Varför hoppar inte Josefsson på nån stor kille?

Journalistik som undergräver eller understödjer samhället.

Av Bo Elvung

Journalistiken speglar naturligtvis samhället vi lever i. Alla vet att girighet är ett fenomen som blir allt vanligare.

Men det är inte alla människor som är giriga. De flesta mår bäst av att hålla en generös attityd. Samma sak gäller journalister som ju är en del av samhället.

Girigheten är som röta i trä som inte kan åstadkomma något annat än att bryta ner. För vilka är det som bryter ner vårt samhälles ekonomi om inte de giriga som arbetar svart eller som på alla sätt med experters hjälp söker vägar att undkomma skatt, i stället för att vara med om att bygga up det samhälle de själva oundvikligen måste vara en del av.

Men vad har detta med den josefssonska journalistiken att göra?

Jo, genom att locka in sina offer i fällor och smygfilma och sätta samman uttalanden som görs av människor i panik när de känner hela sin identitet krossad av en journalist som är utbildad i denna teknik, kan en girig journalist tillverka ett program som antingen får den eller de intervjuade att framstå som människor man borde tycka synd om, eller som hjältar eller som skurkar eller samhällets avskum. Den girige journalistens beslut leds av ‘Vad gör att jag får den största fjädern i hatten?’ – tänkandet.

Det är inte svårt att tänka sig vad det får för resultat om hårt arbetande människor framställs som den senare kategorin, skurkar eller avskum. Journalisten får en fjäder i hatten o framställs som hjälte, medan arbetande människor kanske inte orkar gå till arbetet när denna ytterligare börda läggs på deras axlar. Den girige journalisten slår inte bara på de som kanske redan går på knäna av hårt arbete, utan undergräver dessutom hela samhällets struktur som vi är beroende av för våran försörjning.

Men det finns journalistik som vi behöver. Det är när vi får veta sanningen, den som vi är beroende av för att fatta viktiga beslut. Den understödjer i stället samhället.

Bo Elvung

Håller delvis med…

Av David Eskilsson

Tycker att Janne Josefsson gör sig skyldig till två sorters reportage. Antingen sätter han rökare i krysset eller också är bollen skyhögt över ribban. Några mellanting ges icke. Tycker att Jehovas vittnereportaget var en rökare i krysset och den om det omhändertagna barnet var en miss som hette duga.

Men det stora problemet i mina ögon är att oavsett hur bra eller relevant reportage han gör så smetar han in allt i känsloporr i form av icke relevanta känslosamma bilder eller musik. Det räcker tydligen inte att ställa upp ett antal intressanta och relevanta faktan på ett intressant sätt och pedagogiskt lägga ut texten. Utan även känslorna skall manipuleras medelst “känsloporr”.

Journalistik är som fotboll. Det är målen som räknas. Janne J. gör en del mål. Tråkigt lämnar en hel del av annars relevanta målen en fadd eftersmak.

/David eskilsson

Underbart

Av Johan Hansén

Underbart, det här har jag väntat på länge ! Äntligen vågar någon tvåla till Josefsson, hans gelikar och deras framfart.

Minns, med fasa, Stripteases reportage om webcookies och jag tror året var 1997. Redaktionen hade fått för sig att webcookies var livsfarligt för anonymiteten på nätet och begav sig ut med kameran. Jag jobbade på det nätföretag de besökte så jag har en tämligen god insyn i vad som hände.

Ingen tekniker ville ställa sin nuna till förfogande för sånt här trams varpå de fick nöja sig med marknadschefen.

Denne gjorde klart redan innan att han inte kunde något om tekniken och att han inte ville bli tillfrågad om rent tekniska spörsmål vilket gjorde honom till ett lätt offer. Naturligtvis fick han bara sådana frågor och resultatet blev ett reportage med en svettig marknadschef som inte kunde ge något klokt svar och Striptease fick sin tes “bevisad”.

Minns också Josefssons kravallreportage där han insinuerade att polisen sköt skarpt över huvudena på flyende demonstranter … riktigt usel journalistik !

