Smicker biter!

Tekniken är ganska enkel: Du betalar in ett fast belopp till ett Flattr-konto varje månad. Alla som har en sajt, stor som liten, kan lägga upp en Flattr-knapp på den. Och så fort du som användare är inne på en sajt som du uppskattar kan du klicka på Flattr-knappen.

Vid månadens slut räknas dina klick, och ditt i förväg bestämda belopp fördelas efter hur du har klickat. Det spelar ingen roll om du lägger en femtiolapp eller tio gånger det, principen är densamma.

Och plötsligt har det blivit möjligt för var och en att mikrodonera pengar – en nöt som stora och bekväma bolag har misslyckats med att knäcka i tio år eller mer.

För Peter Sunde och hans medskapare är affärsidén alldeles utmärkt: De behåller tio procent av de insatta beloppen. Det är i procentenheter räknat ungefär fyra gånger så mycket som ett vanligt kreditkortsföretag.

Girigt? Lite, kanske. Men ändå helt rimligt. Flattr behöver stora trafikvolymer och ett utbrett användande för att lyckas, och grundarna säger att de planerar att sänka sin procent senare.

Jag rekommenderar alla att testa så fort tjänsten lämnar beta-stadiet och blir öppen för alla, och att jämföra med de internationella koncept som bygger på liknande idéer. Och vad mera är: Jag rekommenderar alla seriösa innehållsproducenter att genast bjuda Peter Sunde på lunch. Här kan finnas möjliga samarbeten som bara för några år sedan hade verkat som en social omöjlighet.

Mitt tips är att Google – som har utfäst sig att förvärva ett företag i månaden – redan har stenkoll på Flattr. Den egna betaltjänsten Checkout skulle med Flattr få ett spännande komplement för en helt annan typ av transaktioner, och i kampen för att inte bli alltför beroende av PayPal för en viktig del av internet, nämligen de privata transaktionerna, är Google alltid berett att lämna mittfåran kring sök och sortering direkt om rätt läge kommer.

I antologin ”Gratis?” som utkom på förlaget Volante förra året skrev jag ett kapitel om den gåvoekonomi som växer fram när upphovsrätten angrips från alla håll. Det finns fördelar och nackdelar med denna gåvoekonomi. En av de största nackdelarna är att den som tidigare var försäljare av sitt material nu blir tiggare, medan den som var köpare blir mecenat. Och rätten att ta betalt för det man har producerat är fortfarande i praktiken borta.

Icke desto mindre: Ett konstruktivt försök att se på problematiken med den oavlönade men utnyttjade upphovsmannen har kommit – från ett helt oväntat håll. Låt inte det faktum att det är just Peter Sunde som ligger bakom den här innovationen hindra någon från att se vilken potential den har.

ANDREAS EKSTRÖM

Kulturjournalist på Sydsvenskan