Krönika

Kjell Häglund Editorial director på DG Communications och fristående kulturjournalist.

Ideologisk intolerans hindrar debatten

22 maj, 2012

Frågan om hönan och ägget är retorisk. Ingen vettig människa ställer sig bakom det ena eller andra alternativet och börjar argumentera högljutt för vad som ”kom först”. Poängen med den omöjliga frågan är att den är så existentiellt oemotståndlig att ställa, om och om igen genom århundraden, trots att den är just omöjlig.

Men i den svenska mediedebatten – från kultur- och ledarsidor till tjafset mellan  journalister på twitter och facebook – är det, lite hårdraget, antingen-eller som gäller. Ena hälften kacklar som hönor, andra hälften härsknar som ägg.

Som när Lena Andersson i helgen hade en av sina sedvanligt semiprovokativa think pieces i Dagens Nyheter och avslutade med ett hårresande, och möjligen orättvist sammanhangslöst, citat av DN:s hårdföre vänsteraktivistskribent Stefan Jonsson. Omgående följde obligatorisk journalistuppställning i två led bakom respektive antagonist och så var den härskartekniskt fingerpekande dragkampen i gång i de sociala medierna. Anderssonsupportrar hånade Jonsson (utan att ha en aning om resten av hans löst citerade föredrag), Jonssonfans hånade Andersson (utan att låtsas om hennes komplexitet).

Personligen uppskattar jag Lena Andersson mer än Stefan Jonsson, men framför allt älskar jag det vida filosofiska segel de spänner upp mellan sig. Det är ju i det som en kvalitativ debatt kan fånga vind och få fart. Det är på höjden, i tankerymden mellan drivna antagonister, vi som läsare och meddebattörer borde sträva efter att befinna oss, inte på vardera sidan i ett platt skyttegravskrig.

Lena Andersson och Stefan Jonsson är båda ett slags ställföreträdare för tankemönster som bottnar i oss alla. Både individuellt och samhälleligt bär vi på ett vänster och höger för att det finns ett höger och vänster. Den bottenlösa dualismen är, som hos hönan och ägget, vår natur. Mänsklighetens idéhistoria är inte formad av ensidiga tankeriktningar utan av friktionen mellan motpoler, i självalstrande energisystem av konflikter och lösningar.

Bra debatter är ett uttryck för den högtflygande friktionen – svenska mediedebatter, däremot, oftare ett uttryck för spadar som grävt en skyttegrav.

Vilket som sagt inte minst illustreras av gängbildningarna på Twitter. Men inte bara i fråga om hur journalister kring varje debattfråga grupperar sig likt metallspån i ändarna av en magnet, utan också i hur journalister avföljer andra journalister.

En kollega berättade för mig att ett helt koppel journalister avföljde henne sedan hon i några tweets riktat skarp kritik mot Ship to Gaza. Flertalet av avföljarna kände hon igen som uttalat Israelkritiska vänsterjournalister. Kollegan i fråga är inte bara stridbar, hon är en guldgruva i fråga om länktips och spännande infallsvinklar – hon borde vara ett måste för varje twittrande svensk journalist att följa.

Men som jag ser det är det också en självklar journalistisk och kulturradikal hållning att vara både Israelkritisk och skeptisk till komplicerat politiserade projekt som Ship to Gaza. Förvånansvärt många svenska journalister hyser emellertid den motsatta åsikten, att ideologin är en större dygd än friktionen.

Den ideologiska intoleransen är så stor att den sveper långt utanför den direkta politiken. Twitterlänka en kritisk studie av LCHF, retweeta Humanisternas ordförande Christer Sturmark, problematisera ett genusperspektiv – och du har ett kluster avföljare inom två minuter.

Den senaste tiden har Dagens Nyheters respektive Aftonbladets kulturchefer Björn Wiman och Åsa Linderborg med ovanlig kraft tvistat om vad ”kulturradikalism” står för i journalistiska sammanhang. En strålande stenhård debatt som också handlat om just huruvida det är friktionen (Wiman) eller ideologin (Linderborg) som är den journalistiska kulturradikalismens främsta attribut.

I kärnfrågan håller jag sålunda med Wiman, men Linderborgs bidrag till den debattfriktionen är lika stort. Debatten som helhet är större än summan av beståndsdelarna.

”Herbert Tingsten hade förmågan att övertyga sig till 51 procent och sedan skriva för 100. Åsa Linderborg har förfinat maximen, övertygar sig till 11 procent och skriver för 200”, skrev Björn Wiman i tisdagens DN, förstås i ytterst negativ mening, men jag vill addera att den maximen – oavsett procentuell ”övertygelse” – är lika viktig för debatten som tillgodogörandet av friktionen. Den maximen är debatterandets grundsten. Om det nu förhåller sig så att en krönikör och debattör i någon mån gör sig till ställföreträdare för ett allmänmänskligt tankemönster, då uppstår också ett slags djupare mening i att göra tesen så skarp som möjligt. Det är tesen och argumentet som ska uttryckas hundraprocentigt, inte författarens personliga åsikt – eftersom det är inför debattformens ömsesidiga överenskommelse man svarar, inte inför sig själv.

I USA, där argumentativ debattkonst i anglosaxisk tradition inte bara slipas på universitet utan redan i grundskolan, är detta en självklarhet. I Sverige förminskas allt som oftast debattören till åsiktsmaskin och friktionen som skapas av debatten som helhet slätas ut till ett tyckargytter.