Johan Hansén

Äntligen

Av Jimmy Stridh

Jan Guillou har slagit huvudet på spiken. De repotage som Janne Josefsson och Hannes Råstam gör är inget annat än förnedringsTV. Hur många gånger får man i SVT sända repotage som påstår något som upprör och skapar debatt men som senare visar sig vara, i bästa fall felaktiga men många gånger misstänkt osanna. Vem ger de förnedrade upprättelse när uppståndelsen lagt sig och det gång på gång visar sig att Josefssons version inte var sann.

Det mest skrattretande är att de flesta journalister vet vad Josefsson håller på med men i princip ingen vågar säga något. Rädslan för honom och den maktpossition han sitter på genom plattformen gör antagligen att de flesta tiger still. De som vågat kritisera Josefsson blir i princip alltid idiotförklarade eller förnedrade på annat sätt. Guillous kritik förklarades av Josefsson med att Guillou är en föredetting, underförstått så kan man alltså inte ta Guillou på allvar.

Josefsson har i flera år förklarat att alla andra svenska journalister är odugliga förutom han själv och ev hans närmaste medarbetare. Detta gör han kontinueligt, helt öppet och på fullaste allvar. Hur kan den svenska journalistkåren år efter år ta emot detta utan att reagera nämnvärt trotts att man genomskådat Josefsson för länge sedan? Det kan väl inte vara så att han i detta avseende har rätt?

Det Josefsson gör är underhållningsprogram men med den bismaken att det bygger på realtime förnedring med människor som inte valt att deltaga i hans dokusåpa. Det han gör är inte svårt men det kräver ett mycket rymmligt samvete.

Jimmy Stridh

Barn av vår tid

Av Stefan Romach

Vi beskriver världen utifrån den plats vi befinner oss på, om man nu får vara lite lagom svepande.

Lättvinda offer.

Av Linda Emilsson

Det finns vissa sorts människor i samhället som det är tillåtet att hoppa på, förnedra och t.o.m förtala och det är de som man har mest fördomar om politiker, förmögna, makthahavare, religösa “farliga sekter” etc. etc, etc, det har det alltid funnits. I 30-talets Tyskland lärde goda ärliga och välutbildade föräldrar sina barn att man måste vara ärlig och artig mot vuxna, men inte mot judar, judar fick man bete sig hur som helst mot, det var tillåtet, det var allmänt vadertaget i samhället,.I varje land samhälle och kultur finns det sådana grupper och dom är “mumsbitar” för journalister som Janne Josefsson, tack vare den kan de skapa sig ett namn skapa rubriker skapa sensation med mycket simpla metoder och inte så mycket ansträngning, det är sorgligt och därför skönt att det finns journalister som Guillou som hjälper oss att genomskåda dem.

byline:Linda Emilsson

Josefsson låter känslorna tala

Av Frank Nilzén

Något upprörd efter Josefssons program om Jehovas Vittnens hantering av pedofiler, gick jag in på Jehovas Vittnens hemsida www.watchtower.org. Där kunde jag själv konstatera att Josefsson ännu än gång ignorerat fakta och låtit sin sensationslusta bestämma innehållet. Deras polecy stämde inte alls med den som Josefsson med hjälpiav avhoppare lät redogöra för. För övrigt kan jag inte annat än instämma i Guillous åsikt om att det är mycket vanskligt att göra reportage om vårdnadstvister etc. Det omges av sekretess och är mycket svårt att få en ärlig bedömning av anhöriga och närstående. De är ovanligt att de överhuvud taget ställer upp.

Frank Nilzén

Dubiöst, famöst och pompöst

Av Tommy Larsson

Det är inte svårt att hålla med Jan G. i hans analys av Jan J.:s arbete. Utan att vara speciellt misstänksamt lagd så lyser Josefssons önskan om att bli en ny Guillou genom det mesta av det han företar sig; vilja och förmåga går inte alltid hand i hand

Dock är det inte utan att jag ser det som dubiöst när de famösa och pompösa retar sig på varandras framgångar, även om Guillou naturligtvis drivs av ett starkt rättvisepatos då framgångarna i detta fall är så förbålt oförtjänta. Josefsson kan då kanske se det som en komplimang att namnen ger sig tid till att bry sitt ego med irritation över att någon kan tycka att något annat än IB-affärer räknas.

