Tio i topp – en reporters värsta rädslor

Här är min tio i topp-lista över saker jag är mest rädd för:

1. Att det inte finns någon toalett. Att jag sitter inklämd längst fram i kyrkbänken på Lill-Babs minnesstund när jag kommer till smärtsam insikt om att det här kommer att dra ut på tiden. Hur jag mer och mer ansträngt brottas med min stämningsfulla direktrapportering medan jag känner hur paniken stiger och inte vet hur jag ska ta mig ur knipan med värdigheten i behåll.
2. Att det finns en toalett. Och att det är just där jag är när det händer. När statsministern meddelar sin avgång. När den kända artisten brister ut i ett känslomässigt tacktal som folk kommer att prata om i veckor efteråt. Hur alla som var där har bilden. Kommentarerna. Händelsen. Utom jag.
3. Att mobilen ska dö. Hur jag skräckslaget ser det nyss fulladdade batteriet raskt närma sig noll. Utvecklarna i Kalifornien borde tänka mindre på hur mobiler ska klara surfvågor, sol och sand och mer på hur batteritiden ska räcka när vinterkylan slår till i Stockholm.  
4. Att min dator plötsligt högljutt börjar spela längst bak från pressläktaren under partiledardebatten. Att tvingas hejda impulsen att förklara att klippet inte alls speglar min politiska åsikt utan var del i en väldigt viktig research.
5. Namn. Jag drömmer mardrömmar om att stava namn fel. Rubriker med Lövfen eller Jimmy. Vaknar mitt i natten och funderar över om jag verkligen skrev Ericsson med c.
6. Siffror. Kan vi prata om siffror? Hur ett tvåårslångt gräv med meterhöga buntar kontoutdrag och fakturor kan riskera att helt slås i spillror av att något så pyttelitet som en nolla hamnar fel? Jag har i sann KBT-anda försökt bota min sifferskräck med ännu mer kontoplaner och Excel-ark, men utan framgång. När jag ska publicera siffror mår jag illa i flera dagar.
7. Att av misstag råka lajka något i sociala medier när jag försöker rädda min mobiltelefon som glider ur händerna i folkträngseln. Att jag ska behöva stå till svars för att ha gillat något från Nordfront, Katerina Janouch eller Astrologakuten. Eller upptäcka att jag just delat med mig av mina intima gravidhistorier från Ekots officiella Twitterkonto.
8. Att råka fickringa Alexander Bard, Norrtäljes kommunalråd eller Ibrahim Baylan på väg hem från barnens skola eller krogen.
9.  Att den avgörande person jag äntligen ska ställa mina ansvarsutkrävande frågor till efter månader av research och förberedelser inte svarar.
10. Att personen svarar.

Och jo. Det här har förstås gjort mig till rikets mest förberedda reporter.

Annons

Det är jag som hjälper en kollega i nöd genom att likt Skalman hala upp en av mina tio powerbanks ur handväskan. En extra penna till en konkurrent i knipa. En puderdosa och ett läppglans till den med stressblick på väg in i studion. Halstabletter till någon som håller på att tappa rösten precis före sändning. En banan mot blodsockerfall. Ett par extra skor att springa snabbt i. En baddräkt för oförutsedda uppdrag. Paraply, regnjacka, stövlar. Ett block fullt med förberedda frågor.

Jag kryssar vant mellan alla eluttag i centrala Stockholm och har en minutiös överblick över var närmaste toalett ligger. Jag frågar alla jag möter ”Hur var det du stavade ditt namn nu igen?” Och jag bär omkring på ett större utbud sladdar och adaptrar än en välsorterad elektronikbutik.

Så, här har ni mig.

Rikets räddaste reporter. Alltid redo.

Till ytan Nina Kanin.

Under skalet Lille Skutt.