Diskutera mer på redaktionen
Under kontroversen runt Muhammed-karikatyrerna fick jag några tankeställare.
Skandalen, som blev en internationell angelägenhet, skapade ett intressant tillfälle att diskutera gränserna för yttrandefrihet. Aldrig i mitt journalistliv har det varit så tydligt att förutsättningar för det offentliga samtalet förflyttas och kräver en kontinuerlig debatt.
Det är lätt att glömma hur laddad stämningen var kring Muhammed-karikatyrerna. Skulle man publicera eller inte? Var bilderna kränkande mot islam eller muslimer? Kanske bådadera och vad var skillnaden? Var den som publicerade karikatyrerna yttrandefrihetshjälte och svårt ansvarslös?
Det tog många månader innan förvirringens värsta fas hade lagt sig.
Jag minns speciellt ett tillfälle under den här perioden. Det var när en reporter från public service ringde inför att jag skulle medverka. Hen ville veta vad jag ansåg om yttrandefrihetens gränser. Jag påpekade att yttrandefrihet var en negativ rättighet, vilket reportern tolkade som att jag tyckte att yttrandefrihet var något negativt. Jag tänkte att det skulle vara som att anse att någon som testat positivt i ett hiv-test fått ett glädjande besked.
Men det här med positiva och negativa rättigheter är inte så enkelt och något vi borde tala mer om. Varje dag kan man i pressen läsa resonemang som blottlägger att skribenten inte förstår skillnaden mellan korrelation och kausalitet. Detta är olyckligt eftersom det är nödvändigt för att kunna ställa relevanta följdfrågor eller för att med trovärdighet kunna driva teser.
Den typiske ledarskribenten har ofta en bakgrund i statsvetenskap eller juridik, och resonemangen blir därför för det mesta logiska, principiella och sammanhängande. Men slår du upp en kultursida är det värre. En konstkritiker eller en litteraturvetare kan slänga in en politisk brasklapp med fler felslut per artikel än kalorier i en Coca-Cola-flaska.
Det är mer än vad en gymnasieelev kommer undan med om den ska bli godkänd.
Att det råder sådan förvirring beror på att det saknas ett intresse för sådana här frågor. De anses väl för teoretiska. Till skillnad från de flesta professioner är journalistyrket i många avseenden ett arbete som man lär sig genom att utöva det. Det finns gott om verksamma och framgångsrika journalister som inte har gått journalisthögskolan och är strålande skribenter.
Redaktionella diskussioner och vägledning av mer rutinerade kolleger är främsta sättet att utvecklas som journalist. Den intellektuella nivån på redaktionen är avgörande för den enskilde journalistens utveckling.
Det redaktionella arbetet borde ge en möjlighet att diskutera det mest grundläggande för journalistiken – yttrandefrihetsprinciperna! Men då måste det finnas utrymme och tid i det dagliga arbetet för debatt och samtal. I dag verkar många redaktioner under tung arbetsbörda och saknar tydliga former för att diskutera yttrandefrihetsfrågor. Detta är en fara för hela samhället då yttrandefrihet är ryggraden i en demokrati.
Tänk er om alla redaktioner varje dag avsatte 20 minuter för att samtala om etiska och principiella frågor. Det skulle stärka det offentliga samtalet.
För en sak kan vi vara säkra på: diskussioner som den gällande Muhammed-karikatyrerna kommer att återkomma.
