Tog sitt murvelansvar på allvar
"Om man vill att ett barn skall bli diktare skall man sätta det i en låda ett par år. Barnet börjar då så att säga växa inåt.”
Detta drastiska skrivråd kommer från Lars Gustafsson. Han talade av egen erfarenhet, eftersom han minns sin egen tidiga barndom som outhärdligt trist. Han satt mest på ett golv och hindrades från olika aktiviteter, tycks det.
Till slut rymde han från sina väktare och upptäckte världen. Han tröttnade aldrig på den. Därför går det att sammanfatta poeten, författaren och filosofen Lars Gustafsson (1936-2016) i ett ord: nyfiken.
Denna nyfikenhet och förtjusta förvåning över livet finns i allt han skrev. Han skrev om det mesta; om ballongfarare, Nietzsche, kräftfiske, Gödels teori, folkhemmet, cykelturer, brunnar, solnedgångarna i Texas, dimman över Åmänningen, stigarna i Västmanland och världens tystnad före Bach.
Att han skulle bli poet visste han när han var fjorton. Då var han redan journalist. Åtminstone var han filmrecensent på VLT:
”Jag tog min uppgift mycket allvarligt”, berättar han, ”skällde ut alla amerikanska västern- och gangsterfilmer som på den tiden lusade ner stadens skinnknuttebiografer och höjde all fransk cinéma noir till skyarna. Förmodligen står sig inte denna kritik alls om man läste om den i dag.”
Då var han mer nöjd med sitt första reporteruppslag, han hade själv hittat på det: Hur är det egentligen med hygienen på Mjölkcentralen? Han ringde upp verkmästaren och aviserade ett besök, men ”fick ett nej så att det skramlade i luren”.
I memoarboken Ett minnespalats skriver Gustafsson:
”Jag lärde mig något om riktig journalistik när Gunnar Ljungquist (red sekr) fick höra om detta. Han hotade praktiskt taget med öppet krig mellan VLT och Västerås Mjölkcentral om inte tidningens reporter släpptes in.”
I mungipan antyder Gustafsson att alltför mycket journalistik numera är av slaget ”myndigheternas intentioner sådana de framställts vid sista presskonferensen”.
Nutidens tendens, när det snart går fyra lojala informatörer på varje journalist, gillade han inte alls. Läs hans fantastiska skildring i Expressen av skogsbranden i Norberg från 2014. Stora Ensos jakt på syndabockar jämför han med hur nazisterna efter riksdagshusbranden i Berlin jagade upp den förvirrade Van der Lubben…
Men om hygienen på Mjölkcentralen i Västerås säger han ingenting mer. Kanske sköttes verksamheten prickfritt. Alla goda uppslag blir ju inte scoop.
Poeten Gustafsson fortsatte att skriva i tidningar, VLT, UNT, BLM och Expressen. Ett mellanspel på SvD, och sedan Expressen igen. Och en blogg.
Som journalist är Gustafsson både ett föredöme och ett avskräckande expempel. Han tog sitt murvelansvar på allvar. Han skickade inte bara nådigt in text utan medverkade gärna på möten. Jag har sett yngre krafter krokna runt sammanträdesbordet, medan Lars Gustafsson förblev oförtrutet idérik och munter. Hur han gjorde är det ingen som vet.
Relevant och intressant var han alltid, men sant var det ju inte alltid. På sitt knarrande auktoritativa vis mindes han ofta fel. Det blev roligt. Han varnade sina kolleger bland åldrade författare för att ge sig ut på tunn is. Detta drabbade till exempel den stackars Günther Grass 1989, när han i magistrala ordalag motsatte sig Tysklands återförening. Det avgörande var inte hans politiskt vansinniga tes, hans ogina hållning mot de stackars östtyskarna som dignat under Stasi och bristen på frihet och tamponger, tyckte Lars Gustafsson. Nej, ”det avgörande var att han blev dödligt tråkig.”
