tar den enklaste vägen?
Jag tycker att just granskningen av denna vårdnadstvist var ett riktigt lågvattenmärke. Man tog inte den känsliga och komplicerade frågan på allvar och man gav sig på, vad jag uppfattade som fritidspolitiker, med full massmedial kraft.
Jag tycker också att det är alldeles för lite debatt om massmedias rapportering över huvud taget.
Lasse Larsson