I yttrandefrihetens träskmarker

14 juni 2005

Det är möjligt att den kommersiella exploateringen av sex, våld och voyeurism i våra medier är yttrandefrihetens nutida frontlinje och att Voltaire skulle ha stått på den barrikaden också, men jag misstänker att han snart skulle börja undra över sällskapet.

Undra varför där bara fanns människor som så uppenbart också kämpade för egen vinning, bara människor i mediebranschen, bara välavlönade tidningsredaktörer och chefredaktörer och kulturredaktörer och branschfinansierade ombudsmän med ett direkt eller indirekt egenintresse i mediernas kommersiella framgång och därmed i deras frihet att om så nödvändigt lägga exploaterbara träskmarker till yttrandefrihetens domäner.

– Jag var förvisso beredd att dö för mina motståndares yttrandefrihet, men inte för min personliga frihet att slå mynt av vilka yttranden som helst, föreställer jag mig att Voltaire skulle ha muttrat innan han klev ner från barrikaden igen.

bryt

Där uppifrån kunde han fortfarande höra Allmänhetens pressombudsman, Olle Stenholm, som inte är utsedd och finansierad av ”allmänheten” utan utsedd och finansierad av mediebranschen, varna för att mullorna stod för dörren. Och Expressens kulturchef Per Svensson förklara att brännässlor frodas i dynga. Och Aftonbladets chefredaktör Helle Klein slå larm om att statsministern hotade demokratin.

Vad statsministern just hade yttrat var att om medierna inte själva kunde sätta gränser för ”sexualiseringen av det offentliga rummet”, kunde han tänka sig att låta lagen sätta gränsen.

Därav mullorna, dyngan och hotet mot demokratin.

”I princip har väl de där redaktörerna rätt”, förmodar jag att Voltaire tänkte innan han la sig till ro under gravstenen, ”och förmodligen ligger yttrandefrihetens principer dem alla varmt om hjärtat eftersom det har sagts mig att de alla är förträffliga publicister, men märkligt ändå att de inte hör hur falskt det skorrar när egenintresset predikar principer.”

Och när det i stort sett bara är egenintresset som predikar, får jag väl tillägga. Inga folkliga manifestationer precis till stöd för mediebranschens heroiska kamp. Utanför branschen tvärtom en växande insikt om att yttrandefriheten kan kollidera med andra friheter. Den mediala friheten att tapetsera det offentliga rummet med sex- och våldsskildringar kan kollidera med den medborgerliga friheten att röra sig i det offentliga rummet utan att känna sig fysiskt eller psykiskt antastad. Den mediala friheten att exploatera människors privatliv kan kollidera med den mänskliga friheten att få ha sitt privatliv i fred.

Yttrandefriheten är därmed som alla friheter en frihet under ansvar. Alla yttrandefrihetslagar, också de mest liberala, har gränser för vad som får yttras. I Sverige får vi inte förtala folk, inte heller hetsa mot folkgrupp. En yttrandefrihet utan yttre gränser och inre spärrar är omöjlig att tänka sig om man betänker att ord kan såväl såra som döda.

bryt

I den ultraliberala yttrandefrihetsteorin kan alla yttranden motverkas av andra yttranden, ja också den grövsta hets desarmeras med ord, men det är i praktiken en teori för yttrandefrihetens avskaffande. I praktiken kommer då de som inte respekterar yttrandefrihetens gränser att ta kål på dem som respekterar dem – och därmed på yttrandefriheten som sådan.

De inre gränserna är naturligtvis att föredra och i varje samhälle med en levande yttrandefrihet är de inre gränserna viktigare än de yttre. I Sverige har följaktligen förutsättningen för en stor formell yttrandefrihet varit en stram informell självreglering.

Nu har vi fått en mediebransch som inte längre tycks se sambandet mellan det ena och det andra. Som tror att den kan överskrida de inre gränserna utan att det får konsekvenser för de yttre. Som intalar sig att den står på yttrandefrihetens barrikader när den står på den kommersiella cynismens dynghög (där det frodas farligare saker än brännässlor).

Självklart vore det ett nederlag för yttrandefriheten om yttrandefrihetslagstiftningen skärptes.

Självklart vore det bättre med medier som på egen hand kunde sätta gränser för ”sexualiseringen av det offentliga rummet”.

Självklart vore det bättre att hägna in fåren än att larma om vargen.

Yttrandefrihet är medborgarnas frihet göra sin röst hörd – inte mediebranschens frihet att överrösta medborgarna.

Så vad väntar vi på?

Göran Rosenberg