Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Julia Nilsson
Redaktionschef & stf ansvarig utgivare

En iranier på Västerlånggatan

Vettvillingen som körde bil på Västerlånggatan i Stockholm, dödade två människor och skadade flera – var det verkligen nödvändigt att berätta att han var född i Iran? Det är förmodligen sant, men var det relevant?

Vettvillingen som körde bil på Västerlånggatan i Stockholm, dödade två människor och skadade flera – var det verkligen nödvändigt att berätta att han var född i Iran? Det är förmodligen sant, men var det relevant?

Åtminstone Stockholmstidningarna gjorde bedömningen att ursprungslandet var av betydelse, även om förövaren genomgående kallas ”50-åringen” och inte iraniern eller invandraren. Själv är jag inte säker; möjligen kunde landet vara intressant i samband med mannens paranoida föreställningar om att jagas och fjärrstyras av såväl säpo som internationella skurkar. Men jag tror det inte i detta fall, vad som har berättats om hans liv har utspelat sig i Sverige. Och jag tror inte, allt annat lika, att man hade rapporterat om huruvida han var från Jämtland eller Härjedalen försåvitt ingen särskild anledning fanns.

bryt

Annons Annons

Å andra sidan är väl ingen skada skedd? (Konsekvensneutralitet går bort, den är föga mer än journalistiskt självbedrägeri.)

Ännu har jag inte hört någon säga något i stil med ”det visste man ju att araber inte kan köra bil och ofta drabbas av akut sinnessjuka”. Diskussionerna efter tragedierna både i Åkeshov och i Gamla stan har varit helt rimliga och bland annat handlat om hur den svenska mentalvården fungerar, risken för massfängslanden av psykiskt sjuka människor och decenniers ökande förtidsdödlighet av schizofrena, narkomaner och andra oönskade.

Bäst att slita fram den lilla antologi som bör finnas i alla journalisters bokhylla: Svart magi i vita medier, redigerad av journalisten och massmedieforskaren Ylva Brune (Carlssons 1998). Den brukar hjälpa en att se och tolka. Liksom den är till tröst när man har tagit upp bristen på etnisk – alternativt könslig – mångfald på ett eller annat redaktionsmöte och mötts av suckar och morranden om kvotering kontra kompetens. Från någon vit, heterofil reporterslyngel från typ Örkelljunga. Om ni ursäktar länsrasismen, manshatet och ungförtrycket.

bryt

Ylva Brune skriver i essän ”Tårögda flickor och kusliga män” att i kriminaljournalistik betecknas ofta gärningsmän som asylsökande, flyktingar eller av det eller detta etniska eller nationella ursprunget:

”Dessa omnämnanden är i allmänhet inte knutna till någon explicit förklaringsmodell, som gör den utländska bakgrunden relevant. Den misstänktes eller dömdes nationalitet eller etniska tillhörighet rapporteras som ett faktum bland andra, men själva omnämnandet kan tänkas ge det ett slags förklaringsvärde. Ibland poängteras ovanliga eller bisarra omständigheter som, för den som så önskar, ger brottet en etnisk eller kulturell karaktär.”

Frilansjournalisten Oivvio Polite skriver i sin text:

”När jag som enskild journalist skriver om en ung invandrarkille som är på väg in i tung kriminalitet(…) berättar jag något som är sant, men om många av mina kollegor skriver liknande artiklar och om denna typ av artiklar är den enda vi skriver om unga invandrare, så producerar vi tillsammans en lögn.”

bryt

Okej, de här citaten är väl inte helt relevanta i just det här atypiska och extrema fallet. Initialt tänker jag inte heller mer än ”jaha” när jag läser att bildåren har persisk bakgrund. Och som Anna-Lena Lodenius säger i det runda-bordssamtal som avslutar Svart magi i vita medier: ”Det borde inte vara konstigare att skriva att någon är från Somalia än att någon är från Alingsås. Problemet är ju att människor inte uppfattar det på samma sätt.”

Nej, just det. Mina egna fördomar bjuder exempelvis till förakt för en helt annan sorts ”andre” i ”vi-och-dom”-spelet: jävla motormän. Det vet man ju hur bilister är.

Kör ut dem!

Fler avsnitt
Fler videos