Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Ola Sigvardsson
journalist (fd Medieombudsman)

Stort fel kräver numera stor rättelse

En rättelse i Helsingin Sanomat fick bägaren att rinna över för min finske kollega, Risto Uimonen, ordförande för JSN, den finska motsvarigheten till Pres­s­ens Opinionsnämnd.

Rättelsen hade sina komiska poänger. Bakgrunden var en stort upplagd artikel i tidningen som innehöll en genomgång av de europeiska kungahusen. Bakgrund och skandaler.

Några dagar senare publicerades följande rättelse:

  • Det är svärsonen till den spanske kungen som är misstänkt för brott, inte svågern.
  • Kronprins Haakon och Mette-Marit är norska kungligheter, inte danska.
  • Fabiola är änka efter kungen av Nederländerna, inte drottning av Luxemburg.
  • Prins Daniel i Sverige är inte kronprins.
  • Letizia, hustrun till den spanske kronprinsen, är inte kronprinsessa, utan drottning av Asturien.

Så fel det kan bli. Jag vill för övrigt inte gå i god för rättelsens innehåll. Mycket har hänt sedan den publicerades 2013, till exempel har ju Letizia blivit drottning av Spanien. Och nog var Fabiola drottning av Belgien…

Annons Annons

Det som fick bägaren att rinna över var att artikeln var så stor, medan rättelsen av de allvarliga faktafelen återfanns på undanskymd plats i en liten enspaltare. Gömd och glömd.

Nu har de pressetiska reglerna ändrats i Finland. Av riktlinjerna framgår att om man rättar ett fel ska rättelsen presenteras så, att så många som möjligt som tagit del av felet också nås av rättelsen. Det ska också finnas en proportionalitet mellan fel och rättelse. Stort fel – stor rättelse.

Om någon anmäler en rättelse till JSN kan mediet komma att kritiseras för brott mot god publicistisk sed om rättelsen bedöms för liten, för osynlig eller allt för bristfälligt formulerad.

I Sverige har vi inte så detaljerade regler. Vi bedömer publicitetsskadan för de berörda av den felaktiga uppgiften. Sedan väger vi den mot rättelsen. Ofta stannar jag och PON vid att en rättelse trots allt reparerar en hel del av den skada som uppkommit av felet och friar tidningen.

Men inte alltid.

Ett exempel från senare tid är Göteborgs-Postens publicering av en falsk dödsannons. Två gånger publicerades rättelser, dessutom en uppföljande artikel som berättade vad som hänt. Här ansåg nämnden att skadan var så stor för den person som påstods vara död att det inte räckte. Tidningen fälldes.

Många svenska tidningar har blivit allt bättre på att rätta sina fel. Inte sällan är rättelserna samlade på en synlig plats. Utgivarna vet att de har läsarnas ögon på sig. Den som inte rättar ett fel kan hamna mitt i en Twitterstorm.

Men personligen är jag lite avundsjuk på det finska regelverket. Liksom fällningar i PON är rättelser viktiga för att upprätta hedern för den som blivit illa behandlad. Fortfarande är allt för många rättelser svårbegripliga mininotiser utan rubrik, undanstoppade där ingen ser dem. Det finns, kort sagt, utgivare som har anledning att fundera över sin syn på rättelser.

En rättelse är inget att skämmas för. Att rätta är att ta ansvar för sanningen.
 

Fler avsnitt
Fler videos