Gå direkt till textinnehållet
Katarina Arnstad Elmblad
frilansjournalist

Journalist till varje pris

Nu är måttet rågat. Jag är heligt förbannad. Just när jag trodde att botten var nådd när det gäller utnyttjandet av oss journalister läser jag på Arbetsförmedlingens hemsida om ett företag som tillhör Schibstedkoncernen, där bland annat tabloidjätten Aftonbladet ingår, som söker skribenter som vill jobba gratis. GRATIS!

En liten morot har de bakat in i budskapet för att locka människor vars högsta dröm är att få arbeta som journalister: ”Vid gott resultat erbjuds en deltidsanställning.”

Det sorgliga är att företaget kommer att drunkna i ansökningar.

Tänk att få jobba med undersökande journalistik. Skit samma om jag inte får pröjs. Tänker nog många. Och hoppas, hoppas, hoppas på att bli en av de lyckligt lottade som på nåder väljs ut och får den eftertraktade deltidsanställningen efter att ha jobbat häcken av sig i två månader utan att få ett enda öre.

Förutom att arbeta som undersökande reportrar ser företaget gärna att de sökande kan ”hitta innovativa lösningar på problem och vara kreativa”, ”ha en talang för det skrivande ordet”, ”ta stort ansvar, vara noggrann och strukturerad” samt vara ”stresstålig” eftersom ”vi jobbar ofta mot tajta deadlines och slåss mot tiden”.

Ganska tuffa förväntningar på den som söker en praktikplats, då man förväntas arbeta under handledning av mer erfarna medarbetare.

Företaget skriver vidare:

”Vi gillar dig lite extra mycket om du har relevant utbildning som skribent eller inom journalistik.”

Det går inte att dra någon annan slutsats än att detta handlar om slavkontrakt – ett skamfullt utnyttjande av människors drömmar om att få skriva.

Här kastas den som antas rakt in i jobbet och förväntas leverera som om hen vore en utbildad journalist.

Ett annat exempel från sommarens skörd bland platsannonser på Arbetsförmedlingens hemsida under rubriken ”journalist/reporter” är ett par i Älmhult som söker fältreportrar.

När jag frågar vad de betalar blir svaret ”50 kronor för en kortnotis och UPP till 350 kronor för en artikel”.

Jag svarar: ”Jag utgår från att ni inte efterfrågar skribenter som har journalistiken som yrke för den pengen.”

Svaret jag får lyder: ”Med tanke på hur det är här nere kan vi få i princip vad vi vill för de pengarna. Vi är inte så kritiska när det gäller publiceringen så det skall vara riktigt dåligt om vi skall refusera”.

Vilken kvalitetsstämpel!

Tyvärr kan listan på arbetsgivare som betalar jordnötter för ett gediget journalistiskt  hantverk  göras lång. Det är inte ovanligt med arvoden på 50 öre per tecken.

F E M T I O öre.

Till och med en dyskalkyliker som undertecknad kan räkna ut att en artikel på 2 000 tecken inte inbringar mer än ynka 1 000 kronor. Efter skatt och sociala avgifter återstår inte mycket att leva på.

När jag som frilansjournalist protesterar och påtalar det uppenbara – att det är för dåligt betalt sett i relation till den arbetsinsats jag lägger ner blir svaret ”Det är samma som alla andra får och hittills har ingen klagat”.

Förhandlingsbart? Knappast.

Nej, ingen vågar klaga. Ingen vill göra sig obekväm. Då sväljer man hellre stoltheten, gör jobbet, hackar i sig ”kaffepengarna” och hoppas på att uppdragsgivaren ska inse hur duktig journalist jag faktiskt är och höja mitt ”gage”.

Sorry – men det lär inte ske. Såvida inte vi journalister kollegialt sätter foten i backen och unisont utbrister ”Nu räcker det!”.

Vi säger NEJ till skambud.

Som tur är finns fortfarande arbetsgivare som inser vårt värde och betalar acceptabelt, många enligt frilansrekommendationen. Jag väljer att jobba för dem.

Fler avsnitt
Fler videos