Tommy Larsson

vaknat på fel sida eller?

Av Claes Erikson

Det förvånar och smärtar mig att en sådan “tung” journalist som Jan Guillou behagar ägna sig åt den här typen av Kvasi-kritik av Josefsson. Börjar han ta för mycket plats, eller vad handlar det om? Satsa din kritik på den uddlösa journalistiken som tex. SVT:s nyhetsdesk sysslar med (och fler med dem) som är oerhört mycket allvarligare!

Claes Erikson

Josefsson är en oseriös pajas

Av Johan Södergren

En bra krönika. Janne Josefsson är en oseriös pajas. Att kämpa för de små människorna kan inte innebära att hänga ut och smutskasta andra små eller medelstora människor i teve. Att se och höra honom gå i försvar när hans metoder kommer på tal, med låga personangrepp, avbrytande och ständigt höjande av rösten ger bara vatten på kvarnen.

Johan Södergren

Vem är en stor kille?

Av Jan Alvermark

Jan Guillou tycker att Jan Josefsson ger sig på små killar med för stort skjutjärn.

Det må så vara men har inte Guillous eget journalistiska sikte varit mer inställt på beslutfattare än makthavare.

För hur ofta har Guillou rört sig utanför offentlighetsprincipens skyddade väggar.

Är det inte så att de riktigt stora killarna även av Guillou lämnats ifred för att i lugn och ro kunna verka men inte synas.

Jan Alvermark

Fummel

Av Mikael Sinko

Fummel

Styr mycket i livet

I vissa fall till döden

Våra pengar skattar

Och smajl väcks i nöden

Fel fot amputeras

Du hörde blev galet

Blev osams med chefen

Strul på hela taget

Konsekvenser dystra

Tar stor plats i livet

Men fumnologi finns ej

På universitetet

- Det bra blev så – Jag har fumlat till mig

Vi hört många gånger

Men svårt att ta till sig

Men hur skulle vi klara

Ett liv utan fummel

Och fick alldrig säga – Datans fel! Du drummel!

Mikael Sinko

jan o janne

Av Lars-Eric Hagborg

Kanske har Jan Gullou rätt i sin kritik av Janne Josefsson. Själv har jag de senaste åren med stor respekt följt Guillou i spalterna. Granskningsprogrammet om oskarshamnparet förtjänar emellertid inte att framhållas som ett dåligt exempel.

Guillou etiketterar okritiskt föräldrarna som förståndshandikappade; ett handikapp de främst erhållit i massmedia. Dessutom vurmar han för de små politikerna i Oskarshamn på ungefär samma sätt som Alf Svensson gjort i SVD tidigare. Dessa små politiker kunde fatta det oerhörda beslutet att omhänderta ett barn, varför en journalistisk behandling svårligen kan karaktäriseras som för tuff.

Lars-Eric Hagborg

Välkommen debatt

Av Lars-Olof Larsson

Utan att personligen ha några djupare kunskaper om vare sig journalisters etik eller vårdnadstvister reagerade jag med samma invändningar som Jan Guillou på reportaget om vårdnadstvisten.

Man undrar onekligen hur det går till att göra dessa reportage och vad som driver journalister att göra dem. Har man t.ex. läst in sig på vårnadstvister av detta slag, tagit del av olika specialisters åsikter, lagstiftning etc. för att sedan besluta om vilken vinkling man skall använda? Har man därefter beslutat vilken del av materialet som skall komma tittaren tillhanda? Litar man inte på att tittarnas egna omdöme i så fall? Drivs journalisterna av ett patos i denna fråga? Eller är det bara så att man är sensationslysten och då tar den enklaste vägen?

Jag tycker att just granskningen av denna vårdnadstvist var ett riktigt lågvattenmärke. Man tog inte den känsliga och komplicerade frågan på allvar och man gav sig på, vad jag uppfattade som fritidspolitiker, med full massmedial kraft.

Jag tycker också att det är alldeles för lite debatt om massmedias rapportering över huvud taget.

Lasse Larsson