Gå direkt till textinnehållet

Svensk är självklart neutral

Man vet att något galet är på väg att hända när ledningen för en verksamhet tydligt markerar att man tänker ta in fler kvinnor och invandrare för att få in nya och andra erfarenheter och mer mångfald i verksamheten.

Deklarationen levereras gärna ihop med ett statement om att det som kan mätas blir gjort. Nu tänker den kloke läsaren att det är väl bara att mäta och sedan räkna huvuden. Men innan vi rusar vidare finns det några frågor som man måste ta hänsyn till i en demokrati.

Vem som är kvinna är relativt lätt att räkna ut, men vem är invandrare? Vilken definition ska man gå efter, SCB eller en egenhändigt formulerad undersökning? Vad gör man med barn vars föräldrar har olika bakgrund och hur länge ska man vara i Sverige för att slippa räknas som något främmande? Vad säger lagen? Det är oftast nu som ledningsgruppen och HR-avdelningen inser att det inte riktigt är så enkelt som det verkar.

Den som hävdar att det råder brist på mångfald inom mediebranschen kommer inte att möta större protester. Så det är inte ”vad” som stöter på tankepatrull, utan snarare ”hur”.

Man säger att man vill ha andra erfarenheter.

Vad är en invandrad erfarenhet? Kan det vara att jag antas kunna laga fler kurdiska maträtter än någon som heter Anna Larsson eller tala bättre kurdiska än hon? Är det min erfarenhet av flykt som är intressant? Om så, på vilket sätt gynnar den erfarenheten verksamheten?

Det är uppenbart att talanger med udda namn har svårt att ta sig in i eller stiga i position inom företag. Om ansvariga med ledningsgruppen i spetsen har förstått utmaningen och vill ändra på detta måste man också ta nästa steg på allvar och definiera vad man tror sig vinna på ökad mångfald inom verksamheten. För ett företag som säljer senaste mode är det helt ointressant om jag kan laga kurdisk mat. Mångfald är inte en estetisk fråga om hur många nyanser av hudfärg man kan presentera i den årliga och publika årsredovisningen.

Sann mångfald kan förverkligas först då ledarskapet förmår att se och formulera den drivkraft, kreativitet och kompetens som finns bortom den egna klubben – avgörande faktorer för alla verksamheter. De som lyckas genomföra och omvandla den ambitionen till företagskultur får också större chanser att överleva framtida utmaningar som är globala och sträcker sig över flera sektorer.

Den resan är fortfarande lång för de flesta större företag och organisationer i Sverige men än längre för journalistsverige. Det är mer eller mindre en uttalad regel att man inte skickar en kurd att bevaka Turkiet. Medan svensken förkroppsligar neutralitet är det underförstått att människor med rötter i MENA är varmblodiga och alltid partiska i målet. Självklart skulle ingen komma på tanken att hävda att en kvinna inte kan bevaka feministiska frågor.

Journalistik har mer och mer kommit att handla om skribenten. Vi har lärt oss att det är berättelse med kött och blod som väcker känslor och kan fånga läsarnas intresse. Men vi talar inte lika passionerat om baksidorna som uppstår när jaget med ett ”ovanligt” narrativ omedvetet eller självutnämnt blir representant för ett helt kollektiv; homosexuella, adopterade, invandrare eller muslimer. Det återstår en del att göra.

När en vit, medelålders, heterosexuell man kan skriva om kvinnoförtryck inom vissa islamiska grupper och en iranier blir litteraturredaktör på någon av Sveriges största morgontidningar utan att någon höjer på ögonbrynen, ja då vet vi att sann mångfald råder.

Fler avsnitt
Fler videos