När Linderborg och Wiman passionsgrälar på kultursidorna ställer sålunda, tyvärr, de flesta av oss på endera sidan och avfärdar motpolen med ointresse. I förlängningen har vi ett debattklimat där exempelvis de som hårdast kritiserar den kulturkonservativa tidskriften Axess är de som vägrar läsa den; de som är hånfullast mot Åsa Linderborg är de som fnyser även åt hennes storartade självbiografiska Mig äger ingen; de som högljuddast avfärdar Lena Andersson är de som bara ”läser” henne via ideologiskt rättrognas färdigfärgade referat.

Jag har ingenting emot ideologiskt motiverade skribenter, tvärtom. Men i synnerhet dessa vinner på insikten om att debatten inte är ett slutet åsiktskrig utan en öppen dynamik.

KJELL HÄGLUND

Kommentarer

Det finns 6 kommentar på sidan.

---

Kommentera

Ditt namn *

E-post *

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.

Comment *

Mer information om textformat

Plain text

• Inga HTML-taggar tillåtna.
• Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
• Rader och stycken bryts automatiskt.

Verifikation av ord * (verifiera genom att använda ljud)

Skriv in bokstäverna som visas i bilden ovan. Om du inte kan läsa dem, skicka formuläret så kommer en ny bild att genereras. Ej versalkänsligt.

Inlagt av R Tranberg ons, 2012-05-23 08:17

Du hade gärna kunnat anstränga dig lite mer för att inte själv vara en del av problemet genom att i alla "exempel" favorisera de vars åsikter du delar.

Exempelvis utålas i din text de som är kritiska mot Axess som några som av tjurighet vägrar läsa tidningen, de som har negativa åsikter om Lena Andresson läser enbart lösryckta citat inklippt i ideologiskt färgade pamfletter osv osv .

Nu känns krönikan som den till hälften består av tasksparkar mot de du inte gillar, förklätt i en förment "ojektivt" "nu sansar vi debatten, va"-ton. Inte så tolerant.

De som har för dig motsatta åsikter är tjuriga, håller händerna för huvudet, är ideologiska snarare än ifrågasättande osv.

Varför inte strö lite retoriska expel från "din" sida som är värre än att någon inte läst Linderborgs roman?

• svara

Inlagt av Kjell Häglund ons, 2012-05-23 09:52

R: Det är snarare du som illustrerar detta med att vara "del av problemet" genom att läsa texten som om du betraktade ett fotbollsderby med ena lagets färger över hela kroppen. Du tar gruvligt miste på vad du fått för dig är "min sida", jag är nämligen personligen djupt vänsterorienterad.

• svara

Inlagt av DG ons, 2012-05-23 13:10

R Tranberg,

Du vet vad kidzen säger va? Ägd. Läs texten igen! Den är riktigt vettig faktiskt.

• svara

Inlagt av Pawel Flato ons, 2012-05-23 17:14

Bra och angelägen krönika om ett allvarligt och deprimerande fenomen.

Det verkar vara lika svårt att diskutera som att få till en sufflé. Först ett intressant inlägg, som redan efter de första kommentarerna raskt får härligheten att sjunka ihop och dö.
Så sitter man där istället med diverse snabbmat och micrade rester. Trist och ohälsosamt.

Snällt av R Tranberg att så fint illustrera krönikans problemställning :)

• svara

Inlagt av R Tranberg ons, 2012-05-23 19:22

DG: "Ägd"? Jaha. Med det bidrar du till den öppna dynamiken och välbehövliga friktionen i samtalet som Kjell Pratar om antar jag.

Själv försökte jag bara vara lite konstruktiv, Kjell. Som det "förnuftets röst" du ju ändå försöker framstå som i din krönika, kanske det var lite onödigt att passa på att tasksparka enbart mot dina meningsmotståndare. Det är bara ett tips till dig, Kjell, för du skulle nå fler än de som delar dina politiska åsikter på det viset!

Även om du Kjell beskriver dig som "genuint vänster", så har du likväl skrivit för tidningen Axess , brukar ta Johan Lundberg i försvar på twitter, brukar skriva uppskattande Lena Andersson och genomgående ställa dig bakom liberala skribenter i stil med Paula Neuding och liknande. Därför hade det, som jag redan påpekat, varit klädsamt om i allafall NÅGON av de retoriska poängerna om dumheter i debatten varit riktade mot "den egna sidan". Exemplet "inte läst Åsa Linderborgs roman" duger inte riktigt.

• svara

Inlagt av Kjell Häglund tors, 2012-05-24 10:11

R: Du fortsätter att försöka tvinga in mig din egen polarisering – jag har ju ofta också hyllat och uppskattat vänsterprofiler, varav flera av mina favoriter rentav hör till de mer hårdnackade, exempelvis Andreas Malm och Jesper Nilsson.

När det gäller Axess så är den min absoluta svenska favorittidskrift i debatt/kulturfållan, trots att min egen ideologi är modernismen. Precis som jag föredrar, säg, Atlantic Monthly framför Rolling Stone. Av den simpla anledningen att den utmanar mig så mycket mer än till exempel Arena. Ett skäl till att jag gärna stöttar Johan Lundberg är att han både behöver och är förtjänt av stöd vänsterifrån, lika mycket som han är oförtjänt av den bisarra diaboliseringen från meningsfiender. Just detta är överhuvudtaget en viktig drivkraft från mig, att visa solidaritet över ideologiska gränser.

• svara