Krönika

David Isaksson journalist och författare
skicka e-post rss

Djurhudar, Schlaraffenland och gamla Land Rovers

18 maj, 2017

Det är kväll på hotellet i det lilla samhället Boston(!) Bay på Jamaica och nu ska det bli underhållning i restaurangen. Men nej, i kväll ska vi inte höra reggae, ska eller dancehall, utan riktig – afrikansk – musik.

Bandets medlemmar är klädda i djurhudar, de bankar på trummor och dansar. Mellan numren pratar de stolt om Our Africa. Allt är ganska uselt, faktiskt, och jag tänker hur bättre kvällen hade blivit om vi istället fått höra det lokala reggaebandet. Nu gäller det att äta upp så snabbt som möjligt och smita sin väg utan att såra någon.

Västerländska journalister som bevakar Afrika för en ständig kamp, både med sig själva och med sina hemmaredaktioner, för att inte förmedla schabloner som denna. Varje gång vi råkar kalla något för ”Afrika” i alltför svepande ordalag uppstår (ofta berättigad) kritik. Men här, i det lilla samhället på Jamaica, får alla fördomar och schabloner fritt spelrum: i detta ögonblick är de legitima.

På samma sätt är det (ofta) när afrikanska (just det!) ledare gör sig till talesmän (sällan taleskvinnor) för Afrika mot väst, eller Afrika mot Europa. Då passar ”Afrika” utmärkt som tillhygge i det verbala slagsmålet.

Europa då? Hundratusentals människor drömmer om – eller är på väg att fly – till ”Europa”. Men är det verkligen till Europa de vill? Vill de till Rumänien som har längre levnadsstandard än Uruguay (och gissar jag snart också längre än Kenya)? Nej, knappast. De vill inte till ”Europa”, utan till Sverige, Tyskland eller England. Men i berättelsen blir Europa en metafor för drömmarnas land, för vissa ett Schlaraffenland, för andra ett demokratins Eldorado.

Och ”väst”, finns det något Väst? Vilken politisk inriktning har i så fall det? Och måste jag – som svensk journalist– stå till svars för detta ”väst”? Nej, inga lätta frågor för den som bara vill göra sin plikt och rapportera från en planet som krånglar.

I en annan stad, i ett annat land (som verkligen ligger i Afrika!) är djurhudarna och trummorna snarlika, men dansen och musiken betydligt bättre. I slutet av föreställningen uppstår den oundvikliga situationen då alla får komma upp på scenen och fotografera sig med musikerna och dansarna. Jag sitter kvar, generad, men mitt bordssällskap – som alla är afrikaner – skyndar upp på scenen och snart fylls de sociala plattformarna med deras taggade selfies. För dem är det inga problem att i ena ögonblicket bejaka djurhudar för att i nästa diskutera landets nya ICT-strategi. Det är inte utan att jag avundas dem.

Vi fortsätter framåt genom öknen och passerar några kameler. Nu är vi inte långt från den mur som Marocko byggt till det ockuperade Västsahara. En bit bort syns tälten. Jag tänker: Äntligen får jag träffa riktiga nomader! Vi parkerar, frågar artigt om det passar sig och blir inbjudna till tältet.

– Nej, vi är inte nomader, vi är här på semester (!) från flyktinglägret i Smara. Just nu är det skollov och därför vill vi att barnen ska få andas lite frisk luft. Men snart måste vi åka tillbaka igen, säger mannen i familjen.

Min bild av den ädle vilden – nomaden som färdas genom öknen med sina kameler – faller samman som ett korthus. Att packa tält, några dunkar vatten, teservisen och mattorna och ge sig ut i öknen med sin gamla Land Rover (inte kamel!) – det är ju precis som när en svensk familj åker till landet över helgen Och varför inte? Varför skulle inte en familj som bor i ett flyktingläger kunna åka på semester?

”Hur känns det att vara här?” frågar jag och svaret jag får kunde lika gärna ha kommit från en svensk barnfamilj som lämnat stadslägenheten för radhusområdet:

– Underbart! Här kan springa runt och leka precis som de vill. Det är bara att öppna dörren.

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Senaste numret

Prenumerera

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies