Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Ola Sigvardsson
journalist (fd Medieombudsman)

Vanskligt att tolka situationer rätt

En av de mest uppmärksammade fällningarna i Pressens Opinionsnämnd på senare tid är en krönika. En i mina ögon intressant krönika, som handlar om föräldraskap och om var gränsen går för skolans ansvar och familjens.

Skribenten menar att allt för många föräldrar abdikerat. Slutat vara gränssättare, något som varje barn behöver när man ska lära sig umgås och samverka med andra människor.

Problemet är att levandegöra ett komplext problem som detta. Skribenten löste det på samma sätt som många andra drivna krönikörer; med en självupplevd händelse.

Texten berättar om ett upprop allra första dagen i skolan. Skribenten är själv där, som förälder. Barnen ska sätta sig i en cirkel på golvet på förutbestämda platser – och plötsligt blir allt besvärligt. Det beror främst på att ett barn inte vill, utmanar och bråkar. Föräldern backar undan och beskrivs i krönikan som vek, med formuleringar som jag undviker att upprepa. Abdikerar.

Och vips har krönikan inte bara en intressant tanke om gränsen mellan familjens ansvar och skolan, utan innehåller också en stark bild som illustrerar det hela.

Men allt är inte vad det synes vara. Föräldern – anonym i texten – anmälde saken till PO och berättade att det finns underliggande orsaker som förklarar barnets beteende. Genom sin beskrivning i krönikan hade skribenten därför skadat såväl föräldern som barnet inför övriga föräldrar och barn i den klass, som just var på väg att bildas. Andra närvarande hade förstått vem det handlade om när de läst krönikan.

Det finns flera svåra överväganden i detta ärende:

Kan det uppstå en publicitetsskada när alla är anonyma? Skolan, ej heller den namngiven, ligger i en annan stad än tidningens huvudort. De som kan förstå vilka det handlar om är en mycket begränsad krets, i första hand de vuxna som befann sig i rummet.

Steg ett för att bena ut saken är krönikören själv. Skribenten är framgångsrik, läses och följs av många. När hen klev in på uppropet är det fullt rimligt att flera närvarande visste vem det var. Därmed finns det en koppling mellan människorna i rummet och den text som tidningen senare publicerade.

Och publicitetsskadan?

En grupp barn samlas för första gången, för att börja den långa skolvägen tillsammans. De kanske ska umgås, leka och lära i många år. Men ännu känner inte alla varandra, utan man trevar. Barn, föräldrar och lärare söker sina roller.

Det är just i detta som publicitetsskadan uppstår. De starka – och ogrundade – påståendena om en sak som utspelar sig i en känslig situation.

Jag vänder mig naturligtvis inte mot att man använder egna upplevelser i krönikor. Men det kan vara vanskligt. Svårigheten består inte i att se vad som händer framför ögonen på en, utan att tolka det som inträffat på ett riktigt sätt.

När egna upplevelser lyfts fram för att illustrera ett generellt problem, blir de som en genrebild. Genrebilder är etiskt riskabla och användningen av dem har vid flera tillfällen fällts i Pressens Opinionsnämnd. Problemet här är detsamma:

Du ser precis vad som befinner sig på bilden. Men under ytan kan det dölja sig en helt annan historia.

Fler avsnitt