Hur mycket får man ljuga
i ett citat?

27 december, 2011

Är det någon som längre upprörs över citatrubrikerna på debattsidan i Dagens Nyheter?

Det förekom en lång och lågintensiv diskussion om detta för en tid sedan. Ena lägret menade att citat är heliga. Det som står mellan citattecken ska vara ordagrant. Andra lägret menade att en rubrik är ett specialfall, det går fint att skriva fritt. Citattecknen signalerar bara att någon har en åsikt.

I torsdags, den 15 december, skrev socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) på DN-debatt om bidragsbrott. Rubriken var "Enklare regler kan minska det allvarliga bidragsfusket". Om vi först bortser från citattecknen är rubriken helt okej. Orden "det allvarliga" är nog ditstoppade för att fylla två rader, och i övrigt stämmer innehållet med vad som sedan förmedlas i debattinlägget. Kanske blir en del läsare lite besvikna, eftersom debattartikeln till största delen handlar om uppsåtliga brott. Folk som till exempel skenseparerar, arbetar trots sjukersättning eller fejkar funktionsnedsättning. Men de sista tre styckena (av 17) handlar om oavsiktliga utbetalningar på grund av krångliga regler, och alltså talar rubriken sanning.

Men nu står där alltså citattecken. Hur mycket får man ljuga i ett citat? I fallet med Ulf Kristerssons text på DN Debatt ljugs det om man tror att citatet i rubriken är bokstavstroget. Ingenstans i texten återfinns den exakta ordalydelsen. Att just det allvarliga bidragsfusket minskar om reglerna blir enklare är en slutsats man kan dra av artikeln, men det står inte uttryckligen. Det ljugs också om man tycker att rubriken ska beskriva huvuddelen av artikeln (just nu har rubriken täckning i 17 procent av textmassan). Men för dem som tycker att det räcker om rubriken berättar något relevant och viktigt ur texten, så är rubriken helt sann. Den har täckning.

Jag påmindes om dessa citat när vi på redaktionen diskuterade citat i en avhandling. En forskare hade intervjuat lärare och citerat dem mer ordagrant än vanligt. Det var inte rena transkriptioner, för sådana är oläsliga. I en avskrift av någon som talar är det fullt med hummanden, svalda ord och grammatiska krumbukter. De har sitt värde, men mest för språkliga analyser. Innehållet i vad som sägs går lätt förlorat. I avhandlingen var de värsta talspråkliga maneren rensade, men det var ändå mer talspråkligt än ett citat i en normal tidningstext. Det var läsligt, men inte vackert

När vi nu citerade citaten valde vi att vara trogna avhandlingen och skriva precis som det stod. Vi gjorde det eftersom vi tyckte att citattecken i löptexten signalerade att det var just bokstavstrogna citat. Och då går det inte att redigera dem. Det är alltså ett helt annat antagande om citattecknets betydelse än den som DN gör i sina debattrubriker.

Både vårt sätt att citera och DNs rubrikpraxis bygger på antaganden om vad läsaren förstår. Vi sätter stor tilltro till deras förmåga. Och det med rätta, för läsare är smarta. Men det krävs nästintill tankeläsning för att förstå hur många signaler som kan ligga bakom ett litet citattecken.

Kommentarer

Det finns 3 kommentar på sidan.

Kommentera

Inlagt av Helena Giertta tis, 2012-01-17 11:29

Ing-Cathrin Nilsson | 28 dec 2011, 17:02 #

… det kan ju gissas att rubrikcitatet i Språktidningen var rätt färgstarkt, sagt av en “vanlig människa”. Politiker och myndighetspersoner uttrycker sig sällan eller aldrig spontant mustigt.
Det är väl för övrigt också i löpande text som citat/pratminus gör sig bäst när de ger ett personligt avtryck som står i kontrast till berättarens språk. Enligt mitt förmenande (också om många redaktörer älskar pratminus, om de så bara följs av torra fakta).
Tillbaka till citatrubriker och de må väl få signalera ett tyckande/en åsikt.
Per Andersson | 30 dec 2011, 18:44 #

En gång fick jag lära mig att det fanns tre olika citat i rubriker:
“citatcitatcitat” : Ska vara helt ordagrant.
‘enkelcitat’: man kan vara lite friare.
–pratminus: man kan egentligen bara föra fram andemeningen.

Min uppfattning är att man ska vara så ordagrann som möjligt, att man kan ta bort ett att eller betydelselöst ord, kan väl vara okej. Men jag tycker att det är viktigt att man gör rubrik på det personen verkligen sagt och inte vässar till det FÖR mycket.

svara

Inlagt av Bing tis, 2012-01-24 08:33

I praktiken bör rubrikcitat vara mycket mustiga för att fungera. Är de inte det blir det enda raka att sammanfatta med en mer episk rubrik. I Hadenius exempel skulle jag själv valt något i stil med - "Enklare regler hellre än flera: Så vill ministern hejda fusket" .... alternativt vid platsbrist: "Så vill ministern stoppa bidragsbluffen". Fast givetvis utan pratmarkörer.

Nej, tyvärr är statsråd sällan särskilt mustiga av sig när de pratar på pk. Däremot kan de vräka ur sig lite roliga saker när man stoppat blocket i byxficken.