En blodig väg att gå

22 juni, 2009

Min iranska väninna åker till Teheran nästa måndag. Hon är orolig och meddelar att hon läst på en persisk sida på nätet att de  exiliranier som nu kommer in i landet blir hårt kontrollerade i tullen. Mobiltelefoner, datorer kontrolleras och hon kan räkna med att bli kroppsvisiterad.

Samtidigt viftar hon med några dagstidningar och undrar varför den svenska rapporteringen är så lågmäld ( kan inte annat än hålla med henne då jag faktiskt anser att svenska medier verkar nästan ointresserade av utvecklingen i Iran) när det nu tycks sippra in information från alla håll och kanter. Nödrop från twitter, filmer från youtube, Flickr-fotobloggar, med mera. Kanske anser vi svenskar att det är det politiskt korrekta med en lågmäld rapportering, för att inte väcka mer oro, men en lågmäld rapportering väcker knappast ett tillräckligt starkt socialt engagemang. Visst, all heder åt Pirate Bay som plötsligt blev Persian Bay och sen kom Ingvar Kamprad in på arenan och sa att han vill öppna ett sprillans nytt Ikea i Iran. Eh, tror inte att det är läge för det just nu.

 

”Men kom hit imorgon, då kommer några iranska vänner över. Vi ska prata om det viktiga…det som händer på Teherans gator just nu”, sa min väninna. ”Men en sak bara…Vi vill vara anonyma för vår regim har spioner även här i Sverige”. Okej, jag backar ur hennes lägenhet och håller samtidigt handen för munnen. Ska bara skriva ner vad de säger och inga namn lovar jag. Nästa dag råkar jag av en slump åka med en iransk taxichaufför. När vi börjar prata om Iran skriker han rakt ut: ”Det handlar inte så mycket om Mousavi längre. Om att vi endast hade chans att rösta på pest eller kolera. Nu handlar det om att vi vill ha vår frihet. Vi vill ha våra mänskliga rättigheter till vilket pris som helst”.  Mmmm…äntligen en enskild individs röst tänker jag. Det jag så desperat sökt efter i svenska medier ända sen det iranska folket fick veta att deras framtid bestod i att fortsätta leva i ett Ahmadinejd-och-Ayatolla-Khamenei-Mayhem med noll yttrandefrihet.

 

När jag kommer in i min väninnas lägenhet blandas persisk musik med högljutt prat på farsi. En snäll själ kommer fram och säger sig vara villig att översätta vad de säger så att jag kan fånga deras röster, anteckna detta: ”Alla demonstrationer är en blodig väg att gå, men en väg Irans folk måste gå den här gången.” ”De har öppnat sms-trafiken igen, men det är bara för att lura demonstranter. Demonstranterna skickar sms till varandra för att säga vilken gata de ska ses på för nästa demonstration. På så sätt kan regimen identifiera demonstranter via sms-centralen.” ”Jag fick en video på facebook häromdagen. En gravid kvinna blir skjuten i magen. Ingen skonas nu.” ”Min morbror deltog i en tyst demonstration. De gick tysta längs med en gata men blev ändå attackerade av milisstyrkor.” ”Tjugo författare har gripits, ingen vet var de fördes, eller om de ens lever.” ”Direktiven från regimen var först att styrkorna som motar bort demonstranterna fick lov att skjuta dem i benen. Nu är direktiven att de får skjuta dem i bröstet eller i ansiktet.” ”Min mamma blev nedslagen i en livsmedelsbutik. Hon bar det gröna bandet. Han som slog ner henne tog hennes slöja och slog henne i ansiktet.” ”Jag fick en video som visar regimens soldater när de tar sig in i en bostadslänga och där förstör alla bilar.”

 

Kommentarer

Det finns 1 kommentar på sidan.


Kommentera
Inlagt av O Fransson mån, 2011-12-19 22:19

Vad jag förstår utifrån mina kontakter med iranier i Sverige drömmer man om frihet, och jag hoppas verkligen att de får det. Fri att tala, fri att tänka och fri att leva det liv man själv vill utan förtryck. Det vi ser från Iran är förhoppningsvis “Wind of change”.

 

Redaktionsbloggen

mer

Webbfråga

Vilket format var bäst?

Grodor

Fler grodor

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies