Skadan blev svår att reparera
Ska jag peka på ”framtidens journalistik här och nu” pekar jag gärna på nyhets- och opinionssajten Idrottens Affärer. Både distributionstekniskt och publicistiskt står den för en symbolladdad utveckling av traditionell sportjournalistik. Där dagstidningarnas sportbevakning fortfarande har fötter och huvud i själva tävlingsmomenten rör sig Idrottens Affärer djupare, på branschnivå.
Det finns lite av ett statement i det också. Jag gillar att känna mig som en trogen Idrottens Affärer-läsare, jag gillar att konstatera att jag helt tar del av sajtens innehåll via deras redaktionella vecko-e-brev, jag gillar att dela deras nyheter i sociala medier – kort sagt, jag gillar att bekräfta den nya medievärlden för mig själv och andra. Idrottens Affärer skänker mig känslan av konstruktiv mediekonsumtion, av att jag är med och bygger upp det som måste komma sedan, och som måste fungera, när den printbaserade affärsmodellen är död och begraven.
För några veckor sedan var jag snabb att dela en imponerande resolut Idrottens Affärer-analys av omständigheterna kring ishockeyklubben Nyköpings HKs konkurs. Jag spred länken på Twitter ledsagad av min egenformulerade, emotionellt laddade åsikt, baserad på Idrottens Affärers tes om att Skatteverket gått för långt i sina krav på hockeyklubben och att en stor, socialt betydande ungdomsverksamhet blivit lidande i onödan.
Och min tweet delades vidare. Många ville haka på i engagemanget för en orättfärdigt kraschad division I-klubb, mot Skatteverkets tondöva nit att kräva skatt på boende för icke-kontrakterade tryoutspelare.
Här överträffade Idrottens Affärer nästan sig själva, tyckte jag, när dess effektiva spjutspetsredaktion – som annars har en förkärlek för de stora arenorna, stjärnorna, klubbarna och avtalen – med en sådan självsäkerhet håller koll även på idrott på lägre, lokal nivå.
Men jag hade fel.
Texten, som i typisk Idrottens Affärer-ton gav sken av att ha expertkoll på ämnet, var helt oresearchad. Med pondus och moraliskt högmod drogs långt gångna slutsatser av ett par andrahandsuttalanden från klubbledningen. Ingen skugga över skribenten – han hade slängt ur sig en sedvanlig snabbkrönika om Nyköping HKs konkurs utifrån vad som var känt och googlingsbart, och aldrig påstått något annat.
Desto mer skugga över mig, som så villigt och okritiskt velat ge typisk lågbudgetverksamhet en tyngre journalistisk trovärdighet och legitimera den genom att agera personlig förstärkare i sociala medier.
Det visade sig att ishockeyklubben hade lämnat lögnaktiga uppgifter till lokaltidningen och mörkat en skatterevision för sina medlemmar. För Idrottens Affärer var klubblögnerna ett tillräckligt – kanske perfekt – underlag för en högbröstad krönika. För lokaltidningen själv, Södermanlands Nyheter, triggades i stället behovet av ett betydligt större grävjobb för att få fram fakta, vilka presenterades i en imponerande artikelserie.
Och för mig innebar detta en gruvlig reality check. Jag skämdes för min godtrogna Idrottens Affärer-retweet och ville genast reparera skadan.
Men den här storyn, denna moderna arketyp om gamla visavi nya medier, har alltid en och samma inbyggda ironi. Det går inte att justera tillbaka tyngdförskjutningen.
Jag kunde inte sprida lokaltidningens motbild eftersom den var låst bakom betalvägg.
I stället blev det återigen Idrottens Affärer som fick all annonssäljdrivande trafik, och flertalet källhänvisningar, för det gjorda grävjobbet – när sajten ett par dagar senare reviderade sin tidigare hållning och publicerade ett ytterst snålt creddat referat av SNs artiklar om att ”allt fler uppgifter börjar komma fram”.
